FEL förlag är ett liiiitet, icke-kommersiellt förlag som plötsligt gett ut en sf-antologi med ett underbart omslag och lätt anarkistiskt anslag. Redaktörerna säger sig, i förordet, inte vara några direkta experter på sf, vilket de ser som en styrka. Där ringer en varningsklocka hos mig. I en idébaserad litteraturform som sf är det inte konstigt att originalitet i innehållet skattas högt, och för att undvika att publicera sådant som alla hardcorefans redan läst behövs det en viss beläsenhet inom genren. Sedan slutade klockan äntligen med sitt irriterande plingande så att jag kunde inse att just den lätt maniska originalitetsfetischismen inom sf (som jag iofs inte ska överdriva förekomsten eller betydelsen av, även om den finns) är något som jag personligen inte är särskilt förtjust i. Visst är det fantastiskt att läsa om idéer man aldrig skulle ha kunnat få själv, men samtidigt kan det finnas ett värde i att läsa om en gammal idé som getts en ny twist eller helt enkelt presenteras på ett nytt eller mer njutbart sätt. Alltså behöver det varken vara en styrka eller svaghet att inte ha stenkoll på genren som redaktör. Det viktiga är ju att publicera bra verk. Vilket det känns lite pinsamt att jag varit tvungen att resonera mig fram till, så jag tar istället och tittar på novellerna en och en:
De blommande trädgårdarna på Månens baksida av Pia Lindestrand
Det börjar hyfsat med en stillsam historia som har ett ganska typiskt överraskningsslut. Novellen skildrar fint en relation med förhinder. Något direkt fel (ursäkta om någon tar detta som en ordvits) finns det inte på novellen, men den är inte så speciell heller. Lindestrand kan uppenbarligen skriva, men skulle kanske behöva lite mer plats på sig för att fördjupa beskrivningen av huvudpersonerna, som förblir en aning avlägsna, vilket gör att det är svårt att engagera sig i deras problem.
Insider av A. R. Yngve
Nästa novell är desto mer rakt berättad och handlar om den medborgerliga statusen hos framtida tjänarandroider. Berättelsen förlorar lite på att de idéer som presenteras förs fram lite väl övertydligt. Men den flyter på bra och både stilen och känslan jag får av att läsa den påminner mig om någon sådan där gammal mysig sf-novell som oftast är skriven av Isaac Asimov. Bra för stunden, men tyvärr inget som stannar kvar särskilt länge efter att sista raden lästs, blir mitt omdöme.
ESP av Björn Mattson
Denna novell känns också som om den kunde vara skriven av någon av de gamla mästarna. Mattson ska ha en eloge för att han inte drar ut på novellen mer än nödvändigt – novellen är ungefär tre sidor lång. Han har fått en idé (och en ganska angelägen sådan skulle jag vilja påstå) och presenterat den kompetent. Ett fint exempel på hur sf kan ge nya perspektiv på tillvaron och andras situation.
Beröring av Maria Nygård
Nästa novell är nästan lika kort som ESP, men ger snarare mersmak, framför allt beroende på Nygårds språk. ”Nu börjar det likna något”, var min spontana tanke när jag läste Beröring. Så professionellt skriven var novellen att jag blev lite förvånad när den tog slut. Den kändes som prologen i en lovande sf-roman snarare än en novell. Tydligen skrevs den under en kurs i kreativt skrivande, så kanske gör de där kurserna nytta ibland. Jag hoppas iaf på att få läsa mer av Nygård i framtiden.
Den rätta ägaren av Erika Harlitz
Även denna novell tyckte jag mycket om. Den är mer traditionell i prosan än Beröring, men upplägget är intressant: Den rätta ägaren utspelar sig i vad som tycks vara en fantasyvärld, men en där utvecklingen nått fram till en tid som liknar vår. Huvudpersonen arbetar på ett museum där ett mystiskt svärd väntar på sin rätta ägare… Harlitz är historiker (författarpresentationer ingår i antologin, vilket kanske framgått) och lyckas verkligen förmedla fascinationen inför svunna tider. Men det är klart att det skulle vara extra häftigt att plugga historia om de gamla slagen stått i en sword & sorceryvärld. Tyvärr skäms novellen något av att styckeindelningen gått åt fanders. Att byta rad när perspektivet skiftar mellan två olika personer, men inte på andra, slumpmässsigt valda ställen i texten borde vara standardförfarande. Men det är redaktörernas uppgift att kontrollera sådant och novellen är fullt läslig ändå, så ingen skugga må falla över Harlitz.
4009 av Joel Andersson
Här försöker författaren kombinera två typer av berättelser, dels en mer surrealistiskt filosofisk betraktelse över några individers vardag år 4009, dels en mer humoristisk satir över våra förväntningar på framtiden i allmänhet. Tyvärr blir kombinationen inte särskilt lyckad. Att skriva suggestivt, utan att det blir självrefererande eller helt enkelt tråkigt, är mycket svårt och kräver framför allt stilkänsla. Den känsla som finns förstörs tyvärr av de mer skojfriska inslagen. Å andra sidan skrattade jag faktiskt högt en gång under läsningen, vilket är ovanligt. Humorn dränks dock i surrealistflummet. Andersson kan säkert skriva något bra om han håller sig till en typ av berättelse, kanske helst (om min smak ska styra) den roliga. Den här blev dock inte särskilt njutbar.
Folke och Fia av Annika Jägerbrand
Först suckade jag lite över den här novellen, som verkade väl klyschig utan att uppväga med andra kvalitéer, men snart fastnade jag i den satiriska berättelsen om kärlek och vår syn på den. Extra roligt är det att både de värsta cynikerna och de mest hopplösa romantikerna får sin världsbild satt under lupp. Bra satir och godkänd sf blir mitt omdöme.
Bergtagen av Anders Nilsson
Denna novell påminner mig om två andra verk, dels Bara sen solen sjunkit av Johanna Sinisalo, dels Odens öga av Håkan Strömberg. I den förstnämnda är troll ett slags landlevande rovdjur och i den andra lever asatron kvar i ett nutida Sverige. Anders Nilsson har helt sonika kombinerat de två och skrivit en thrillernovell om en resa in i ett reservat för intelligenta troll (eller ”råfolk”, som den politiskt korrekta termen lyder) någonstans i skogarna mellan Örebro och Karlskoga. Kanske har Nilsson också inspirerats av Trollen – deras liv, land och legender av Jan-Öjvind Swahn, med illustrationer av Bo Lundwall, som är en folkloristisk bok om troll, skriven som om sägner och myter var baserade på verkligheten, alltså en sorts mockumentary i bokform. Bergtagen är hur som helst precis lika kul/galen som det låter, i positiv bemärkelse! Intrigen är nästan identiskt med den i Odens öga, men vad gör det? I sådana här berättelser är det miljön som är det viktiga, inte den yttre handlingen. Min invändning mot Bergtagen är att den är för kort. Det känns som om den är omarbetad från ett mycket längre format och att inte alla essentiella delar kommit med. Men om Nilsson någon gång skriver en roman om den här alternativa verkligheten kommer jag att läsa den! Det behövs nog lite längre berättelser än såhär för att utforska alla aspekter av skillnaden mellan trollvärlden och vår. Underhållande är den hur som helst.
Soldat i framtiden av Lennart Svensson
Alla ni som slaviskt följt denna blogg och memorerat varje ord under det senaste halvåret eller så känner igen Lennart Svenssons namn. Jag har tidigare recenserat hans roman Antropolis och han har även gett ut en novellsamling vid namn Eld och rörelse, som jag läst men inte skrivit om. Den sista novellen i samlingen var en realistisk novell om ett icke namngivet krig. Eftersom den var välskriven och framför allt visade att Svensson sitter inne med en del kunskap om krigsföring hade jag ganska höga förväntningar på den här novellen. Ett framtidskrig med nanodräkter, etc, beskrivet av någon som vet vad han talar om! Låter det inte hur kul som helst?! Tyvärr blev jag besviken, då novellen beskriver markstrider, visserligen på en främmande planet och mot en främmande art av utomjordingar, men utan särskilt mycket framtidskänsla. Sf-detaljerna känns påklistrade, som om Svensson bara tagit ett stycke ur sin gamla krigsnovell och lagt till en enstaka fundering om framtida kamouflagedräkter. Berättelsen skulle ha vunnit på att vara mindre enkelspårig, alltså tvärtemot Joel Anderssons berättelse, som försökte förena för många (2) koncept. Av detta kan vi lära oss två saker: 1) Det krävs fingertoppskänsla för att skriva en bra novell och 2) det är ingen hejd på mitt gnäll. Antropolis är fortfarande det bästa skönliterrära verk jag läst av Svensson, men jag hoppas på mer och bättre i framtiden.
I framtiden, när allt är bra av Gustav Källstrand
Den här novellen är nog den som fångade mig mest och var nära att få mig att glömma att lunchrasten på jobbet var slut. Den är lågmäld och vardaglig, vilket får det mysterium som rullas upp att framstå som desto mer fantastiskt. Annars är temat klassiskt och jag får inte riktigt alla svar jag skulle vilja ha (eller skulle jag verkligen det?) på slutet, men vägen dit är byggd av ren berättarglädje och ett engagemang i karaktärerna som smittar av sig på mig. En lyckad novell, helt enkelt!
Nusse av KG Johansson
Sen kommer en till välberättad historia, om fyra systrar i en blek, primitiv framtid, där en av dem visar sig ha en mycket speciell förmåga. Även denna är klassisk, både till innehåll och upplägg, men det gör inte särskilt mycket, eftersom Johansson har den där magiska förmågan att få läsaren att identifiera sig med och bry sig om påhittade figurer. Det verkar som om novellen utspelar sig i samma framtid som Johanssons bokserie om Glastornen som jag nu är riktigt sugen på att läsa. Om de håller denna klass kan de vara riktigt bra mellanålders- eller ungdomsböcker.
Flickan och den gamla av Fredrik Almqvist
Den här novellen är, i likhet med ESP, en kort presentation av en klassisk idé. Den är kompetent genomförd, men lämnar inga djupare avtryck hos mig. Almqvist lyckas iaf med twisten på slutet, även om den som är mycket van vid twistspotting nog ser den komma ganska tidigt.
På jakt efter ideosfären av Love Kölle
Till sist finner vi något så välkommet som en steampunkberättelse på svenska. Kölle tar sig an genren, försvenskar den genom att placera ut tidstypiska svenskar som Nobel, L M Ericsson och Strindberg och lyckas alldeles utomordentligt bra! Han tycks ha förstått det drag av självironisk humor som genomsyrar ångpunken och fläskar ogenerat på med allt som hör genren till, från luftskepp till esoterism och slänger till och med in en antydan om en förlorad dinosaurievärld. Det enda inslag som haltar lite är språket. Novellen är skriven i brevform, vilket naturligtvis är helt rätt för en 1800-talspastisch. Men brevskrivaren är (självklart) engelsman, så Kölle måste så att säga ”översätta” texten till svenska. Oftast går det bra, men ibland blir det väl mycket av ordagrann översättning, särskilt i uttrycket ”kriget att få slut på alla krig”, alltså ”the war to end all wars”. Dock är detta förstklassig underhållning och jag vill rikta en uppmaning till Kölle och i förlängningen till (faktiskt) alla medverkande novellförfattare: Skriv mer, skriv längre, skriv kortare, fortsätt att skriva! Det som är dåligt kan ansas bort med tiden och det som är bra lovar gott för svensk fantastik i framtiden.
För att säga något om antologin i sin helhet är den oväntat bra. Här tycks finnas flera oslipade diamanter och även under de flesta svagare partier är det fråga om underhållande läsning. Jag ser gärna mer sf (och fantasy och skräck) från FEL Förlag, men hoppas att redaktörerna slutar lyssna på sin idol Derrida och inser att det inte är totaliserande, eller ett naivt antagande om språkets transparens, att ha en vettig styckeindelning och stryka sådant som är dåligt. Tänk på en annan av era förebilder, Nietzsche, släpp slavmoralen och forma andras texter i den store Zarathustras efterbild!
FEL science fiction kan, såvitt jag vet, bara beställas från förlagets hemsida.
/Olov L
Tansy Rayner Roberts, frejdig poddare i Galactic Suburbia, deckarförfattare under pseudonymen Livia Day och fantasyförfattare under sitt eget namn, får bilda eftertrupp i det australiensiska tematåget. Jag har tidigare bara läst en novell av Tansy Rayner Roberts och den var liksom varken bra eller dålig, så jag visste inte vad jag kunde förvänta mig av Love and Romanpunk, i synnerhet med tanke på den överdrivet generiska titeln. Och vad hände med sandalpunk som benämning på ”steampunk fast under romarriket”? ”Romanpunk”, på min ära.
Love Hurts är samlingsnamnet på en rad seriestrippar som har gått i t.ex Nemi de senaste åren. Nu har herr Kim W Andersson samlat ihop sina alster i ett väldigt fint album!
Drömmarnas berg -SF, Fantasy och Skräck 