Pretty Monsters (2008) av Kelly Link

Pretty MonstersSom jag redan nämnt köpte jag den engelskspråkiga utgåvan av denna novellsamling och kände mig naturligtvis som jordens värsta svikare. Det största problemet för svensk fantastikutgivning är förstås att alla böcker  redan har lästs av nästan hela den potentiella publiken när något svenskt förlag väl hunnit köpa rättigheter, kontaktat omslagsillustratörer, utfodrat tryckpressputsaraporna eller vad som nu behövs för att översätta och ge ut en bok. Pretty Monsters är ett lysande undantag, då den publiceras i två delar på svenska, Fel grav och Askungeleken, och så går jag och köper den på engelska! Det enda jag kan säga till mitt försvar är att jag ville hinna läsa den innan Kontrast och att den lokala bokhandlaren bara hade originalet just då (samma dag som jag åkte). Annat är det med dig – du ska naturligtvis stödköpa båda delarna eller, om du är fattig, låna dem på biblioteket så att översättaren får sina tre ören, eller hur det nu funkar.

Hvafalls?, utbrister den kritiska läsaren. Ska jag basera mina inköp på ideologi snarare än personliga preferenser och därmed snedvrida Marknaden? Vad tar du mig för? En välgörenhetsinrättning?

Svaret är ja, jag tar dig för en välgörenhetsinrättning. Utan en faiblesse för välgörenhet tror jag inte att du skulle läsa mina inlägg. Dock kan jag ha fel i detta, så jag ämnar här presentera mer egennyttiga skäl att skaffa böckerna ifråga.

The Wrong Grave

Med hjälp av mina utomordentliga språkkunskaper gissar jag att det är denna historia som heter Fel grav på svenska (vilket jag säger för att det ska vara lättare för dig att orientera dig i den svenska utgåvan och därmed kunna komma med intressanta invändningar rörande mitt omdöme i kommentarsfältet, hint hint). Det jag minns bäst av denna novell är Links berättarröst, vilket är naturligt. Om man för första gången i sitt liv får smaka hallonglass så är det ju denna smak man kommer ihåg, inte struten den låg i. Med detta vill jag alltså säga att Links berättarröst är lika utsökt som hallonglass. Genom att vara en aning distanserad och lätt överseende i förhållande till figurerna väcker hon, paradoxalt nog, mer sympatier för dem. Jag får intrycket av en uråldrig faster som utifrån sin enorma livserfarenhet berättar om sin korkade, men ändå genuint omtyckta, yngre släkting och dennes eskapader. Till exempel konstaterar hon att vem som helst kan råka gräva upp fel grav och denna mening borde vara tillräcklig för att göra dig nyfiken.

Betyg: 4/5

The Wizards of Perfil

Denna novell torde heta Trollkarlarna i Perfil på svenska. Eller magikerna. Eller De Perfilliska trollkarlarna/magikerna. I stort sett är det skönt att inte vara översättare.

Alla  som gillar fantasy får här sitt lystmäte, utom kanske sådana som gillar 8000-sidiga besöka-alla-platser-på-de-fyra-olika-kartornaböcker (jag tittar på dig, Karl). Jag antar att det är lika svårt att ge en övertygande beskrivning av en främmande värld på (blädder, blädder) 50 sidor som på 8000. I en lång romanserie är det en mängd olika platser, personer och detaljer som måste passa in i helheten. I en novell, å andra sidan, måste de detaljer som faktiskt ges vara desto mer övertygande. Detta klarar Link utmärkt och lyckas dessutom berätta en historia om, tja, hur människor fungerar ibland. Vilket är så mycket man kan begära.

Betyg: 4/5

Magic for Beginners

Ah, tonåren. Vi som lämnat den tiden i livet bakom oss, utom möjligen mentalt, har väl alla något nostalgiskimrande minne och något vi önskar att vi hade skött annorlunda. Dessa känslor och fler lyckas Link fånga i en novell om några tonåringar vars umgänge i mycket kretsar kring en obeskrivligt brokig, fånig och alldeles underbar tv-serie, The Library (en referens till Borges?, undrar jag under kulturkoftehatten). Genom gängets besatthet av tv-serien och med hjälp av porträttet av huvudpersonens mentalt frånvarande författare till far får läsaren en hel del att fundera på, som vilken roll fiktionen spelar i våra liv och vilken vikt den har.

Betyg: 4/5

Kelly Link

The Faery Handbag

Porten till andra världar är en vanlig ingrediens i fantasy, men jag undrar om den någon gång gått genom en handväska? Det är hur som helst en cool idé, som passar utmärkt i en novell om exil från sina rötter (som kanske fungerar på samma sätt oavsett om rötterna finns i något existerande land, älvornas värld eller (det förhoppningsvis fiktiva) landet Baldeziwurlekistan), som Link berättar liksom i förbifarten. Vid det här laget började jag inse att jag har att göra med en författare som både tillfredsställer den efter coola idéer törstande tolvåring jag en gång varit och den vitskäggige litteraturvetargubbe med pannveck djupa som Dromskåran jag ännu hoppas bli.

Betyg: 4/5

The Specialist’s Hat

Det stora, mystiska huset är ännu en stapelvara som Kelly Link lyckas göra till sin egen. Spök- och skräckberättelsens förmåga att sätta fingret på våra mer vardagliga rädslor utnyttjar hon också till fullo i Specialistens hatt, där vi möter två syskon som, i likhet med tonåringen i Magi för nybörjare, har en frånvarande fader. Man påminns att för ett barn spelar det kanske inte någon större roll om det är oknytt eller något helt normalt som lockar bort en älskad förälder. Obehaget i att bli lämnad ensam är väl iofs större om det sker i ett gammalt hus med märkliga artefakter.

Betyg: 4/5

Monster

En kort sak om det påtvingade sommarlägrets fasor. Om jag ville vara klyschig skulle jag kunna skriva något om att ”frågan är vem som är det egentliga monstret”. Men det vore att göra Links monster orättvisa. Inte ens inslag av mörk humor gör hennes monster mindre skrämmande.

Betyg: 4/5

The Surfer

Äntligen lite science fiction! I framtiden har den första kontakten mellan människor och utomjordingar etablerats. Åtmintone är det vad titelns surfare påstår, då han enligt egen utsago bortförts från stranden och fått ett viktigt budskap om kärlek, nudism med mera till jordens befolkning.

Efter den nördiga huvudpersonen i Monster är det lite roligt att Surfaren berättas av en riktig sportfåne. Hans pappa är läkare och på väg till surfarens hem i Costa Rica, samtidigt som en pandemi härjar i USA. Berättarens tankar kretsar dock mer kring fotboll och tjejer än världshändelser. Helt opåverkad är han dock inte och en av berättelsens styrkor är hur Link beskriver förändringarna i världen som medfört att det nu är jänkare som betraktas som slödder som bara vill ta sig in i Costa Rica för att parasitera på deras rikedom. Dessutom blev jag väldigt förtjust i Naomi, en smart, överviktig tjej som sportfånen träffar i det karantänläger där det mesta av novellen utspelar sig.

Jag är väldigt förtjust i sf där framtiden görs trovärdig genom att den beskrivs som väldigt självklar för huvudpersonerna, med en ton som säger att det inte är fråga om en berättelse om framtiden utan om en annan nutid, som råkar ligga några år framåt i tiden. Denna novell är ett mästerligt exempel på en sådan berättelse.

Betyg: 5/5

The Constable of Abal

I denna novell är spöken inte skräckinjagande varelser, utan döda människors andar som kan fångas in och bäras med sig som accessoarer. Konstapeln ifråga är en sådan ande, som fångas in av en ung tjej med andeskådargåva sedan hennes mor mördat konstapelns köttsliga lekamen. I och med mordet tvingas de två fly till en ny stad där deras förmågor inte alls står högt i kurs, men där det kanske finns en chans för den unga flickan att få veta mer om sitt ursprung. Denna novell är, i likhet med Trollkarlarna i Perfil, utmärkt fantasy, där världen inte beskrivs så tydligt, men den allt genomsyrande magin är desto viktigare.

Betyg: 4/5

Pretty Monsters

Fler mänskliga monster dyker upp i denna novell, som är minst två berättelser i en. Den ena handlar om en ung tjej som räddas från att drunkna av en äldre kille från samma ort och utvecklar en besatthet av honom som nästan når stalkernivåer. Den andra handlar om studenter på en high school för enbart kvinnliga elever, vilka är på väg att utsätta en nyinflyttad kamrat för den rituella prövning som alla på skolan tvingas genomgå. Båda berättelserna är kusliga, delvis på grund av mina förväntningar, delvis på grund av den skrämmande dynamik som finns mellan personerna. Jag satt bara och väntade på vad som skulle gå fel. Tillsammans med Links fantastiska berättarförmåga och känsla för dialog och detaljer gör stämningen denna novell till den som jag, tillsammans med Surfaren, tycker allra bäst om.

Betyg: 5/5

The Cinderella Game

Samlingen avslutas med en kort, ruskig historia om att leka med sin styvlillasyster. Jämfört med övriga noveller känns den lite bagatellartad, men ruggigheten och känslan av vilsenhet och förlorad kontroll finns där.

Betyg: 4/5

För att sammanfatta har Kelly Link gjort det, i mina ögon, närapå omöjliga – hon har producerat en hel samling av noveller utan ett enda dåligt inslag! Samtidigt som alla berättelser har sina förutsättningar löper en röd tråd av rotlöshet och vilsenhet genom samlingen som får mig att undra hur hon egentligen haft det under uppväxten. Nu har hon hur som helst hittat hem – hon sa vid flera tillfällen under Kontrast att skrivande är något som går att träna upp och lära in, men oavsett om det beror på talang eller flitig övning (jag misstänker båda) är det bara att konstatera att författare är vad Kelly Link är och bör vara.

/Olov L

Rapport från SweCon 2012, Kontrast i Uppsala

Hej stödgruppen! Jag tänkte försöka mig på något nytt – att skriva en någorlunda kort text som istället för återgivande av en mängd detaljer ägnar sig åt att göra nedslag i de viktigaste delarna av helgen i Uppsala, detta som kontrast (hepp!) till EuroConrapporten. Låt oss alla samlas i kommentarsfältet och utvärdera resultatet.

Jag har ingen aning om hur man gör för att på ett socialt accepterat sätt be om husrum hos främlingar, men att skriva till arrangörerna och beklaga sig fungerade bra. De båda Jönssönerna Maria och Johan slängde ut sina nät, tömde sina kräftburar, vittjade rävsaxarna och andra djurplågerimetaforer tills jag kommit i kontakt med Cecilia och Elric, vilka erbjöd mig en ovanligt bekväm säng i sitt hus en bit utanför Uppsala, ett före detta stationshus som konverterats till en sorts nördpalats fullt med filmer, spel och en imponerande mängd böcker ur Äventyrsspels fantasyutgivning. Mina ödmjukaste tack till er!

När Elrics mamma fick höra att jag var vegetarian gav hon mig en rabattkupong (!) till en vegetarisk restaurang vid namn Fröjas sal, så där åt jag på fredagen strax innan kongressen skulle börja. Det var bara öppet på vardagar, vilket kanske var lika bra, eftersom maten var så god att jag annars hade slösat bort hela reskassan där. Den lyckades jag istället lägga in på mitt kort i mobilen, i tron att resan mellan nördpalatset och Uppsala bara kunde betalas med sms. Det visade sig dock att det inte bara gick att köpa rabattkort med kontanter, det blev dessutom nästan halva priset jämfört med enskilda sms-biljetter. Jag köpte alltså ett kort, trots att jag redan låst mina tillgångar i mobilen. Detta har haft som följd att oktober varit en fattig månad, men samtidigt har jag kunnat ringa ganska mycket.

Nog med återgivande av detaljer! Det första som hände var den efterlängtade bloggarträffen, där jag äntligen fick sätta ansikten på folket bakom Arinas bibliotek, Yvannas böcker, Boktimmen, Skuggornas bibliotek, Bokstävlarna, Feuerzeug och inte minst Socialist-Simon, som jag träffat som hastigast redan på Eurocon förra året. Med tanke på vilket helsike det nu är att påminna sig vilka bloggar som var representerade där tycks träffen iofs haft liten betydelse för ordningen i min hjärna, men trevligt var det.

Sen var det dags för mig att sitta i min enda panel under denna kongress, en panel som lämpligt nog handlade om bokbloggar och deras roll för fantastik. Typ. Det var jag, Hans Persson från Du är vad du läser och en tredje person. Jag kände inte igen hennes namn när jag såg det i programmet, så jag googlade henne och fick upp en massa uppgifter om forskning och studier. Tanken på att panelen skulle bestå av mig, moderatorn samt en medieforskare som studerat och skrivit avhandlingar om bloggar de senaste tio åren gav mig galloperande bildningskomplex. Som tur är visade det sig att hon var Skuggornas bibliotekarie och även om hon är akademiker var hon inbjuden i egenskap av bloggare.

Det blev en intressant diskussion, inte minst som publiken var full av bloggare som gärna bidrog till samtalet. Ska det riktas kritik är det väl mot mig, som insåg att jag fasen inte har någon koll på vår blogg. Det är ju Karl som sköter allt, utom det som Stefan sköter.Vi pratade en hel del om recensionsexemplar och jag vill bestämt hävda att det var mitt redan nämnda bildningskomplex som fick mig att vid något tillfälle använda ordet ”identitetsskapande”. Det skulle vara kul att få en genusanalys av panelen från någon utomstående. Tog jag och Hans all plats?

Jag såg även öppningsceremonin och intervjun med Peter Watts. Av honom har jag bara läst några noveller, men han imponerade på mig i alla sammanhang där han deltog. Han såg lite grubblande ut, vilket jag snart förstod beror på att han hela tiden tänker intensivt på allt han får höra. Till skillnad från många av oss andra tycks han ofta träffa rätt med sina tankar. Dessutom var han riktigt rolig.

Annars var det väldigt roligt att Stefan (här på bloggen) var så uppspelt av att få träffa Joe Abercrombie. Själv har jag inte läst något av karlen och kunde därför behålla min kyligt distanserade värdighet. Den där som ofta misstas för tråkig- och stelhet, ni vet. Däremot fick jag ett underligt jag-mötte-Lassie-ögonblick när jag smugit in i Green room för att äta medhavd mat utan att hotellpersonalen skulle behöva se det. Sara BE var där när jag kom, men hon gick snart. Medan jag satt där ställde sig en person och blockerade ingången, tog fram en kamera, siktade noga mot mig och tryckte av. När han tog bort kameran ur nyllet upptäckte jag att det senare (och iofs antagligen den förra) tillhörde Peter Watts! En av hans souvenirbilder från Sverige föreställer alltså mig ätande en macka. För hans del är det bara att beklaga, men jag misstänker att detta kommer att utgöra höjdpunkten i mina memoarer.

På lördagen var det mycket svårt att välja bland alla parallella programpunkter. Jag gick och lyssnade på Johan Jönsson prata om fantasy och science fiction på wikipedia. Tydligen är det väldigt få som skriver om dessa ämnen på svenskspråkiga wikipedia, så sätt genast igång!

Hedersgästintervjun med Sara BE och Mats Strandberg var mycket bra. Det är fascinerande att se hur samspelta de är. Sen dök ett stort dilemma upp: Skulle jag gå till John-Henri Holmbergs föredrag om Åke Ohlmarks eller på panelen om The short story and the idea? Ohlmarks var ju en , tja , fascinerande människa. Men till slut var det bara att inse att jag inte kunde missa en panel om noveller. Noveller är sorgligt underskattade och Kelly Link skulle sitta med i panelen. Strax innan jag satte mig på tåget till Uppsala köpte jag hennes novellsamling Pretty Monsters för att åtminstone ha läst något av henne i förväg. Efter två noveller insåg jag att jag nog fått en ny favoritförfattare! Det bästa är att det verkligen märks att hon inte ser noveller som ett sätt att pröva idéer eller öva sig inför längre verk, utan som något med ett egenvärde. Hennes noveller är fullfjädrade konstverk!

En av frågorna som diskuterades i panelen var den om omskrivningar av noveller till romanlängd och även möjligheten av det motsatta. Personligen tycker jag att Robert Jordans Wheel of Time-berättelse skulle passat utmärkt som långnovell. 60-80 sidor borde räcka, resten kan man räkna ut själv med hjälp av ordlistan.

Andra bra punkter under lördagen var Stefan Ekmans och Jerry Määttäs respektive programpunkter, även om båda kanske skulle kommit mer till sin rätt om de haft mer tid på sig. Annars är det ett hett tips att lyssna på akademiker om man vill höra något intressant om litteratur.

Även utdelandet av det viktiga och anrika Alvarpriset respektive det svårbeskrivliga Göstapriset var kul. Jonas Wissting fick det förra och det är förstås mycket välförtjänt. Om du inte vet vem han är beror det på att han jobbar med ljudet hela tiden under alla kongresser. En mycket viktig kugge i maskineriet, alltså. Annars hade det ju varit roligt om Maria Nygård vunnit, då hon dels är himla duktig, dels är en av oss. En av bloggarfandom, denna vida gemenskap och fanzinefandoms arvtagare. Sträck på er, ungdomar, jag försöker vara högtidlig.

I panelen Research when writing fiction lyckades man tydligt sätta fingret på skillnaden mellan fantasy och science fiction. Mats Strandberg, fantasyförfattare, sa att inför Cirkeln hade han och Sara BE tagit reda på olika detaljer, t ex om automatiska dörrar skulle öppna sig för en osynlig person. Peter Watts, science fictionförfattare, fick sin grubblande min och sa sen förbryllat ”Men hur kan hon se något om hennes ögon och synnerv är transparenta?”. Där har vi skillnaden.

Det bästa med lördagen var ändå att Karl dök upp. Han och Stefan är typiska hedersknyfflar och väldigt trevliga att hänga med. Med alfahannen på plats kunde vi sätta igång med vår bingotävling. Bingo hamnade väl inte högst på listan över Vad Folk Vill Göra Under En Kongress, men vi fick dela ut en del vinstböcker till sist.

På söndagen gav jag efter för trött- och lathet, varför jag missade två programpunkter jag gärna hade bevistat. Jag hann dock till Johan Fricks föreläsning om Do androids dream of electric sheep? och Blade Runner. Det var lite synd att det gått något decennium sedan jag avnjöt något av dessa verk, men åtminstone romanen blev jag väldigt sugen på att läsa igen. Föredraget byggde på ett efterord till en av de svenska upplagorna av Androidens drömmar (som boken heter på svenska) och det kan vara värt ett besök till bibblan om du är Philip K Dick-entusiast.

Den panel som jag och i princip alla andra jag pratade med tyckte var den bästa under hela kongressen var den sista – The body in science fiction. Med Anna Davour som moderator diskuterade Peter Watts, den ascoola Torill Kornfeldt samt George Berger (som för övrigt var ännu en person som det var mycket trevligt att träffa efter en tids internetbekantskap) möjligheten att ladda upp människors tankar och minnen till hårddiskar och andra sf-schabloner. Särskilt Kornfeldt tyckte att kroppen ignoreras alltför ofta och menade att våra personligheter påverkas så mycket av kroppen, från hormoner till bakteriefloran i tarmarna, att det är omöjligt att separera kropp och själ. Möjligen skulle det gå om även bakteriefloran och det övriga kunde simuleras elektroniskt. Efter panelen gick jag fram och ställde en förvirrad fråga till Watts och Kornfeldt, varpå hon berättade om ett experiment där forskare odlat fram en hjärna från en fågelart, som vi kan kalla talltita, och låtit den växa i kroppen till en annan fågel, som vi kan kalla blåmes. Det visade sig att blåmesen sjöng en talltitesång!

Detta gav mig en idé till ett kommersiellt projekt: Tigrar med hundhjärnor. Alla vill ju ha en egen tiger (eller lejon, panter eller liknande), men ingen vill bli uppäten. Detta löses enkelt (nåja) genom att låta stora kattdjur få lätthunsade flockdjurshjärnor av hundtyp! Dock var de catahyaner som jag testade idén på under efterfesten något skeptiska. Och visst, matkontot blir rätt ansträngt. Sen finns det förstås en massa moraliska invändningar. Vi människor har redan för många tamdjur som vi inte kan sköta om. Därför vill jag säga följande till den som i framtiden kommer att försöka förverkliga hundlejonen: För det första är du en sopa som inte kom på det först, för det andra är motståndet redan organiserat.

Annars ska jag inte säga mycket om efterfesten, trots mina tidigare hotelser att återge hela samtalet om ankor, piskor och annat ord för ord. Men att höra Simon och Fias relation förklaras blev en bra pendang till Blade Runner-föreläsningen. Som i en roman av Philip K Dick vet man inte vad som är sanning, (mar)dröm, hallucination eller konspiration.

Apropå Simon nämnde han att han upptäckt fandom via… Drömmarnas berg! Detta är vi förstås omåttligt glada över. Han och Fia är ovärderliga tillgångar för rörelsen (inte minst för att de är så sjyssta) och de har redan startat en grupp i Malmö, med pubträffar och planer på en egen sf-kongress! Gå in på deras facebooksida och följ vad som händer!

Då återstår bara för mig att uttrycka det sedvanliga men helt uppriktiga tacket till kommittén, vars slit har gett mig och ca 450 andra en fantastisk upplevelse! Tack!

Nästa års Swecon äger förresten rum i Stockholm, heter Fantastika 2013 och kommer att ha Jo Walton som hedersgäst! Jo Walton! Aaaargh, jag måste dit! Är det någon som vill köpa en njure?

Med dessa trevliga ord avslutas rapporten. Det gick väl sisådär med kortheten, men ca 1900 ord för en hel helg är bra mycket mindre än jag använde för Eurocon. Om det fortsätter så här kommer min nästnästa kongressrapport att vara riktigt läsbar! Och vad spelar det för roll egentligen? Ingen är ju tvingad att läsa, ja, utom juryn för Vittfarnepriset förstås, mwahahahahaaa!  Lev väl, vi ses på nätet!

/Olov L