Hugobevakning 2015 – One Bright Star to Guide Them av John C. Wright (kortroman 1)

John C. Wright

John C. Wright

En duktig recensent kan naturligtvis närma sig ett verk utan förutfattade meningar. Tyvärr får ni hålla till godo med mig, stolt innehavare av svart bälte i uppskruvade förväntningar. Jag kan åtminstone, i den kompletta redovisningens namn, erkänna att jag var väldigt opepp inför ännu mer av John C. Wright sen den plågsamma upplevelsen som var ”The Parliament of Beasts and Birds”. Lyckligtvis verkar Wright mer uppriktigt engagerad här och visar faktiskt prov på en del berättarglädje, kanske beroende på att kortromanen är en hyllning till en av hans favoritförfattare.

Vi får möta en medelålders man, Peter eller vad han nu hette, som är materiellt trygg och framgångsrik, men ändå känner att han har ett andligt tomrum i tillvaron. Precis som i verkliga livet är det svårt att skapa ett tomrum där inte en kattrackare kan ta sig in och en magisk, talande katt dyker strax upp. Katten påminner Peter (evhnh) om de äventyr Peter upplevde som ung, när han och hans vänner tog sig till en annan värld. Ännu en gång är det fara å färde, mörkrets krafter samlar sig och Peter får i uppdrag att väcka sina forna kamrater ur deras slummer, så att det goda än en gång ska kunna segra. På vägen stöter han på sådana problem som att den andra grabben i gänget (var det Edmund han hette?) har gett sig i slag med demoner och till och med blivit (flämt) abortförespråkare, att den förståndiga kvinnan (Susie? Susan? Mitt namnminne är inte det bästa…) har avlidit samt att Lucy (tror jag det var) är något av en fnittrande fegis.

"Snart kommer även du, mitt barn, att fördärvas av puberteten, varefter du aldrig mer kan träda in i mitt rike."

”Snart kommer även du, mitt barn, att fördärvas av puberteten, varefter du aldrig mer kan träda in i mitt rike.”

Det är alltså fråga om en pastisch gränsande till fanfic som beskriver vad som skulle kunna hända Narnia-ungarna om de vuxit upp och glömt sin barndoms äventyr. De äventyr som Wrights motsvarigheter upplevt beskrivs endast i lösryckta minnen om hur de räddat den Ledsna Ekorren från de Dinglande Demonerna i Gröna Hydrans Sjumilaskog, etc. Och det kommer många sådana minnen. Många. Så många att det är svårt att veta om Wright verkligen tycker att han är suggestiv och sagoboksaktig, eller om han är helt omedveten om hur parodiskt det låter efter ett tag. Det är aldrig ett gott tecken när jag som läsare inte vet om jag läser en parodi eller inte.

Budskapet är lika enkelt som vedervärdigt: Håll käften och lyd Gud. Ungefär detsamma som i Narnia-böckerna, alltså, men en stor skillnad är förstås att C. S. kunde konsten att skriva underbara, medryckande sagor som fungerar lika bra oavsett om man delar hans ideologi eller ej.

Men trots mina ideologiska och estetiska invändningar är detta en helt okej berättelse. Läsningen var inte plågsam en enda gång och vid flera tillfällen verkade det som om Wright faktiskt gått in för att underhålla läsaren. En viss sorg infinner sig dock när jag inser att denna ambition, som borde vara det lägsta kravet man kan ställa på en författare, gör One Bright Star to Guide Them till en av hugolistans bästa hittills. Men kanske kan Wright ännu bättre? Jag har medvetet sparat tidsreseberättelsen till sist.

/Olov L

Betyg: 3/5

Annonser

Hugobevakning 2015 – “Ashes to Ashes, Dust to Dust, Earth to Alluvium” av Gray Rinehart (långnovell 3)

Gray Rinehart

Gray Rinehart

Här har vi äntligen en långnovell som verkar lovande, i form av en klassisk kulturkrockshistoria som är föredömligt stillsamt berättad. Huvudpersonen besöker i inledningsscenen en utomjordisk skulptör tillsammans med en vän för att beställa en sorts minnesmärke över vännen. Gradvis får vi veta mer om bakgrunden. Berättelsen tilldrager sig på en planet (Alluvium) som koloniserats nästan samtidigt av människor och ödleliknande utomjordingar. Med tiden har människorna blivit alltmer kuvade och ödlorna utövar en makt som är lika svår att bekämpa som att förstå sig på. Men huvudpersonens vän har en plan för att stärka motståndet…

…och ungefär där börjar det gå fel. Planen är nämligen skvatt galen. Ödlorna betraktar människorna som någon sorts mellanting mellan barbarer och halvsmarta djur och tycks motivera förtrycket på detta vis. Planen går ut på att bryta mot ett av ödlornas värsta tabun… för… att… visa.. att… Ja, vad i hela friden ska det leda till?

Det finns en novell av Fritz Leiber, ”The Curse of the Smalls and the Stars”, där de båda äventyrarna Fafhrd och Gråkatt slagit sig till ro på en liten ö. Gudarna gillar förstås inte att deras favoritunderhållning berövats dem, utan tänker ut en jättesmart plan som ska få de två att ge sig ut och härja igen. Denna plan är titelns curse, som får hjältarna att bli besatta av pyttesmå detaljer respektive de avlägsna stjärnorna. Genom någon sorts omvänd psykologi ska detta göra kumpanerna så uttråkade att de drar ut på äventyr. Problemet är naturligtvis att psykologin inte blir omvänd, utan att hjältarna helt enkelt är mer nöjda än någonsin med att gå hemma på sina gårdar och titta på stjärnor och blomblad. Skämtet och handlingen går alltså ut på att gudarna tänker ut en sanslöst korkad plan.

I ”Ashes to Ashes…” har gudaplanen en värdig konkurrent om världens mest felritade plan, med skillnaden att den förstnämnda beskrivs som ett äkta genidrag. Det är svårt att hålla sig för skratt och långnovellen går från ett lovande försök till ännu en förlorad möjlighet. I rättvisans namn ska det dock sägas att jag inte dömer ut Rinehart som författare – med en mindre underlig handling skulle han kunna få till något bra.

/Olov L

Betyg: 2/5