The Sorcerer of the Wildeeps (2015) av Kai Ashante Wilson

The Sorcerer of the WildeepsAtt placera en mjukis bland tuffingar är ett gammalt grepp, så det kanske inte låter så spännande med en eftertänksam magiker som tagit anställning hos ett band legosoldater. Skillnaden jämfört med många andra liknande skildringar är att huvudpersonen i The Sorcerer of the Wildeeps inte bara är en utböling, utan även en genuint medkännande del av gänget. Även om han betraktar de övriga soldaterna, som anlitats för att försvara en karavan på väg genom det sägenomspunna och farliga Vilddjupet, med fascination och ibland viss uppgivenhet råder det inget tvivel om att han står på deras sida när det gäller, något som accentueras av att de alla beskrivs med ordet bröder.

Detta för oss till det riktigt härliga med denna kortroman – språket! Kai Ashante Wilson har försökt förmedla stämningen bland de oborstade soldaterna genom att använda mer moderna ordvändningar än jag är van vid från klassisk äventyrsfantasy i deras dialoger. Samtidigt är berättarrösten sofistikierad och ironiskt självmedveten. Det låter förstås helt fruktansvärt, men det otroliga är att det fungerar hur bra som helst! Vad är Kai Ashante Wilson för ett geni, egentligen?

Världsbygget är inte superoriginellt, med en värld som tycks befinna sig på sen bronsåldersnivå, eller möjligen i tidig medeltid, men som i själva verket är en högteknologisk värld som drabbats av någon stor katastrof. Magikern i huvudrollen har också sina krafter tack vare genetisk manipulation och är medveten om detta faktum, även om mycket av kunskapen gått förlorad. Kunskapen som vi som läsare får om världen pytsas däremot ut i lagoma doser tills vi fått en riktigt bra bild av världen, dess ekonomi, historia och filosofier.

Det är bara att konstatera att det är sådana här författare som genren behöver och hoppas att Kai Ashante Wilson har en lång och produktiv karriär framför sig!

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

The Hundred Secret Senses (1996) av Amy Tan

Olivia Laguni har alla förutsättningar att få ett normalt och odramatiskt liv. Visserligen är hon resultatet av ett ”blandäktenskap”, med en vit, amerikansk mor och en kinesisk far, något som inte var alltför vanligt vid tiden för hennes födelse, men i övrigt är hon ett begåvat men alls inte underligt amerikanskt barn.

Men så dör hennes far och avslöjar på sin dödsbädd att Olivia har en halvsyster i Kina vid namn Kwan. Genast bestämmer sig Olivias mamma för att adoptera Kwan och föra henne till USA. När Kwan väl anlänt, elva år äldre än Olivia och utan något begrepp om hur livet ter sig i USA, blir inget sig likt. Förutom sitt språk och sitt oamerikanska beteende är Kwan ovanlig på ett tredje sätt: Hon kan se in i Yin-världen, där andarna av människor som inte kommit till ro väntar på att få komma vidare till nästa steg i livet efter detta. Dessutom har hon minnen  från ett tidigare liv som orädd ung kvinna i Changmian, en by i Kina som vid mitten av 1800-talet hotas av anstormande manchuer. Både dessa minnen och spökhistorierna får Olivia höra som godnattsagor under sin uppväxt.

Även i vuxen ålder präglas Olivias liv av hennes förhållande till sin envetet kärleksfulla halvsyster, som alltid har ett lika gott som oönskat råd i tröjärmen. Tan väver sömlöst ihop tre berättelser – Olivias liv i det moderna San Fransisco, särskilt hennes äktenskap med tillhörande bekymmer,  Kwans upplevelser under kinesiskt 1800-tal och historien om Kwans nya liv i Amerika och hennes övernaturliga förmågor.

I Kwan har Tan skapat en oförglömlig och väldigt levande romanfigur. Hon är vilsen i det omgivande samhället, men alltid självsäker och ostoppbart entusiastisk, en sådan person som man skulle älska att känna men som säkert skulle vara enormt påfrestande att ha som påträngande och excentrisk storasyster.

Amy Tan

Tans prosa gnistrar och blänker och Olivia är en berättare som man verkligen lär känna. På många sätt är hon Kwans motsats: Introspektiv, ständigt grubblande, ibland lite gnällig, men med en viss torr humor och en insikt om sina egna känslomässiga tillkortakommanden som ändå gör henne sympatisk.

Förutom att närvaron av spöken har ett egenvärde för de av oss som älskar icke-realism är andarna en kraftfull metafor för vårt förhållande till det förflutna. Om man skulle fråga befolkningen i ett nyligen demokratiserat land, som t ex Libyen eller Irak, om friheten varit värd priset i form av krig vore det egentligen rationellt fråga även de dödade om deras åsikt. I verkligheten finns det inga spöken, men deras närvaro i böcker säger oss något, både på det personliga planet, där minnen av våra kära fortsätter att påverka oss och världen även sedan deras upphov lämnat den, och det politiska, där vi har en skyldighet mot de förflutnas offer att inte upprepa de misstag som tog deras liv.

Jag kommer faktiskt inte på något att klaga på. Möjligen kan jag varna för att den som är van vid svärdsdueller och palatsintriger kanske kan finna boken något långsam och vardaglig. Dock upptäckte jag att de som köpt boken från en viss internetbokhandel även köpt George R R Martins fantasyepos. Vad nu det säger.

Hur som helst: Tag och läs!

Olov L

Betyg: 5/5 – mästerverk

Fotnot: Romanen finns även på svenska som Hundra hemliga förnimmelser.

Mitt i veckan.

Jobbar helg och har således sju hela jobbdagar framför mig innan jag får vara ledig nästa gång. Nu försöker jag peppa mig själv och bunkra upp med saker att göra när det skall väntas extra mycket på tåg och bussar. Olidligt segt med ofrivilligt häng en lördagskväll i Västerås.

Hjärnan orkar inte med vad som helst så nu sitter jag och hoppas att mina otroligt lättsmälta rymd-pangpang böcker hinner komma idag. Det blir lite Abnett att slöläsa och några podcasts att lyssna på när kalla promenader skall avklaras. Det är lite som att slötitta på tv, att låta nån dålig sit-com eller krigsdokumentär distrahera hjärnan så att tiden går. Jag har ju via jobbet tillgång till otroligt mycket bra böcker men det funkar inte alls en söndagseftermiddag när magen ylar och det tar upp till två timmar att pendla hem. Det är då jag plockar fram mina larvigaste böcker om dvärgar eller space marines, det får gärna vara något pampigt krig eller är det kanske så att världen/universum räddas en gång till?

De flesta av de här böckerna åker direkt upp till Sibirien på vinden, nu snackar vi fula omslag! Jag har en sån där blå ikea-väska fullproppad med böcker av skiftande kvalité. Det är nästan epilepsi-varning på att titta ner i väskan på grund av alla grälla färger och knasiga typsnitt. I den här väskan finns det också plats för populärvetenskapliga böcker som handlar om allt ifrån kokain, Satan och kristna maffiosos.

Efter lite ledigt blir det åter dags för bra och tankeväckande böcker igen, härnäst väntar fler böcker av Octavia E Butler och jag ska även ge mig på lite mer SF, Elizabeth Bear kanske?.

/karl

Efter floden av P C Jersild 1982

När jag var en liten grabb runt 12 år gammal så tyckte jag som många andra att det hemskaste som fanns var Atombomben. Det är fortfarande hemskt men inte alls lika illa som i det oroliga 80- och 90-tals Sverige. Nån gång i sexan så plockade jag på mig Efter Floden i skolbiblioteket och började läsa denna fruktansvärda historia. Jag blev väldigt berörd, nu 16 år senare läser jag om boken och blir om något ännu mer berörd.

Som ni säkert har sett så gillar jag och resten på Drömmarnas berg dystopiska historier. Det jag gillar mest är att få följa vad som händer efter själva katastrofen, gärna ett återuppbyggande av samhället eller knäckande historier om att överleva. Efter Floden är bara överjävlig.

Huvudpersonen är 33 år och lever i början på boken som skeppspojke/hora åt kaptenen på en liten båt som färdas på Östersjön, i skärgården. För lite mer än 30 år sedan så hände det fruktansvärda och bomberna föll, de flesta dog direkt och de få som överlevde hamnade i en förtvinad värld. Nästan alla kvinnor har dött ut och inga barn föds, mutationer och vidskeplighet råder. Edwin 33år, även kallad fittmun för sin harmynthet är en av de yngsta personerna  vid liv. Folk lever på att plundra och bedriva en viss handel, sakta men säkert dör människorasen ut. Edwin kan egentligen ingenting och pendlar mellan att suga av kaptener och göra skitjobben.

Vi får följa Edwin när han blir strandsatt på en ö och båten lämnar honom. Det är en enda lång blytung och tragisk historia om hur jävlig människan är och det slutar inte lyckligt. Det är en riktigt bra bok och det blir extra rörande när handlingen utspelar sig i Stockholms skärgård och på Gotland(?).

Vägen av Cormac McCarthy är också en tung postapokalyptisk dystopi, men där bjuder författaren på lite hopp i slutet, inget sådant tjaffs i Efter floden.

Vill du ha din dystopi blytung och välskriven så är Efter floden något för dig, men letar du efter något glatt och trevligt så skall du inte läsa Jersilds bok.

4/5 rekommenderas!

/karl