Hugobevakning 2015 – Sammanfattning av långnovellkategorin

boredom_by_tigerheart11-d3bla9z

En genomläsning av dessa långnoveller rekommenderas till den som är på dåligt humör. Det kommer sannerligen inte att hjälpa, men du får åtminstone en giltig ursäkt att vara vresig. Huvudproblemet är att flera av verken inte känns som självständiga verk, utan sådana där utdrag ur kommande romaner som man ibland kan hitta i slutet av pocketböcker. Vet någon om det stod på Sad Puppies agenda att döpa om kategorin till ”Best Sample Chapter”?

Ett annat problem är, som sagt, bristen på goda stilister. Kategorin fick mig att känna mig mer som lärare än läsare. En uttråkad mellanstadielärare som rättar uppsatser, närmare bestämt. Min personliga policy är att vara mycket restriktiv med att rösta på No Award och bara sätta den över sådant som skulle vara rent pinsamt som Hugo-vinnare, men det är mycket troligt att NA hamnar överst på min röstsedel i denna kategori i år.

Vadslagningsbyrån

Jag tror att Thomas Olde Heuvelt kommer att vinna i år. Vissa bojkottar allt som SP:arna nominerat och för den som aldrig förr funderat på omvänd gravitation är åtminstone de första fyra sidorna av Heuvelts långnovell hyfsat intressant. Jag kan däremot uppriktigt säga att jag inte bryr mig vem som vinner.

Nästa kategori är kortromanerna, där John C. Wright har tre nomineringar. Tjoho.

/Olov L

Hugobevakning 2015 – “The Day the World Turned Upside Down” av Thomas Olde Heuvelt (långnovell 4)

Det är fan inte okej att som författare se så här bra ut. Jag ska starta en aggressiv nätkampanj för att få in fula människor på kortlistan.

Det är fan inte okej att som författare se så här bra ut. Jag ska starta en aggressiv nätkampanj för att få in fula människor på kortlistan.

Thomas Olde Heuvelt är känd från förra årets hugobevakning, då han hade en småtrevlig novell bland de nominerade. Detta år utmärker han sig som författare till den enda långnovell som inte fanns med i Sad Puppies-kampanjen. Titeln ger en ovanligt tydlig vink om handlingen – en dag byter gravitationen plötsligt riktning och alla lösa föremål, samt djur och människor, faller bort från jorden. Jag känner mig som Askungens lilla hjälpreda när jag läser, för visst är idén fin, men inte ny. Inte minst är den stommen i en av mina favoritepisoder i Kalle och Hobbe.

Nog tycker jag att Olde Heuvelt är en skickligare stilist än de övriga nominerade i kategorin (man bör kanske ha i åtanke att denna långnovell är en översättning från holländska), men i övrigt är jag inte särskilt imponerad. Gravitationsidén tas ingen särskild stans och det berättelsen egentligen handlar om, den unga huvudpersonens försök att ta sig fram till sitt ex som nyss gjort slut, skäms en hel del av att nämnda huvudperson är, för att uttrycka sig på ren svenska, ett creepy litet creep till creepigt stalkercreep.

Kalle i "Kalle och Hobbe".

Kalle i ”Kalle och Hobbe”.

Att även den icke valpnominerade berättelsen i stort sett suger illustrerar en djup sanning om mänsklighetens livsvillkor: Folk är idioter. De har inte samma smak som jag och alla priser som röstas fram av allmänheten, eller som har hyfsat låg tröskel för deltagande, kommer att belöna verk som appelerar till den minsta gemensamma nämnaren eller är dåliga på andra sätt. Sådant är livet och det är inget att göra åt. Det underliga i kråksången är förstås att Sad Puppy-folket, som ska föreställa vuxna människor, inte fattat detta utan känner sig tvingade att konstruera en konspirationsteori om att pk-vänstern tagit över fandom för att förklara att sådant de själva inte uppskattar nominerats. Tanken att de själva inte utgör universums gyllene metermått har inte slagit the Brad Bunch, vilket förklarar varför min ironimätare exploderade när Brad Torgersen kallade andra för snobbar.

Vare därmed hur som helst. Själva novellen kan man ha eller mista, helst det senare.

/Olov L

Betyg: 2/5

Hugobevakning 2015 – “Ashes to Ashes, Dust to Dust, Earth to Alluvium” av Gray Rinehart (långnovell 3)

Gray Rinehart

Gray Rinehart

Här har vi äntligen en långnovell som verkar lovande, i form av en klassisk kulturkrockshistoria som är föredömligt stillsamt berättad. Huvudpersonen besöker i inledningsscenen en utomjordisk skulptör tillsammans med en vän för att beställa en sorts minnesmärke över vännen. Gradvis får vi veta mer om bakgrunden. Berättelsen tilldrager sig på en planet (Alluvium) som koloniserats nästan samtidigt av människor och ödleliknande utomjordingar. Med tiden har människorna blivit alltmer kuvade och ödlorna utövar en makt som är lika svår att bekämpa som att förstå sig på. Men huvudpersonens vän har en plan för att stärka motståndet…

…och ungefär där börjar det gå fel. Planen är nämligen skvatt galen. Ödlorna betraktar människorna som någon sorts mellanting mellan barbarer och halvsmarta djur och tycks motivera förtrycket på detta vis. Planen går ut på att bryta mot ett av ödlornas värsta tabun… för… att… visa.. att… Ja, vad i hela friden ska det leda till?

Det finns en novell av Fritz Leiber, ”The Curse of the Smalls and the Stars”, där de båda äventyrarna Fafhrd och Gråkatt slagit sig till ro på en liten ö. Gudarna gillar förstås inte att deras favoritunderhållning berövats dem, utan tänker ut en jättesmart plan som ska få de två att ge sig ut och härja igen. Denna plan är titelns curse, som får hjältarna att bli besatta av pyttesmå detaljer respektive de avlägsna stjärnorna. Genom någon sorts omvänd psykologi ska detta göra kumpanerna så uttråkade att de drar ut på äventyr. Problemet är naturligtvis att psykologin inte blir omvänd, utan att hjältarna helt enkelt är mer nöjda än någonsin med att gå hemma på sina gårdar och titta på stjärnor och blomblad. Skämtet och handlingen går alltså ut på att gudarna tänker ut en sanslöst korkad plan.

I ”Ashes to Ashes…” har gudaplanen en värdig konkurrent om världens mest felritade plan, med skillnaden att den förstnämnda beskrivs som ett äkta genidrag. Det är svårt att hålla sig för skratt och långnovellen går från ett lovande försök till ännu en förlorad möjlighet. I rättvisans namn ska det dock sägas att jag inte dömer ut Rinehart som författare – med en mindre underlig handling skulle han kunna få till något bra.

/Olov L

Betyg: 2/5