A Stranger in Olondria (2013) av Sofia Samatar

Det är en gammal sanning att alla bokmalar gillar böcker om läsande och att bibliotekarier köper in alla böcker som utspelar sig på bibliotek. Är det alltså så att Sofia Samatar gör det lätt för sig när hon skriver en fantasyroman där huvudpersonen är en klassisk bokmal och temat är mänsklighetens andliga, politiska och estetiska förhållande till den skrivna berättelsen? Nej, tvärtom är det här en bok som ger känslan att ytterst få människor skulle ha kunnat skriva den. Det beror delvis på Samatars poetiska språk, där varje mening är en aforism, varje stycke en dikt och varje kapitel en ballad, men även på att hon faktiskt lyckats i sitt värv. Tänk dig att din lärare ger dig papper, en penna och uppdraget att skriva om mänsklighetens andliga, politiska och estetiska förhållande till det skrivna ordet. Efter en timme eller två, när du gnagt ner tre blyertspennor till träflis och är fastklibbad vid stolen av ångestsvett, kan du snegla på bänken bredvid din, där Sofia S i 9B skriver så att pennan glöder samtidigt som hon nynnar för sig själv.

Huvudpersonen Jevick växer upp på en liten ö i havet, långt söder om imperiet Olondrias kust, som son till en välbärgad köpman som handlar med peppar. Efter en av sina handelsresor till Olondria har fadern med sig en lärd man som ska lära Jevick att läsa och räkna, något som ska vara en hjälp i pepparförsäljandet. Planen går i baklås, kan man säga, då Jevick blir lite väl intresserad av läsning och hellre drömmer om de främmande platser han läst om i Olondrias bokskatt än ägnar sig åt bokföring och räkenskaper. När så fadern dör får Jevick resa till Olondrias huvudstad i hans ställe. Där förlorar han sig i boklådor och filosofiska diskussioner med stadens kultiverade invånare och ägnar sig bara halvhjärtat åt kryddhandeln. Faktum är att han är lite pinsam, på det där ungdomligt naiva sättet. Det är lätt för mig att känna igen mina egna mer världsfrånvända egenskaper. Varför sitter jag här och bloggar när jag skulle kunna odla potatis?

Efter en blöt natt upptäcker så Jevick att han är hemsökt av spöket av en ung kvinna som kräver att han ska skriva ned hennes livshistoria. Detta drar in honom i Olondrias politiska spel, där de största fraktionerna är två religiösa rörelser, varav den ena betraktar hemsökelsen som förbjuden vidskepelse medan den andra ser den som helig. Båda är dock tämligen ointresserade av vad Jevick själv, för att inte tala om den hemsökande kvinnan, har för syn på saken.

I slutändan blir Jevicks härliga entusiasm, hans oförmåga att hantera verkligheten bakom berättelserna samt spökets desperata behov av en berättelse en resa genom allt som litteraturen för med sig, på gott och ont. Det ska dock sägas att det är en rätt långsam och krävande resa och i likhet med faktiska resor har den för mig varit som mest givande i efterhand, när jag väl fattat vad som egentligen försiggick.

Sofia Samatar

Detta inlägg kanske kan ses som en liten paus från Hugo-bevakningen, men det finns flera kopplingar. Dels är Samatar nominerad i novellkategorin, dels är hon nominerad till Campbell-priset, som är ett pris för nya stjärnor inom science fiction och fantasy och delas ut tillsammans med Hugo-priserna. Med tanke på att Samatars novell också är mycket bra, men skriven i ett helt annat tonläge än A Stranger in Olondria verkar hon vara ytterst värdig som Campbell-nominerad. Har vi fått en ny Le Guin?

En annan koppling är att Abigail Nussbaum, som är nominerad som fanskribent, har en recension av just A Stranger in Olondria som exempel på en av hennes bästa texter från det gångna året. Den där recensionen är en bidragande orsak till att jag skriver om romanen först nu, mer än ett halvår sen jag läste den. Det är svårt att jämföra sig med Nussbaum utan att känna sig bakom flötet. Jag har alltså inga problem med att andra är smartare än jag (hur skulle samhället annars klara sig), men vi snackar inte om en intelligensskillnad á lärare/elev, utan snarare Stephen Hawking/kakmonstret. Det är tveksamt om Fan Writer-kategorin får ett eget inlägg, men nu vet ni iaf vem jag tänker rösta på. Det säger en hel del, för fanskribentkategorin är riktigt stark. Som jag skrev på twitter häromdagen skulle ett lämpligt pris åt vinnaren i romankategorin kunna vara gratis författarlektioner ledda av fanskribentvinnaren. Men mer om romanerna i ett senare inlägg!

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

P.S. Följ mig gärna på twitter. Jag heter @Rymdolov och retweetar mest lustigheter och arga rants. Har inget emot att folk lägger till mig av ren medömkan. D.S.

Det här med att skriva om böcker långt in i en serie?

Hur hanterar ni det? Jag har läst ut Orb Sceptre Throne av Ian C Esslemont , det är beronde på hur man ser det, bok 5 eller 15 i böckerna om the Malazan Empire. Kanske kul för fansen att höra vad jag har att säga om den boken, men för den stora massan så blir du i bästa fall sugen på att läsa första boken ( Gardens of the Moon, Steven Eriksson) eller så scrollar du frenetiskt på mushjulet istället.

Jag har haft en liten lässvacka på sistone där jag har mer eller mindre plågat mig igenom böcker som har varit ok, inte mer än så. De böckerna känns som de absolut värsta att blogga om! Känner du igen det? Hellre en rövdålig bok att såga än en fisljummen alvhistoria mall: Fantasy 1.1. Nu hoppas jag på något riktigt smaskigt att sätta tänderna i, har du något tips?

/karl

Lista över science fiction du måste läsa

Via Landet Annien hittade jag till bloggaren Anna Toss som har skrivit en lista över science fiction du måste läsa. En mycket bra lista för den som vill börja läsa sf, tycker jag. Eller för den som vill kolla vad den har missat. Framför allt visar den på den bredd som faktiskt finns inom sf. Här kan  alla hitta något de gillar.

Och Toss och jag har samma storfavorit! *gillar*

/Olov L

Nytt förlag ger ut sf-komedi!

Eric Idle

Nene Ormes

Kalla Kulor Förlag har startat ett dotterförlag, Basil,  som ska inrikta sig på att ge ut brittisk humor. En av deras första böcker blir en översättning av Monty Pythonmedlemmen Eric Idles Vägen till Mars, som ska komma ut till hösten. Goda nyheter för den som gillar sf-komedier, alltså.

Det händer en del annat i fantastiksverige just nu, bl a har Nene Ormes Udda verklighet, den första (?) svenska urban fantasyromanen, kommit ut för några veckor sedan på Styxx fantasy. Ormes har redan hunnit med att vara hedersgäst på sf-kongressen Condense i Göteborg. Att döma av de kommentarer och rapporter som sprids på nätet (t ex den i Landet Annien) gjorde hon succé! Själv undrar jag om jag ska hinna läsa något alls i sommar, trots en del privata projekt som ska genomföras, men Udda verklighet ligger åtminstone högt på läslistan.

Nu fick jag plötsligt lust att slänga ut några frågor: Vad ska du läsa i sommar? Följer du traditionen med ”sommarläsning”, att läsa något mindre djupt och mer avkopplande just under sommaren, eller läser du som vanligt?

/Olov L

Bläckhjärta av Cornelia Funke

Det finns förstås en mängd billiga trick att ta till för en författare som vill smöra för publiken, men att skriva en bok som har böckernas magi som tema och bara bokmalar i huvudrollerna motsvarar utförsäljningstokrea på din lokala loppis. Det gäller dock att komma ihåg att det ibland faktiskt fungerar. Vem har inte hittat en fantastisk, fullt fungerande tramporgel för tjugo pix inklusive hemkörning på en loppis någon gång? Och att döma av hur ofta jag hittar Hyssj! av Jean-Marie Gourio (som ska handla om en obildad figur som försöker förföra en ovanligt (?) åtråvärd bibliotekarie) smakfullt men tydligt exponerad på olika bibliotek, eller med tanke på att samtliga svenska bibliotek tycks ha köpt in Jon Bings ungdoms-sf om ett rymdskepp som puffar runt i galaxen och sprider läsandets välsignelse är t ex bibliotekarier lika mottagliga för smickrande överdrifter av deras betydelse och sexighet som alla andra. Se där, ett gratistips till dig som drömmer om att bli framgångsrik författare. Skriv om bibliotekarier så köper de in hela upplagan och sprider den åt dig!

Huvudpersonen i Bläckhjärta, Meggie, är en riktig bokälskare. Hon bor med sin far, som är bokbindare, och hennes mor gav sig av när hon var bara några månader gammal. En dag kommer en främling på besök och varnar pappan för att någon, osäkert vem, är i närheten. Allt verkar kretsa kring en mystisk bok som pappan försöker dölja för sin dotter. Vi har alltså en bokbindare och en bokmal i huvudrollerna från början och de ger sig av till en släkting till Meggies mor, som visar sig vara passionerad boksamlare. Senare dyker också en författare upp, liksom andra figurer som har med läsande att göra. Till råga på allt har fantasyinslagen kopplingar till en bok och varje kapitel inleds med ett passande citat ur en barn- eller ungdomsbok.

Till skillnad från Funkes landsman Michael Ende, som ju skrev Den oändliga historien, om en mobbad unge som flyr in i en bok, tycker jag att Funke lyckas i sitt värv. Medan jag som 1o-åring (eller vad det kan ha varit) tyckte att Endes budskap, som jag uppfattade det, var förljuget, då böcker tamefasen aldrig har stoppat någon mobbing, framstår läsandet i Bläckhjärta inte som en frälsning utan ett intresse som kan vara underbart, men som också kan gå överstyr, som för den entusiastiska, nästan maniska, men ganska ensamma och lite bittra boksamlerskan (som inom parentes sagt är en av de sjysstaste romankaraktärer jag träffat på ett tag; trovärdig, men ändå full av jävlar anamma!).

Dessutom är Bläckhjärta en sådan där mysig roman med ett begränsat persongalleri som jag personligen uppskattar, men som den som är ute efter episk bredd härmed kan anse sig varnad för. Det hela får extra krydda av en huvudskurk som verkligen är riktigt sago-ond, men som ändå faktiskt är trovärdig pga bokens upplägg. Det är också en mycket spännande bok, men den har en ganska lång startsträcka, något som iofs inte gör så mycket när den är så lättläst som den är. Dryga 500 sidor kändes som hälften!

Jag rekommenderar alltså Bläckhjärta som underhållande avkopplingsläsning och är glad att jag äntligen tog mig för att läsa den. Glädjens kranvatten (jag dricker inte vin) smolkas dock av att jag fick tummen ur först när den redan gått upp som storfilm på biograferna. Hur indie känns det egentligen att läsa en bok precis lagom till filmpremiären? Sist det hände var i samband med I am Legend (som förresten är en av de bästa sf-historier jag någonsin läst), där jag hade Wild Wild west, eller vad den där låten med Will Smith heter, spelande i huvudet under läsningen. I båda fallen hade jag iofs hört talas om boken långt innan den lästes av mig, men varför skulle någon tro på mig nu? Varför?

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L

Böcker jag börjat läsa men inte orkar fullfölja?

Jag börjar bli mer och mer kräsen, förr kunde det räcka med ett fint omslag(!) för att jag skulle läsa en bok. Nu märker jag att min läsprocess inte alls är lika förlåtande längre, en del böcker skummas delvis och andra läggs undan redan efter ett par hundra sidor. Det ligger väl något i att jag jobbar med böcker och läser en massa även på jobbet. De böcker jag läser på fritiden genomgår en rejäl gallringsprocess innan de hamnar på mitt soffbord. Jag skäms lite över att jag redan vid ett fult och plottrigt omslag kan skippa en bok, helst ska boken vara rekommenderad av någon och inte ha en framsida med bystiga brudar i rinbrynje-bh/ ful bredbent man stora vapen (hårda krav..jag vet!)

Mina senaste böcker som jag inte har orkat läsa klart är följande:

Minnen av Framtidena av Stefan Gurt  (har ibland svårt för män som har kvinnliga huvudkaraktärer, det kan kännas falskt.)

Boktjuven av Markus Zusak   (Besvikelse som nog grundar sig i att jag hade alldeles för höga krav på boken, gillar döden dock.)

Twilight – Stephenie Meyer  (örk.. helt fel målgrupp kanske? )

Vigilante av Andreas Roman (Orkade inte med boken trots att den utspelar sig i götet!)

Jag borde väl vara ännu mer selektiv med mitt läsande, ofta så finner jag mig själv med att klamra mig fast vid en tanke om att boken kanske blir bättre i slutet, eller ännu värre, bättre i nästa del! (Robert Jordan..!). Nu har det blivit en hel del kortare noveller och historier och trivs bra med det. Saknar dock en riktigt fläskig och tjock fantasybok att förkovra mig i.

/karl

The Child That Books Built av Francis Spufford

För oss som har en lågstatushobby som läsning som passion kan det förstås kännas bra att få veta att det finns andra med samma intresse, framför allt om dessa på något sätt är mer besatta än vad vi är. Det kan iofs invändas att läsning har hög status i det svenska samhället och visst, officiellt är det så: Läsrörelsen går flera gånger i veckan ut på gator och torg och sedan in på McDonalds för att slå sönder barnens leksaker och istället trycka böcker i händerna på dem, samtidigt som de skriker smädelser åt de småbarnsföräldrar som misstänks läsa mindre än de lagstadgade 22 minuterna per dag för sina barn. Läsning, heter det officiellt, gör oss till goda medborgare, lydiga skattebetalare och framför allt besparar den oss från det hemska ödet Arbetslöshet [infoga domedagsmusik]. Men i den hårda verkligheten, dvs utanför hamburgerrestaurangerna, är läsning ett bespottat fenomen. Att läsa böcker innebär att under längre perioder sitta still och hålla käften, något som naturligtvis bara pensionärer, utvecklingsstörda, arbetslösa och andra samhällsparasiter har tid med. Och som t ex Gabriella Håkansson påpekat tycks det viktiga vara att vi köper böcker, inte att vi läser dem. Offentliga bibliotek läggs ned på löpande band, samtidigt som momsen på böcker är mycket lägre än på andra lyxartiklar.

Alltså är det skönt att få veta att  det finns andra som är lika galna som en själv, eller helst galnare, som i Francis Spuffords fall. Nog för att jag kan vara svårkontaktbar när jag läser, men aldrig har jag varit så djupt försjunken i en baksidestext att jag tappat kontrollen över saliven och dreglat på biblioteksgolvet (eller har jag bara förträngt det?). Nog läser jag i tid och otid, men jag har inte ordnat hemmet så att det alltid ska finnas skönlitteratur inom räckhåll (men jag tänkte spontant ”Vilken bra idé!” när jag läste om det).

Spufford beskriver sig som beroende av fiktion i textform och har skrivit en bok om hur han läser om sin barndoms böcker för att svara på den eviga frågan ”Hur blev jag såhär?”. Spufford hade två historiker till föräldrar och växte upp på ett campusområde. När han var tre år gammal fick han ett syskon. Det kan ju vara nog så jobbigt att i en känslig ålder (alla åldrar mellan noll och arton är känsliga) plötsligt upptäcka att de som varit ens värld och stöd har en del av sin uppmärksamhet riktad mot någon annan. Men den unge Francis lillasyster föddes dessutom med en obotlig sjukdom som krävde att föräldrarna matade henne med pipett en gång i timmen dygnet runt i hopp om att den medicinska vetenskapen skulle hinna ifatt och ta fram ett botemedel innan systern hann dö. I ett sådant läge är det knappast förvånande om storebror medvetet eller omedvetet uppmuntras av föräldrarna när han sitter tyst i ett hörn och läser, tydligen lycklig utan att kräva särskilt mycket uppmärksamhet.

Detta är alltså utgångspunkten. Men förutom att vara en självbiografi är The Child That Books Built en rolig och självironisk betraktelse över läsande och läsare som utan att vara särskilt sentimental tar upp för- och nackdelar med att viga sitt liv åt litteraturen. Igenkänningsfaktorn är ofta mycket hög, trots att det ibland verkligen känns att Spufford är sisådär två decennier äldre än jag.

Vad har då detta med fantastik att göra? Jo, olika typer av fantastik råkar bli Spuffords favoritläsning genom åren. Han lär sig läsa på allvar genom att plöja Tolkiens The Hobbit, han blir ett senare ett narniabarn och i tonåren läser han Le Guins The Dispossessed och bestämmer sig för att han är anarkist!

Boken är fantastiskt läsvärd, men har en svaghet: Ett av de tidiga kapitlen består till stor del av att Spufford med alltför stort allvar går igenom olika teorier om barns läsande, från ganska vaga teorier och illa genomtänkta vetenskapliga studier till rent trams, som t ex psykoanalytiskt inspirerade teorier [spypaus]. Det kan iofs vara rätt roligt att läsa om vuxenvärldens skepsis inför barns läsning; t ex var boken om vildingar som Karl skrivit om tidigare mycket kontroversiell när den gavs ut och ansågs vara rent skadlig för barnen. Anledningen minns jag inte, och jag undrar om någon av kritikerna gör det heller.

När det kapitlet väl är överstökat finns det iaf en massa självutlämnande och intressanta betraktelser kvar att läsa om, liksom vissa intressanta utläggningar om specifika böcker och författare, bl a C S Lewis kristendom och den libertarianska grunden i Lilla huset på prärienböckerna. Det jag minns bäst är förstås Spuffords beskrivning av sitt första möte med tankesvindlande science fiction: Could you do this? Was it allowed? Ja, det är ju det, som tur är.

Boken finns även på svenska, då under titeln Hur jag läste böcker och lärde mig leva, en översättning som tycks stödja min hypotes om att den svenska kulturen är undermålig.

Betyg 4/5 – rekommenderas

/Olov L