FEL science fiction (2009) av Joel Andersson, Christina Källstrand och Viktor Nilsson (redaktörer)

felsfFEL förlag är ett liiiitet, icke-kommersiellt förlag som plötsligt gett ut en sf-antologi med ett underbart omslag och lätt anarkistiskt anslag. Redaktörerna säger sig, i förordet,  inte vara några direkta experter på sf, vilket de ser som en styrka. Där ringer en varningsklocka hos mig. I en idébaserad litteraturform som sf är det inte konstigt att originalitet i innehållet skattas högt, och för att undvika att publicera sådant som alla hardcorefans redan läst behövs det en viss beläsenhet inom genren. Sedan slutade klockan äntligen med sitt irriterande plingande så att jag kunde inse att just den lätt maniska originalitetsfetischismen inom sf (som jag iofs inte ska överdriva förekomsten eller betydelsen av, även om den finns) är något som jag personligen inte är särskilt förtjust i. Visst är det fantastiskt att läsa om idéer man aldrig skulle ha kunnat få själv, men samtidigt kan det finnas ett värde i att läsa om en gammal idé som getts en ny twist eller helt enkelt presenteras på ett nytt eller mer njutbart sätt. Alltså behöver det varken vara en styrka eller svaghet att inte ha stenkoll på genren som redaktör. Det viktiga är ju att publicera bra verk. Vilket det känns lite pinsamt att jag varit tvungen att resonera mig fram till, så jag tar istället och tittar på novellerna en och en:

De blommande trädgårdarna på Månens baksida av Pia Lindestrand

Det börjar hyfsat med en stillsam historia som har ett ganska typiskt överraskningsslut. Novellen skildrar fint en relation med förhinder. Något direkt fel (ursäkta om någon tar detta som en ordvits) finns det inte på novellen, men den är inte så speciell heller.  Lindestrand kan uppenbarligen skriva, men skulle kanske behöva lite mer plats på sig för att fördjupa beskrivningen av huvudpersonerna, som förblir en aning avlägsna, vilket gör att det är svårt att engagera sig i deras problem.

Insider av A. R. Yngve

Nästa novell är desto mer rakt berättad och handlar om den medborgerliga statusen hos framtida tjänarandroider. Berättelsen förlorar lite på att de idéer som presenteras förs fram lite väl övertydligt. Men den flyter på bra och både stilen och känslan jag får av att läsa den påminner mig om någon sådan där gammal mysig sf-novell som oftast är skriven av Isaac Asimov. Bra för stunden, men tyvärr inget som stannar kvar särskilt länge efter att sista raden lästs, blir mitt omdöme.

ESP av Björn Mattson

Denna novell känns också som om den kunde vara skriven av någon av de gamla mästarna. Mattson ska ha en eloge för att han inte drar ut på novellen mer än nödvändigt – novellen är ungefär tre sidor lång. Han har fått en idé (och en ganska angelägen sådan skulle jag vilja påstå) och presenterat den kompetent. Ett fint exempel på hur sf kan ge nya perspektiv på tillvaron och andras situation.

Beröring av Maria Nygård

Nästa novell är nästan lika kort som ESP, men ger snarare mersmak, framför allt beroende på  Nygårds språk. ”Nu börjar det likna något”, var min spontana tanke när jag läste Beröring. Så professionellt skriven var novellen att jag blev lite förvånad när den tog slut. Den kändes som prologen i en lovande sf-roman snarare än en novell. Tydligen skrevs den under en kurs i kreativt skrivande, så kanske gör de där kurserna nytta ibland. Jag hoppas iaf på att få läsa mer av Nygård i framtiden.

Den rätta ägaren av Erika Harlitz

Även denna novell tyckte jag mycket om. Den är mer traditionell i prosan än Beröring, men upplägget är intressant: Den rätta ägaren utspelar sig i vad som tycks vara en fantasyvärld, men en där utvecklingen nått fram till en tid som liknar vår. Huvudpersonen arbetar på ett museum där ett mystiskt svärd väntar på sin rätta ägare… Harlitz är historiker (författarpresentationer ingår i antologin, vilket kanske framgått) och lyckas verkligen förmedla fascinationen inför svunna tider. Men det är klart att det skulle vara extra häftigt att plugga historia om de gamla slagen stått i en sword & sorceryvärld. Tyvärr skäms novellen något av att styckeindelningen gått åt fanders. Att byta rad när perspektivet skiftar mellan två olika personer, men inte på andra, slumpmässsigt valda ställen i texten borde vara standardförfarande. Men det är redaktörernas uppgift att kontrollera sådant och novellen är fullt läslig ändå, så ingen skugga må falla över Harlitz.

4009 av Joel Andersson

Här försöker författaren kombinera två typer av berättelser, dels en mer surrealistiskt filosofisk betraktelse över några individers vardag år 4009, dels en mer humoristisk satir över våra förväntningar på framtiden i allmänhet. Tyvärr blir kombinationen inte särskilt lyckad. Att skriva suggestivt, utan att det blir självrefererande eller helt enkelt tråkigt, är mycket svårt och kräver framför allt stilkänsla. Den känsla som finns förstörs tyvärr av de mer skojfriska inslagen. Å andra sidan skrattade jag faktiskt högt en gång under läsningen, vilket är ovanligt. Humorn dränks dock i surrealistflummet. Andersson kan säkert skriva något bra om han håller sig till en typ av berättelse, kanske helst (om min smak ska styra) den roliga. Den här blev dock inte särskilt njutbar.

Folke och Fia av Annika Jägerbrand

Först suckade jag lite över den här novellen, som verkade väl klyschig utan att uppväga med andra kvalitéer, men snart fastnade jag i den satiriska berättelsen om kärlek och vår syn på den. Extra roligt är det att både de värsta cynikerna och de mest hopplösa romantikerna får sin världsbild satt under lupp. Bra satir och godkänd sf blir mitt omdöme.

Bergtagen av Anders Nilsson

Denna novell påminner mig om två andra verk, dels Bara sen solen sjunkit av Johanna Sinisalo, dels Odens öga av Håkan Strömberg. I den förstnämnda är troll ett slags landlevande rovdjur och i den andra lever asatron kvar i ett nutida Sverige. Anders Nilsson har helt sonika kombinerat de två och skrivit en thrillernovell om en resa in i ett reservat för intelligenta troll (eller ”råfolk”, som den politiskt korrekta termen lyder) någonstans i skogarna mellan Örebro och Karlskoga. Kanske har Nilsson också inspirerats av Trollen – deras liv, land och legender av Jan-Öjvind Swahn, med illustrationer av Bo Lundwall, som är en folkloristisk bok om troll, skriven som om sägner och myter var baserade på verkligheten, alltså en sorts mockumentary i bokform. Bergtagen är hur som helst precis lika kul/galen som det låter, i positiv bemärkelse! Intrigen är nästan identiskt med den i Odens öga, men vad gör det? I sådana här berättelser är det miljön som är det viktiga, inte den yttre handlingen. Min invändning mot Bergtagen är att den är för kort. Det känns som om den är omarbetad från ett mycket längre format och att inte alla essentiella delar kommit med. Men om Nilsson någon gång skriver en roman om den här alternativa verkligheten kommer jag att läsa den! Det behövs nog lite längre berättelser än såhär för att utforska alla aspekter av skillnaden mellan trollvärlden och vår. Underhållande är den hur som helst.

Soldat i framtiden av Lennart Svensson

Alla ni som slaviskt följt denna blogg och memorerat varje ord under det senaste halvåret eller så känner igen Lennart Svenssons namn. Jag har tidigare recenserat hans roman Antropolis och han har även gett ut en novellsamling vid namn Eld och rörelse, som jag läst men inte skrivit om. Den sista novellen i samlingen var en realistisk novell om ett icke namngivet krig. Eftersom den var välskriven och framför allt visade att Svensson sitter inne med en del kunskap om krigsföring hade jag ganska höga förväntningar på den här novellen. Ett framtidskrig med nanodräkter, etc, beskrivet av någon som vet vad han talar om! Låter det inte hur kul som helst?! Tyvärr blev jag besviken, då novellen beskriver markstrider, visserligen på en främmande planet och mot en främmande art av utomjordingar, men utan särskilt mycket framtidskänsla. Sf-detaljerna känns påklistrade, som om Svensson bara tagit ett stycke ur sin gamla krigsnovell och lagt till en enstaka fundering om framtida kamouflagedräkter. Berättelsen skulle ha vunnit på att vara mindre enkelspårig, alltså tvärtemot Joel Anderssons berättelse, som försökte förena för många (2) koncept. Av detta kan vi lära oss två saker: 1) Det krävs fingertoppskänsla för att skriva en bra novell och 2) det är ingen hejd på mitt gnäll. Antropolis är fortfarande det bästa skönliterrära verk jag läst av Svensson, men jag hoppas på mer och bättre i framtiden.

I framtiden, när allt är bra av Gustav Källstrand

Den här novellen är nog den som fångade mig mest och var nära att få mig att glömma att lunchrasten på jobbet var slut. Den är lågmäld och vardaglig, vilket får det mysterium som rullas upp att framstå som desto mer fantastiskt. Annars är temat klassiskt och jag får inte riktigt alla svar jag skulle vilja ha (eller skulle jag verkligen det?) på slutet, men vägen dit är byggd av ren berättarglädje och ett engagemang i karaktärerna som smittar av sig på mig. En lyckad novell, helt enkelt!

Nusse av KG Johansson

Sen kommer en till välberättad historia, om fyra systrar i en blek, primitiv framtid, där en av dem visar sig ha en mycket speciell förmåga. Även denna är klassisk, både till innehåll och upplägg, men det gör inte särskilt mycket, eftersom Johansson har den där magiska förmågan att få läsaren att identifiera sig med och bry sig om påhittade figurer. Det verkar som om novellen utspelar sig i samma framtid som Johanssons bokserie om Glastornen som jag nu är riktigt sugen på att läsa. Om de håller denna klass kan de vara riktigt bra mellanålders- eller ungdomsböcker.

Flickan och den gamla av Fredrik Almqvist

Den här novellen är, i likhet med ESP, en kort presentation av en klassisk idé. Den är kompetent genomförd, men lämnar inga djupare avtryck hos mig. Almqvist lyckas iaf med twisten på slutet, även om den som är mycket van vid twistspotting nog ser den komma ganska tidigt.

På jakt efter ideosfären av Love Kölle

Till sist finner vi något så välkommet som en steampunkberättelse på svenska. Kölle tar sig an genren, försvenskar den genom att placera ut tidstypiska svenskar som Nobel, L M Ericsson och Strindberg och lyckas alldeles utomordentligt bra! Han tycks ha förstått det drag av självironisk humor som genomsyrar ångpunken och fläskar ogenerat på med allt som hör genren till, från luftskepp till esoterism och slänger till och med in en antydan om en förlorad dinosaurievärld. Det enda inslag som haltar lite är språket. Novellen är skriven i brevform, vilket naturligtvis är helt rätt för en 1800-talspastisch. Men brevskrivaren är (självklart) engelsman, så Kölle måste så att säga ”översätta” texten till svenska. Oftast går det bra, men ibland blir det väl mycket av ordagrann översättning, särskilt i uttrycket ”kriget att få slut på alla krig”, alltså ”the war to end all wars”. Dock är detta förstklassig underhållning och jag vill rikta en uppmaning till Kölle och i förlängningen till (faktiskt) alla medverkande novellförfattare: Skriv mer, skriv längre, skriv kortare, fortsätt att skriva! Det som är dåligt kan ansas bort med tiden och det som är bra lovar gott för svensk fantastik i framtiden.

För att säga något om antologin i sin helhet är den oväntat bra. Här tycks finnas flera oslipade diamanter och även under de flesta svagare partier är det fråga om underhållande läsning. Jag ser gärna mer sf (och fantasy och skräck) från FEL Förlag, men hoppas att redaktörerna slutar lyssna på sin idol Derrida och inser att det inte är totaliserande, eller ett naivt antagande om språkets transparens, att ha en vettig styckeindelning och stryka sådant som är dåligt. Tänk på en annan av era förebilder, Nietzsche, släpp slavmoralen och forma andras texter i den store Zarathustras efterbild!

FEL science fiction kan, såvitt jag vet, bara beställas från förlagets hemsida.

/Olov L

Annonser

Antropolis av Lennart Svensson

Jag fegar lite och börjar med att berätta att den här boken är mycket svår för mig att recensera. Sifferbetyg är förstås ett väldigt stelt sätt att beskriva en läsupplevelse, men det hjälper vissa recensenter (läs: mig) att samla tankarna. I det här fallet kommer det dock till korta. Jag vill inte ge ett högt betyg, eftersom jag helt enkelt inte tycker att Antropolis är lika bra som andra böcker som fått det, men eftersom jag gillar vissa delar av boken är ett lågt betyg inte heller rätt. Den skenbart uppenbara lösningen vore att ge ett mittenbetyg, men det har konnotationer av slätstrukenhet, vilket är orättvist mot romanen ifråga. Ha detta i åtanke när du ser betyget i slutet av detta inlägg!

Antropolis, alltså staden som romanen utspelar sig i, kallas för ”staden som är alla städer” och en stad där ”allt är symbol”. Som det är fråga om en, med författarens ord, ”filosofisk roman” är det lätt att bli orolig för att den kommer att vara väl symbolisk, så att det inte blir en berättelse, eller karaktärerna försvinner bland diagrammen. Så är dock inte fallet, mycket pga att huvudpersonen och berättaren,  Jenro Klao, är synnerligen närvarande och ger en personlig klang till hela berättelsen.

Huvudpersonen är staden Antropolis grundare, i en framtid efter en icke särskilt tydligt beskriven omvälvning, en omvälvning som tycks ha påverkat såväl det sociala som det fysiska landskapet. Denna stad har utvecklats till en demokratisk liten stadsstat, som ska vara en mer människovänlig variant av stad än ”Metropolis”, den typ av stad som vi känner. När berättelsen börjar har en konflikt blossat upp mellan Teknoron, den stadsdel och ideologiska fraktion som förespråkar vetenskap och teknik som lösning på människans problem, och Elysia, som är mer inriktad på andlighet. Huvudpersonen bor på en ö i floden som rinner mellan de två stadsdelarna och eftersom allt är symboler innebär det förstås också att han i viss grad sympatiserar med båda ideologierna och tar sig an uppdraget att medla mellan dem. Detta är han ovanligt lämpad för, eftersom han verkligen är den mellanvägsfetischistiska, Svenska Kyrkanaktiga människa som är en av få typer som det är värt besväret att reta sig på. Samtidigt lyckas Svensson driva med honom (på ett kärleksfullt sätt) genom att visa att han är något av en dilettant, vars forskningsgren ”metahistoria” tycks vara nästan rent humbug och att han fått sin höga position vid stadens universitet enbart för att han disputerade innan det fanns tillräckligt många människor i staden för att någon skulle säga emot honom. Ibland är han obehagligt lik mig själv, vilket kanske är en anledning till att jag både retar mig på gubben och gillar honom.

Något liknande kärleksfull satir använder Svensson också mot företrädarna för de båda fraktionerna. Vetenskaparen låter som en predikant när han pratar om vetenskap och den andliga ledaren är blind för konstnärlig skönhet. Jag vet inte om Svensson låtit sig inspireras av den pågående debatten mellan ateister och troende, där sådana skriftställare som Daniel Dennett, Christopher Hitchens och Richard Dawkins varit fräcka nog att föra en dialog om religionernas sanningsanspråk, medan de stackars andliga offren bara ägnat sig åt sitt, som t ex att kräva att deras bisarra fantasier ges samma status som etablerad vetenskapliga teorier i undervisningen, piska sexuella minoriteter, köra in flygplan i kontorsbyggnader, motsätta sig kvinnors rätt att bestämma över sin kropp och annat som andligt upplysta brukar hålla på med (ni kanske anar var jag själv står i den här konflikten). I vilket fall påminner mig Svenssons skildring av de två ledarna om något som de ovan nämnda debattörerna nämner i filmen Four Horsemen: Det var inte några sekulära humanister som försökte förbjuda julfirandet i Storbritannien, utan Oliver Cromwell, den kanske frommaste kristna politiska ledaren av dem alla. Jag antar att Svensson är medveten om sådana avvikelser från schablonbilderna, eftersom det visar sig i hans karaktärer.

Hur som helst är det, som synes, lätt att börja recensera huvudpersonen snarare än själva verket. Om jag ska vara rättvis måste jag erkänna att särskilt första delen av boken, där huvudpersonen går runt i staden och äter ovanligt noggrannt beskrivna måltider med konstnärer, politiker och andra och diskuterar allt möjligt med dem tilltalar mig mycket. Sen kommer vissa övernaturliga inslag, när huvudpersonen ger sig ut på en ”andlig resa”, som syftar till att förändra staden för alltid. Jag har naturligtvis inget emot övernaturligheter i skönlitteratur, men tycker ofta att de blir för utdragna och mystiska, när författaren försöker beskriva det obeskrivbara i detalj. Den fällan undviker Svensson lyckligtvis.

En annan fördel hos romanen är språket, kanske inte så mycket själva prosan som de otaliga referenser som smidigt stoppas in i nästan varje mening. Författaren har en stor allmänbildning och tvekar inte att använda den.

Det jag irriterar mig på är istället det ideologiska. Utan att, som sig bör, skämma ögonen ur sig häver huvudpersonen ur sig sådant som ”Det gällde att inte tvivla, inte oroa sig, inte ifrågasätta. Det var en prövning av min esoteriska världsbild” (s 109). Det är den hej-kom-och-värva-mig-till-sekten-attityden som under läsningen fick mig att misstänka att allt inte står riktigt rätt till i Antropolis, att maten de mumsar i sig kommer från enorma farmer där slavar och oliktänkande (t ex de som drabbats av lungcancer av att röka den ”giftfria” tobak som odlats fram genom att, typ, be till tobaksplantans ande) och att Jenro Klaos andliga färder utspelar sig enbart i hans huvud men att hans vansinne gör honom till en användbar galjonsfigur för de tyranner som egentligen styr i staden. Till slut visste jag inte om jag hoppades på att jag skulle visa mig ha rätt eller inte.

Hur som helst hade jag trevligt när jag läste Antropolis och varje gång jag tänkte ”Ånej, nu kommer x…”, där x är något typiskt misstag som författare gör, visade sig x lysa med sin frånvaro. Svensson har alltså åstadkommit en bra sf-bok av filosofisk/religiös art, kanske tom en bok som är (nästan) så bra en sådan kan bli. Det är bara det att jag inte riktigt gillar den typen av bok. Men åsikter är som ändalykten, eller hur det nu hette. Karl har anmält intresse av att läsa boken, så kanske kan han ge en mer nyanserad bild av den (känn ingen press, Karl). Tills dess kan jag gärna rekommendera Antropolis till alla som är intresserade av den andliga delen av tillvaron, eller bara vill läsa om folk som för filosofiska resonemang över en bit mat.

Betyg: 3/5 – helt okej

/Olov L

P.S. Som författaren själv påpekat i kommentarerna går det att läsa om hur du köper boken på http://lennart-svensson.blogspot.com/search/label/Antropolis . Läsvärd svensk sf är vi knappast bortskämda med, så det bör stödjas, kom ihåg det. Svensson har även skrivit en novellsamling som tydligen börjar ta slut, så passa på! D.S.