Tematisdag: Dylan Dog finns på svenska igen!

DylanDog_VIF_coverVeckans tema är London och vem kan då vara mer lämplig att skriva om än urtypen för London-bo, mardrömsdetektiven Dylan Dog? Nu är iofs Dylan Dog författad och tecknad av italienare, men om de kan göra de bästa westernfilmerna borde väl deras skildringar av London vara lika bra? Skämt åsido så tror jag att mycket av det jag gillar med Dylan Dog beror just på att den utspelar sig i ett London som är det London som vi övriga européer gärna vill tänka oss: Ett myller av mystiska gränder där man lika gärna kan snubbla över en rumlande affärsman i plommonstop som över en demon i en vattenpuss, en plats av lika delar traditionstyngt mörker och gnistrande modernitet, där excentriska lorder stryker omkring och testar egenbyggda spökfångare och styrelserummen befolkas av cyniska affärsmän med planer på världsherravälde. Åtminstone är det så jag tänker mig London. Lite exotiserande, kanske, men har man förslavat halva mänskligheten i ett ondskan imperium får man tåla lite av den varan.

Jag har tidigare skrivit om min fäbless för Dylan Dog, så när Karl tipsade om att det kommit ett nyöversatt album på svenska, utgivet av Ades Media, kastade jag mig över det och gav mig själv en tidig julklapp. När så albumet ”Vila i frid” dök upp hände något konstigt. Jag vågade liksom inte börja läsa. Skulle serien vara lika bra som jag tyckte mig minnas? Kanske hade alla de bra episoderna redan översatts? Vilken ljussättning behövs för att göra serien rättvisa? Jag fraktade med mig albumet överallt utan att någonsin komma till skott.

Först nu i mars tog jag mod till mig och läste serien (utan att bry mig om de yttre omständigheterna) och glädjen sig, gott folk, ty det väckte den sorts känslor som knappt går att beskriva utan en gospelkör! Jag gick runt och fånlog efter läsningen, bara helt lycklig över att Dylan Dog, assistenten Groucho och (min favorit) den cyniske kommissarie Bloch återigen är en del av mitt liv. Till råga på allt har ett nytt album redan släppts och det ligger oläst bredvid mig, så nu har jag faktiskt bättre saker för mig än att sitta här och skriva. Du har, å din sida, också bättre för dig – du ska stödja den kulturgärning som den nya översättningen innebär och köpa, läsa och rekommendera Dylan Dog för alla du känner!

/Olov L

P.S. Som vanligt går det att hitta övriga London-inlägg via Boktimmen. D.S.

Fem sköna vampyrfilmer

Bloggar är verkligen frihetens kugghjul, ett redskap för alla oss som annars skulle ha svårt att göra oss hörda i mediebruset. Den oerhörda kraft som finns i detta verktyg går att använda till så mycket bara inom kultursfären. Vi kan vaska fram bortglömda guldkorn ur historiens dammiga korridorer, analysera och diskutera innehåll, upptäcka nya formspråk och i största allmänhet berika oss som människor. Det går även utmärkt att slänga ihop en godtycklig topplista över det ämne man råkar tänka på i brist på bättre, vilket jag nu ämnar göra. Någon lista över filmer du ska se innan du dör är det inte fråga om. Om du mot förmodan vet när du ska dö tycker jag att du ska äta choklad, njuta av naturen och krama alla du håller kär (glöm inte att fråga om lov först – överraskningskramar är inte så populära som du tror). När jag skriver sköna vampyrfilmer menar jag inte någon sorts metafysisk Läs mer

Memoirs of a master forger av William Heaney (Graham Joyce) 2008

0076För att förklara den lite knöliga titeln på inlägget så syftar jag på att William Heaney är den fiktiva huvudpersonen och berättaren i boken Memoirs of a master forger, däremot heter författaren Graham Joyce. Jag läste hela boken innan jag kopplade att det faktiskt var Joyce som var författaren, Joyce som fick British Fantasy Award i år och som faktiskt kommer till Stockholm nu i helgen!  Jag tycker att alla som kan nu skall vallfärda dit och trycka Graham Joyces hand och dunka honom i ryggen från mig, Memoirs of a master forger är en riktig pärla till bok!

Boken är skriven i  jag-form och handlar således om William Heaney, en medelålders frånskild gubbe som jobbar med organisationer med inriktning på att hjälpa barn i trubbel. Heaney dricker lite för mycket vin och har det inte helt lätt med en jobbig ex-fru och truliga tonåringar. Titlen på boken syftar på att Heaney och två vänner förfalskar gamla böcker och säljer dessa dyrt till samlare. Någonting har hänt i berättarens förflutna och därför går pengarna som fås in via böckerna oavkortat till ett vårdhem för hemlösa. Det som kryddar till historien och för in den på det fantastiska är det faktum att William Heaney ser demoner. Demonerna finns runt människorna och klamrar sig fast på ovetande offer. Demonerna är svartsotiga små varelser som suger energi från sitt offer och påverkar sin människa på ett dåligt sätt.

Boken börjar med att Heaney berättar hur han nu efter 20 år som ”ren” nu har fått en demon på sig..

Fantastik-inslagen i boken är inte speciellt tunga, demonerna kan ses på olika sätt och det kan faktiskt vara så att Heaney egentligen är galen. Boken har dock en grym stämning och jag känner mig lite gammal när jag tycker det är olidligt spännande med köphandel om förfalskade böcker. Det i sig är nog ett tecken på att Joyce skriver väldigt väl och bra när enkla saker som att gå på pub blir roligt att läsa om. Det är ett ständigt hängande på pubar i London med spännande historik och konstiga vinsorter.

Det är en bok om olycklig kärlek, ångest, värme och att hitta det som saknas i livet. Jag njöt verkligen av boken och nu lever den vidare i mitt huvud och tankarna återkommer till formuleringar och karaktärer. Jag blir sugen på att åka till London och sätta mig på en konstig pub och känna in atmosfären. Letar du efter magi och svavelosande demoner är det här ingen bok för dig, fantasyinslagen är lätta och skulle kunna ses som metaforer. Men det är en riktigt bra bok och jag längtar lite mer efter att få bli kufisk gubbe.

5/5 -Asbra!

/karl