The Sorcerer of the Wildeeps (2015) av Kai Ashante Wilson

Att placera en mjukis bland tuffingar är ett gammalt grepp, så det kanske inte låter så spännande med en eftertänksam magiker som tagit anställning hos ett band legosoldater. Skillnaden jämfört med många andra liknande skildringar är att huvudpersonen i The Sorcerer of the Wildeeps inte bara är en utböling, utan även en genuint medkännande del av gänget. Även om han betraktar de övriga soldaterna, som anlitats för att försvara en karavan på väg genom det sägenomspunna och farliga Vilddjupet, med fascination och ibland viss uppgivenhet råder det inget tvivel om att han står på deras sida när det gäller, något som accentueras av att de alla beskrivs med ordet bröder.

Detta för oss till det riktigt härliga med denna kortroman – språket! Kai Ashante Wilson har försökt förmedla stämningen bland de oborstade soldaterna genom att använda mer moderna ordvändningar än jag är van vid från klassisk äventyrsfantasy i deras dialoger. Samtidigt är berättarrösten sofistikierad och ironiskt självmedveten. Det låter förstås helt fruktansvärt, men det otroliga är att det fungerar hur bra som helst! Vad är Kai Ashante Wilson för ett geni, egentligen?

Världsbygget är inte superoriginellt, med en värld som tycks befinna sig på sen bronsåldersnivå, eller möjligen i tidig medeltid, men som i själva verket är en högteknologisk värld som drabbats av någon stor katastrof. Magikern i huvudrollen har också sina krafter tack vare genetisk manipulation och är medveten om detta faktum, även om mycket av kunskapen gått förlorad. Kunskapen som vi som läsare får om världen pytsas däremot ut i lagoma doser tills vi fått en riktigt bra bild av världen, dess ekonomi, historia och filosofier.

Det är bara att konstatera att det är sådana här författare som genren behöver och hoppas att Kai Ashante Wilson har en lång och produktiv karriär framför sig!

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

Of Sorrow and Such (2015) av Angela Slatter

Jag är inte den som är jättebra på högtider och traditioner, men idag kan jag göra ett lite påskigt inlägg – jag har nämligen läst en berättelse med en häxa i huvudrollen!

Of Sorrow and Such bjuder dock på en stämning som ligger långt från påsklustigheter och lösgodis, som titeln antyder. Den berättas av

Uprooted (2015) av Naomi Novik

Uprooted har fått två fina omslag

I den lilla by där Uprooted tar sin början måste invånarna vart tionde år offra en av byns tonåriga flickor till Draken. Inga ögonbryn lyfts väl för den saken

Summer Knight (2002) av Jim Butcher

Nu kan det verka som om det uppstår en paus i årets bevakning av Hugo-priset och jag förstår om det kan framstå som fullt rimligt. Dock finns det en koppling till Hugon – Jim Butchers Skin Game är i år nominerad till årets bästa roman. Eftersom det är den femtonde delen i serien The Dresden Files ville jag försöka sätta mig in i vad bokserien handlade om innan jag läste den, allt för att kunna ge den en någorlunda rättvis bedömning. Efter att ha rådfrågat fandom på internet (tusen tack till Sten och alla andra) valde jag att chansa på att den fjärde boken, Summer Knight, skulle vara en lämplig inkörsport. Det visade sig fungera alldeles utmärkt, då flera ingredienser som är viktiga i Skin Game introduceras i Summer Knight.

De flesta som läser bloggen vet förmodligen redan detta (Jim Butcher är en sanslöst populär författare), men The Dresden Files är urban fantasy om magikern Harry Dresden, som faktiskt står listad som just det i telefonkatalogen och försörjer sig som någon sorts frilansande problemlösare och privatdetektiv. Med magi.

När Summer Knight börjar är Dresden långt under isen. Det mäktiga magikerrådet vill avrätta honom, hans kärlek har blivit en vampyr, han har inte duschat på veckor och är på väg att bli vräkt. Till råga på allt har älvadrottningen av Vinter (alvernas värld är indelad i två hov, Sommar och Vinter, som står i ständig konflikt med varandra) köpt ett skuldbrev som Dresden dragit på sig och kan nu beordra honom att ta hand om hennes bekymmer. Sen börjar en trevlig och underhållande färd genom det magiska Chicago och vidare till alvernas värld.

Det känns som om detta är en bok som ligger lite vid sidan om den typ av litteratur jag vanligtvis läser. Jag skulle kunna slänga mig med termer som litterära kretslopp, kulturellt kapital, bekvämlighetszoner, genrens grindvakter och så, men jag ids inte, så ni kan istället tänka er att jag är en snobb som bara läser fiiiin litteratur. För att inte mina fördomar ska löpa amok tänker jag att det är lämpligt att jämföra Summer Knight med böcker som är skrivna på samma villkor, nämligen som underhållande verklighetsflykt med betoning på ett häftigt världsbygge och en spännande handling. Det som ligger närmast till hands är The Grimnoir Chronicles av Larry Correia, som var nominerad förra året. Jag måste säga att Butcher smäller Correia på fingrarna. Visserligen tyckte jag bättre om Correias världsbygge – Butcher skapar förvisso en rik värld genom att slänga in alla möjliga väsen, som älvor, vampyrer, magiker, varulvar och så vidare, men Correias alternativhistoria kändes mer omsorgsfullt utarbetad. Icke desto mindre har Summer Knight några ingredienser som Grimnoir-böckerna led svår brist på.

Först och främst har Butcher humor. Den som vill satsa på lättsam underhållning bör inte ta sig själv på det gravallvar som Correias verk tycktes göra, åtminstone inte om man vill ha med mig på noterna.

Något som är mycket viktigare är att Butcher verkar fatta vad som funkar som underhållning i bokform. Alltför många äventyrsberättelser urartar i på tok för långa actionscener av det slag som kan vara maffigt på film, men som i skriven form mest påminner om någon som maler och maler om ett part Warhammer hen drömt om en gång. ”Sen sprang person A åt sidan, medan person B var tvungen att ladda om och C använde en eldkastare”, och så vidare ad infinitum. Det drar lite åt det hållet i vissa delar av Summer Knight, men inte så mycket att det blir direkt jobbigt. Grimnoir-böckerna hade däremot blivit mycket mer fartfyllda och spännande om en duktig redaktör hade kapat 50-100 sidor actionsekvenser per del.

Sammanfattningsvis är Summer Knight helt okej underhållning för pengarna och ett hett tips för den som vill ha vägledning i djungeln av spännande äventyrsserier. Den är dessutom härligt nördig med sin rollspelande varulvar och streetsmarta bortbytingar.

/Olov L

Betyg: 3/5

Kraken (2010) av China Miéville

Nu har jag äntligen läst Kraken, bara ett halvår efter alla andra, och det är med viss lättnad jag kan konstatera att jag inte tycker att den är lika bra som hans tidigare verk. Den här personkult vi oavsiktligt odlat här på Drömmarnas Berg har börjat kännas ohälsosam, och om någon ställer den klassiska frågan Följer du efter om Miéville hoppar utför ett stup? vill jag inte höra mig själv svara ja. Dock kan det ju hända att andra är mer lättsnärjda (eller understår sig att ha annan smak än mig) och därför istället vill kasta mig utför det där stupet för att jag smädar deras idol, så jag ska försöka motivera min åsikt, något som praktiskt nog ändå är vad en recension går ut på.

För det första har Kraken en ganska lång startsträcka. Mycket av det som sker under de första hundra eller tvåhundra sidorna visar sig iofs vara väsentliga för intrigen, men samtidigt är det liiite tråkigt ibland. Sedan blir det bättre; för den som inte vet så börjar Kraken med att en jättelik tioarmad bläckfisk (en squid på engelska, vilket lägger avund till de känslor jag upplever under läsningen – varför har engelskan alla coola ord, som fortnight och squid, medan vi återanvänder de gamla vanliga tioarmad, bläckfisk, fjorton och dagar?) blir stulen från ett museum i London, varefter Billy Harrow, den unge museiarbetaren som varit den som konserverat bläckisen, dras in i mysteriet. Detta tycks kretsa kring en bläckfiskkult, som är en del av det dolda London, där olika magiker, väsen och skumma religiösa samfund har sin egen värld vid sidan av den vanliga. Och det är när vi presenteras för allt detta som det börjar lossna ordentligt. Miéville har som vanligt en massa idéer av varierande knäpphetsgrad och för mig, som tycker att just knasiga religioner är något av det roligaste som finns, är andra halvan av boken rena julafton.

Det som skiljer Kraken från Miévilles tidigare verk är, enligt min mening, helheten. Medan den övergripande berättelsen alltid varit lika intressant som miljön och detaljerna i Miévilles tidigare böcker, särskilt de som utspelar sig i Bas-Lag, är skrönan om den stulna jättebläckfisken inte alls särskilt engagerande. Jag förstår att det varit just en rejäl skröna som Miéville velat dra, kanske för att kunna låta fantasin spela fritt ett tag (det måste vara ett helsike att vara sådär kreativ), men resultatet ger mer känslan av en pytt-i-panna på de idéer som blivit över i kylskåpet än en middag i sin egen rätt. Som tur är handlar det om Miévilles kylskåp, så det är rester från en femstjärnig restaurang vi talar om här.

Alltså: Bra, men inte jämfört med hans tidigare verk.

Betyg 4 restaurangstjärnor av 5 – rekommenderas

/Olov L

Filmklipp från http://www.youtube.com/watch?v=c0VuQvFBUHM

Nick Perumov

Godmorgon!

Jag vill slå ett slag för en rysk författare Nick Perumov, som ligger bakom serien Svärdens väktare. Första boken heter Diamantsvärdet och träsvärdet och är uppdelad i 2 delar på svenska.

Född 1963 i Leningrad utbildad mikrobiolog och vald till Rysslands bästa fantasy författare 2 gånger. Under 90-talet översatte han Tolkiens Sagan om ringen till ryska och blev så tagen att han skrev en egen fortsättning (Mörkrets ring).  Svärdens väktare ses som hans bästa verk.

Jag har läst de fyra första böckerna i serien och rekommenderar de till alla. Han har en egen variant av det klassiska fantasy temat med dvärgar, alver och orcher. Människan är överhuvud och förtrycker de andra raserna hårt, makten delas av Kejsaren och 8 st magiker gillen. Det är skitigt och deppigt men ändå glatt beskrivet, det är mycket som känns väldigt ryskt. Uppfriskande att få läsa fantasy böcker med ett ursprung utanför USA, England eller Sverige.

I april i år skall nästa del i serien komma ut på svenska.

Intervju med författaren finns här.

/karl