Kazuo Umezu

 

face

Kazuo Umezu är en japansk författare som har skrivit och tecknat i mest mangaformat. Men jag tar upp honom här, då han har skapat en hel del riktigt obehagliga skräckklassiker. Börja gärna med Scary book vol 1.

/karl

Tanks, del 1 av Jesper Nordqvist

tanks-1Svenska serier i mangastil ser vi bara fler och fler av, men de flesta verkar behandla hästar, fotboll och liknande normisintressen. Tanks, däremot, utspelar sig i en värld där ”ogrerna” och människorna levt i fred i många långa år, innan de förra plötsligt blev galna och blodtörstiga och omvandlade världen från en pre- till en postapokalyptisk sådan. Som titeln antyder är de fyra huvudpersonerna utrustade med tanks, vilka är en av de få rester av den högteknologiska eran som återstår. Dessa maskiner använder de i sitt sökande efter nya vattenrenare till sin hemstad, men uppdraget får snart större dimensioner, när det börjar antydas att ogrerna kanske inte enbart är de våldsamma monster man trott.

Måhända tycker någon att det låter klyschigt och då har denne tolkat klangen rätt. Jag fick verkligen en känsla av att serien byggde på formuläret Postapokalyptisk Historia 1B. Det som piggar upp en del är de relativt färgstarka karaktärerna. Truppen består av tre stridsvana kvinnor, som har tre olika personligheter, men som alla är uppfriskande starka, och en manlig rookie. Den senare får kämpa för att bli tagen på allvar och tänker vid ett tillfälle något i stil med ”jag ska visa dem att en kille också kan vara en stridis”. Lite enkelt och pekpinneaktigt, kanske, men det skulle ju faktiskt kunna läsas av någon 11-åring med sexistpotential, vilket skulle kunna väcka tankar hos honom eller henne om fördomar och förväntningar och kanske till och med inspirirera till att motverka dessa i vardagen. Så jag ska inte raljera för mycket över detta.

Nordqvist nämner i efterordet att ungefär allt är inspirerat av Dominion, en serie jag inte läst, så kanske brister även persongalleriet i originalitet. Men de övriga bristerna, särskilt den stereotypa bakgrunden, minskar allt eftersom och Nordqvist slänger in antydningar om att det pågår en hel del bakom kulisserna. Så även om första delen inte imponerar alltför mycket, utom möjligen vad gäller teckningarna, har serien potential att fördjupas, och det vore ett misstag att avfärda den redan nu. Uppföljaren är aviserad att komma ut under 2009, så den som lever får se.

Betyg: 2/5 – knappt godkänd

/Olov L

The Devil Ororon (4 delar) av Hakase Mizuki

ororon4Det måste påpekas att detta är en recension av den svenska översättningen. Varför i hela friden svenska förlag envisas med att återanvända de engelska titlarna när de ger ut manga är för mig obegripligt. Bildligt talat, alltså, i själva verket förstår jag ju att det beror på att deras målgrupp består av högstadieungar som riskerar att bli ihjälmobbade om någon kommer på dem med att läsa något som heter Demonens dagbok eller Demondagböckerna snarare än Demon Diaries. Jag menar, det låter ju som litteratur, något som alltid kommer att hatas och föraktas av den breda massan. Och i väntan på att en lämplig diktator ska ta över och krossa tryckfriheten låter pöbeln arbetet skötas i mindre skala av gräsrotsmobben, dvs mobbarna. Det jag menar är att jag tycker att det är irriterande med en massa engelska titlar överallt. Men kanske lär sig ungarna några glosor av det. Jag lärde mig själv det mesta jag kan av engelska genom de oöversatta superhjältenamnen i marvelserierna jag plöjde som ung och i färd med att fördärvas. Men så är också mitt vuxna liv en framgångssaga, med den nuvarande lokalvårdaranställningen som höjdpunkt.

ororon1Djävulen Ororon (eller varför inte Ororon, den jäveln?) kunde de gott ha översatt, tycker jag. Men kanske vill de inte förolämpa den kristna vänstern genom att antyda att deras traditioner är relevanta för dagens kultur, vad vet jag? Övriga moralväktare lugnas genom att serien har en rekommenderad åldrsgräns på 16 år (tror jag att det var), förmodligen pga att den innehåller scener där småknytt skriker efter sin mamma medan de släpas bort för att ätas av diverse demoner, medan hjältarna tittar på och tänker ”hellre dem än vi”, typ. Och det kan väl vara lämpligt, antar jag.

Hur som helst verkade baksidestexten lovande när jag läste den på biblioteket. En ung förädralös tjej med slumrande magiska krafter råkar rädda en djävul från att dö, tar med saten ifråga hem, blir blixtkär, får önska sig en sak som tack för räddningen och önskar (med den typiska tonåringens eftertanke och respekt för andras känslor) att djävulen ska stanna hos henne för alltid.

ororon21Därmed har hon hamnat i dåligt sällskap, eftersom djävulen Ororon (som du, klipsk som alltid, redan räknat ut är demonens namn) råkar vara prins av Helvetet (abd.) och därför eftersökt av prisjägare och annat slödder, däribland hans egen familj, som pga arvsrättsfrågor gärna vill lägga vantarna på honom. Och angående familjen så kommer vi in på en av seriens stora nackdelar, eftersom Ororons bror, den vikarierande prinsen av Helvetet, råkar se exakt likadan ut som sin bror, förutom några prickar under ena ögat. Tecknaren tycks dock inte ha begripit att den som envisas med att ha t ex några prickar på högra sidan av ansiktet som enda kännetecknande drag hos en figur också gör bäst i att låta just den figuren vända högra kinden till, oavsett om det sabbar den häftiga bild som du längtat efter att få se i tryck. Kanske skulle The Devil Ororon kunna användas som avskräckande exempel på en av alla dessa serietecknarutbildningar som startats lite här och var i landet. Den är nämligen ett praktexempel på hur illa det kan gå när en tecknare så att säga bara är tecknare och låter berättandet komma i andra hand. Vissa av bilderna är mycket vackra, och hade kanske uppskattats ännu mer av den som är åt det svartklädda svårmodsposerande hållet, men vad hjälper det när man måste bläddra fram och tillbaka, vrida hela boken 360 grader och gissa i största allmänhet för att få reda på vad som försiggår? Den som dessutom föröker räkna ut vem som säger vad står snart vid vansinnets brant.

ororon3Det är fan inte undra på att serier får dåligt rykte hos bildat folk när sådant här släpps igenom redaktionsfiltren! Men det skyldiga förlaget tycks ha drivits av folk från Seriefrämjandet och den fraktionen av seriefandom har alltid haft slagsida åt teckningarna-framför-manushållet. Slagsidor är förkastliga i sig; serier är en kombination av bild och text och de bör skapas av människor som vill berätta något, inte av folk som vänder sig till serier när de misslyckats som renodlade konstnärer.

Som försonande drag ska jag nämna att det görs ansatser till diskussioner kring vad som kan försvara våld, om det går att älska någon som använder våld och liknande. Tyvärr hamnar det på en ganska grundläggande nivå, så att alla som passerat 16-årsgränsen troligen redan kommit fram till en åsikt och inte behöver tröska sig igenom fyra volymer av prettomanga för att bilda sig en uppfatting.

Jag skulle alltså inte rekommendera The Devil Ororon till någon. Naturligtvis skadar det inte att läsa den, men om du har något som helst alternativ kan du låta bli. Läs något annat istället.

Betyg: 0/5 – bajs

/Olov L

Efterord: Sedan jag skrev ovanstående har jag upptäckt att serien heter The Demon Ororon på engelska. The Devil Ororon är alltså en ”svensk” översättning och förlagets agerande kan därmed en gång för alla klassas som totalt obegripligt.