Några funderingar kring Paranormal Activity (2007)

Det kan låta pretentiöst att säga att en film dissekerar mansrollen och det är möjligt att jag övertolkar, men skräckfilmen Paranormal Activity väckte en del tankar.

Måhända har någon inte koll på vad det är för film, så en kort presentation följer: Det rätt vanliga, unga heteroparet Katie och Micah har flyttat in i ett hus tillsammans. Tyvärr hörs det märkliga ljud om nätterna och Katie känner igen fenomenen från sin barndom. Micah skaffar en filmkamera för att försöka dokumentera och förstå händelserna och börjar filma som besatt, bland annat i parets sovrum.

Det vi får se i filmen är endast och enbart det som filmats med Katies och Micahs kamera, så det blir skräck i fejkdokumentärstil. Filmen fick en hel del uppmärksamhet när den kom, bland annat eftersom den hade låg budget, men lyckades vara mer skrämmande (enligt många kritiker) än andra skräckfilmer under de närmast föregående åren. Om jag skulle hålla med är svårt att säga, då jag har dålig koll på både skräck och film, men nog blev jag rädd, vilket är ganska ovanligt.

Det som slog mig hos filmen var dock något annat. Även om det inte går att skriva mycket mer om filmens innehåll utan att spoliera den kan jag avslöja att mycket av spänningen ligger i det gamla men-för-faantricket, dvs att tittaren hela tiden sitter och grälar på karaktärerna inombords, för att de beter sig så korkat. Men för faan du måste ju plocka upp hagelbössan/springa åt andra hållet/stänga av badstranden, fattar du ingenting?! Du vet. Det blir lite påfrestande, men samtidigt kan jag inte svära på att jag själv inte skulle ha betett mig ungefär som Micah. Och det, tror jag, kan bero på att filmen sätter fingret på en del av problemen som finns i mansrollen. Kanske. Du som har sett filmen och orkar se den igen kan väl fundera på följande frågor: Vad driver Micah? Hur prioriterar han? Vilka egenskaper värdesätter respektive nedvärderar han? Och framför allt: Vad är han rädd för? Vad är han allra mest rädd för?

Det unga paret

Manusförfattare kan välja mellan att göra dialoger intressanta genom att skapa just intressanta karaktärer, som kommer med insikter och smarta formuleringer, eller så kan de välja att låta karaktärerna vara väldigt vanliga (realistiska) och säga mer triviala och ogenomtänkta saker. Paranormal Activity är ett typexempel på den senare metoden och i sådana dialoger är det ofta viktigast vad som inte sägs. Mellan replikerna tycker jag mig kunna se konturerna av ett förhållande, vilket gör filmen till något mer än en bra skräckfilm. Observera att jag inte tycker att den är mer än ”bara” en skräckfilm, men att den blir bättre genom att vara både en film om övernaturliga fenomen och en film om en relation. Precis som en relationsfilm automatiskt blir bättre om den även handlar om zombies eller vampyrer.

Det är som sagt möjligt att jag övertolkar, men vad tror ni som läser detta?

/Olov L