Rapport från SweCon 2012, Kontrast i Uppsala

Hej stödgruppen! Jag tänkte försöka mig på något nytt – att skriva en någorlunda kort text som istället för återgivande av en mängd detaljer ägnar sig åt att göra nedslag i de viktigaste delarna av helgen i Uppsala, detta som kontrast (hepp!) till EuroConrapporten. Låt oss alla samlas i kommentarsfältet och utvärdera resultatet.

Jag har ingen aning om hur man gör för att på ett socialt accepterat sätt be om husrum hos främlingar, men att skriva till arrangörerna och beklaga sig fungerade bra. De båda Jönssönerna Maria och Johan slängde ut sina nät, tömde sina kräftburar, vittjade rävsaxarna och andra djurplågerimetaforer tills jag kommit i kontakt med Cecilia och Elric, vilka erbjöd mig en ovanligt bekväm säng i sitt hus en bit utanför Uppsala, ett före detta stationshus som konverterats till en sorts nördpalats fullt med filmer, spel och en imponerande mängd böcker ur Äventyrsspels fantasyutgivning. Mina ödmjukaste tack till er!

När Elrics mamma fick höra att jag var vegetarian gav hon mig en rabattkupong (!) till en vegetarisk restaurang vid namn Fröjas sal, så där åt jag på fredagen strax innan kongressen skulle börja. Det var bara öppet på vardagar, vilket kanske var lika bra, eftersom maten var så god att jag annars hade slösat bort hela reskassan där. Den lyckades jag istället lägga in på mitt kort i mobilen, i tron att resan mellan nördpalatset och Uppsala bara kunde betalas med sms. Det visade sig dock att det inte bara gick att köpa rabattkort med kontanter, det blev dessutom nästan halva priset jämfört med enskilda sms-biljetter. Jag köpte alltså ett kort, trots att jag redan låst mina tillgångar i mobilen. Detta har haft som följd att oktober varit en fattig månad, men samtidigt har jag kunnat ringa ganska mycket.

Nog med återgivande av detaljer! Det första som hände var den efterlängtade bloggarträffen, där jag äntligen fick sätta ansikten på folket bakom Arinas bibliotek, Yvannas böcker, Boktimmen, Skuggornas bibliotek, Bokstävlarna, Feuerzeug och inte minst Socialist-Simon, som jag träffat som hastigast redan på Eurocon förra året. Med tanke på vilket helsike det nu är att påminna sig vilka bloggar som var representerade där tycks träffen iofs haft liten betydelse för ordningen i min hjärna, men trevligt var det.

Sen var det dags för mig att sitta i min enda panel under denna kongress, en panel som lämpligt nog handlade om bokbloggar och deras roll för fantastik. Typ. Det var jag, Hans Persson från Du är vad du läser och en tredje person. Jag kände inte igen hennes namn när jag såg det i programmet, så jag googlade henne och fick upp en massa uppgifter om forskning och studier. Tanken på att panelen skulle bestå av mig, moderatorn samt en medieforskare som studerat och skrivit avhandlingar om bloggar de senaste tio åren gav mig galloperande bildningskomplex. Som tur är visade det sig att hon var Skuggornas bibliotekarie och även om hon är akademiker var hon inbjuden i egenskap av bloggare.

Det blev en intressant diskussion, inte minst som publiken var full av bloggare som gärna bidrog till samtalet. Ska det riktas kritik är det väl mot mig, som insåg att jag fasen inte har någon koll på vår blogg. Det är ju Karl som sköter allt, utom det som Stefan sköter.Vi pratade en hel del om recensionsexemplar och jag vill bestämt hävda att det var mitt redan nämnda bildningskomplex som fick mig att vid något tillfälle använda ordet ”identitetsskapande”. Det skulle vara kul att få en genusanalys av panelen från någon utomstående. Tog jag och Hans all plats?

Jag såg även öppningsceremonin och intervjun med Peter Watts. Av honom har jag bara läst några noveller, men han imponerade på mig i alla sammanhang där han deltog. Han såg lite grubblande ut, vilket jag snart förstod beror på att han hela tiden tänker intensivt på allt han får höra. Till skillnad från många av oss andra tycks han ofta träffa rätt med sina tankar. Dessutom var han riktigt rolig.

Annars var det väldigt roligt att Stefan (här på bloggen) var så uppspelt av att få träffa Joe Abercrombie. Själv har jag inte läst något av karlen och kunde därför behålla min kyligt distanserade värdighet. Den där som ofta misstas för tråkig- och stelhet, ni vet. Däremot fick jag ett underligt jag-mötte-Lassie-ögonblick när jag smugit in i Green room för att äta medhavd mat utan att hotellpersonalen skulle behöva se det. Sara BE var där när jag kom, men hon gick snart. Medan jag satt där ställde sig en person och blockerade ingången, tog fram en kamera, siktade noga mot mig och tryckte av. När han tog bort kameran ur nyllet upptäckte jag att det senare (och iofs antagligen den förra) tillhörde Peter Watts! En av hans souvenirbilder från Sverige föreställer alltså mig ätande en macka. För hans del är det bara att beklaga, men jag misstänker att detta kommer att utgöra höjdpunkten i mina memoarer.

På lördagen var det mycket svårt att välja bland alla parallella programpunkter. Jag gick och lyssnade på Johan Jönsson prata om fantasy och science fiction på wikipedia. Tydligen är det väldigt få som skriver om dessa ämnen på svenskspråkiga wikipedia, så sätt genast igång!

Hedersgästintervjun med Sara BE och Mats Strandberg var mycket bra. Det är fascinerande att se hur samspelta de är. Sen dök ett stort dilemma upp: Skulle jag gå till John-Henri Holmbergs föredrag om Åke Ohlmarks eller på panelen om The short story and the idea? Ohlmarks var ju en , tja , fascinerande människa. Men till slut var det bara att inse att jag inte kunde missa en panel om noveller. Noveller är sorgligt underskattade och Kelly Link skulle sitta med i panelen. Strax innan jag satte mig på tåget till Uppsala köpte jag hennes novellsamling Pretty Monsters för att åtminstone ha läst något av henne i förväg. Efter två noveller insåg jag att jag nog fått en ny favoritförfattare! Det bästa är att det verkligen märks att hon inte ser noveller som ett sätt att pröva idéer eller öva sig inför längre verk, utan som något med ett egenvärde. Hennes noveller är fullfjädrade konstverk!

En av frågorna som diskuterades i panelen var den om omskrivningar av noveller till romanlängd och även möjligheten av det motsatta. Personligen tycker jag att Robert Jordans Wheel of Time-berättelse skulle passat utmärkt som långnovell. 60-80 sidor borde räcka, resten kan man räkna ut själv med hjälp av ordlistan.

Andra bra punkter under lördagen var Stefan Ekmans och Jerry Määttäs respektive programpunkter, även om båda kanske skulle kommit mer till sin rätt om de haft mer tid på sig. Annars är det ett hett tips att lyssna på akademiker om man vill höra något intressant om litteratur.

Även utdelandet av det viktiga och anrika Alvarpriset respektive det svårbeskrivliga Göstapriset var kul. Jonas Wissting fick det förra och det är förstås mycket välförtjänt. Om du inte vet vem han är beror det på att han jobbar med ljudet hela tiden under alla kongresser. En mycket viktig kugge i maskineriet, alltså. Annars hade det ju varit roligt om Maria Nygård vunnit, då hon dels är himla duktig, dels är en av oss. En av bloggarfandom, denna vida gemenskap och fanzinefandoms arvtagare. Sträck på er, ungdomar, jag försöker vara högtidlig.

I panelen Research when writing fiction lyckades man tydligt sätta fingret på skillnaden mellan fantasy och science fiction. Mats Strandberg, fantasyförfattare, sa att inför Cirkeln hade han och Sara BE tagit reda på olika detaljer, t ex om automatiska dörrar skulle öppna sig för en osynlig person. Peter Watts, science fictionförfattare, fick sin grubblande min och sa sen förbryllat ”Men hur kan hon se något om hennes ögon och synnerv är transparenta?”. Där har vi skillnaden.

Det bästa med lördagen var ändå att Karl dök upp. Han och Stefan är typiska hedersknyfflar och väldigt trevliga att hänga med. Med alfahannen på plats kunde vi sätta igång med vår bingotävling. Bingo hamnade väl inte högst på listan över Vad Folk Vill Göra Under En Kongress, men vi fick dela ut en del vinstböcker till sist.

På söndagen gav jag efter för trött- och lathet, varför jag missade två programpunkter jag gärna hade bevistat. Jag hann dock till Johan Fricks föreläsning om Do androids dream of electric sheep? och Blade Runner. Det var lite synd att det gått något decennium sedan jag avnjöt något av dessa verk, men åtminstone romanen blev jag väldigt sugen på att läsa igen. Föredraget byggde på ett efterord till en av de svenska upplagorna av Androidens drömmar (som boken heter på svenska) och det kan vara värt ett besök till bibblan om du är Philip K Dick-entusiast.

Den panel som jag och i princip alla andra jag pratade med tyckte var den bästa under hela kongressen var den sista – The body in science fiction. Med Anna Davour som moderator diskuterade Peter Watts, den ascoola Torill Kornfeldt samt George Berger (som för övrigt var ännu en person som det var mycket trevligt att träffa efter en tids internetbekantskap) möjligheten att ladda upp människors tankar och minnen till hårddiskar och andra sf-schabloner. Särskilt Kornfeldt tyckte att kroppen ignoreras alltför ofta och menade att våra personligheter påverkas så mycket av kroppen, från hormoner till bakteriefloran i tarmarna, att det är omöjligt att separera kropp och själ. Möjligen skulle det gå om även bakteriefloran och det övriga kunde simuleras elektroniskt. Efter panelen gick jag fram och ställde en förvirrad fråga till Watts och Kornfeldt, varpå hon berättade om ett experiment där forskare odlat fram en hjärna från en fågelart, som vi kan kalla talltita, och låtit den växa i kroppen till en annan fågel, som vi kan kalla blåmes. Det visade sig att blåmesen sjöng en talltitesång!

Detta gav mig en idé till ett kommersiellt projekt: Tigrar med hundhjärnor. Alla vill ju ha en egen tiger (eller lejon, panter eller liknande), men ingen vill bli uppäten. Detta löses enkelt (nåja) genom att låta stora kattdjur få lätthunsade flockdjurshjärnor av hundtyp! Dock var de catahyaner som jag testade idén på under efterfesten något skeptiska. Och visst, matkontot blir rätt ansträngt. Sen finns det förstås en massa moraliska invändningar. Vi människor har redan för många tamdjur som vi inte kan sköta om. Därför vill jag säga följande till den som i framtiden kommer att försöka förverkliga hundlejonen: För det första är du en sopa som inte kom på det först, för det andra är motståndet redan organiserat.

Annars ska jag inte säga mycket om efterfesten, trots mina tidigare hotelser att återge hela samtalet om ankor, piskor och annat ord för ord. Men att höra Simon och Fias relation förklaras blev en bra pendang till Blade Runner-föreläsningen. Som i en roman av Philip K Dick vet man inte vad som är sanning, (mar)dröm, hallucination eller konspiration.

Apropå Simon nämnde han att han upptäckt fandom via… Drömmarnas berg! Detta är vi förstås omåttligt glada över. Han och Fia är ovärderliga tillgångar för rörelsen (inte minst för att de är så sjyssta) och de har redan startat en grupp i Malmö, med pubträffar och planer på en egen sf-kongress! Gå in på deras facebooksida och följ vad som händer!

Då återstår bara för mig att uttrycka det sedvanliga men helt uppriktiga tacket till kommittén, vars slit har gett mig och ca 450 andra en fantastisk upplevelse! Tack!

Nästa års Swecon äger förresten rum i Stockholm, heter Fantastika 2013 och kommer att ha Jo Walton som hedersgäst! Jo Walton! Aaaargh, jag måste dit! Är det någon som vill köpa en njure?

Med dessa trevliga ord avslutas rapporten. Det gick väl sisådär med kortheten, men ca 1900 ord för en hel helg är bra mycket mindre än jag använde för Eurocon. Om det fortsätter så här kommer min nästnästa kongressrapport att vara riktigt läsbar! Och vad spelar det för roll egentligen? Ingen är ju tvingad att läsa, ja, utom juryn för Vittfarnepriset förstås, mwahahahahaaa!  Lev väl, vi ses på nätet!

/Olov L

FEL science fiction (2009) av Joel Andersson, Christina Källstrand och Viktor Nilsson (redaktörer)

felsfFEL förlag är ett liiiitet, icke-kommersiellt förlag som plötsligt gett ut en sf-antologi med ett underbart omslag och lätt anarkistiskt anslag. Redaktörerna säger sig, i förordet,  inte vara några direkta experter på sf, vilket de ser som en styrka. Där ringer en varningsklocka hos mig. I en idébaserad litteraturform som sf är det inte konstigt att originalitet i innehållet skattas högt, och för att undvika att publicera sådant som alla hardcorefans redan läst behövs det en viss beläsenhet inom genren. Sedan slutade klockan äntligen med sitt irriterande plingande så att jag kunde inse att just den lätt maniska originalitetsfetischismen inom sf (som jag iofs inte ska överdriva förekomsten eller betydelsen av, även om den finns) är något som jag personligen inte är särskilt förtjust i. Visst är det fantastiskt att läsa om idéer man aldrig skulle ha kunnat få själv, men samtidigt kan det finnas ett värde i att läsa om en gammal idé som getts en ny twist eller helt enkelt presenteras på ett nytt eller mer njutbart sätt. Alltså behöver det varken vara en styrka eller svaghet att inte ha stenkoll på genren som redaktör. Det viktiga är ju att publicera bra verk. Vilket det känns lite pinsamt att jag varit tvungen att resonera mig fram till, så jag tar istället och tittar på novellerna en och en:

De blommande trädgårdarna på Månens baksida av Pia Lindestrand

Det börjar hyfsat med en stillsam historia som har ett ganska typiskt överraskningsslut. Novellen skildrar fint en relation med förhinder. Något direkt fel (ursäkta om någon tar detta som en ordvits) finns det inte på novellen, men den är inte så speciell heller.  Lindestrand kan uppenbarligen skriva, men skulle kanske behöva lite mer plats på sig för att fördjupa beskrivningen av huvudpersonerna, som förblir en aning avlägsna, vilket gör att det är svårt att engagera sig i deras problem.

Insider av A. R. Yngve

Nästa novell är desto mer rakt berättad och handlar om den medborgerliga statusen hos framtida tjänarandroider. Berättelsen förlorar lite på att de idéer som presenteras förs fram lite väl övertydligt. Men den flyter på bra och både stilen och känslan jag får av att läsa den påminner mig om någon sådan där gammal mysig sf-novell som oftast är skriven av Isaac Asimov. Bra för stunden, men tyvärr inget som stannar kvar särskilt länge efter att sista raden lästs, blir mitt omdöme.

ESP av Björn Mattson

Denna novell känns också som om den kunde vara skriven av någon av de gamla mästarna. Mattson ska ha en eloge för att han inte drar ut på novellen mer än nödvändigt – novellen är ungefär tre sidor lång. Han har fått en idé (och en ganska angelägen sådan skulle jag vilja påstå) och presenterat den kompetent. Ett fint exempel på hur sf kan ge nya perspektiv på tillvaron och andras situation.

Beröring av Maria Nygård

Nästa novell är nästan lika kort som ESP, men ger snarare mersmak, framför allt beroende på  Nygårds språk. ”Nu börjar det likna något”, var min spontana tanke när jag läste Beröring. Så professionellt skriven var novellen att jag blev lite förvånad när den tog slut. Den kändes som prologen i en lovande sf-roman snarare än en novell. Tydligen skrevs den under en kurs i kreativt skrivande, så kanske gör de där kurserna nytta ibland. Jag hoppas iaf på att få läsa mer av Nygård i framtiden.

Den rätta ägaren av Erika Harlitz

Även denna novell tyckte jag mycket om. Den är mer traditionell i prosan än Beröring, men upplägget är intressant: Den rätta ägaren utspelar sig i vad som tycks vara en fantasyvärld, men en där utvecklingen nått fram till en tid som liknar vår. Huvudpersonen arbetar på ett museum där ett mystiskt svärd väntar på sin rätta ägare… Harlitz är historiker (författarpresentationer ingår i antologin, vilket kanske framgått) och lyckas verkligen förmedla fascinationen inför svunna tider. Men det är klart att det skulle vara extra häftigt att plugga historia om de gamla slagen stått i en sword & sorceryvärld. Tyvärr skäms novellen något av att styckeindelningen gått åt fanders. Att byta rad när perspektivet skiftar mellan två olika personer, men inte på andra, slumpmässsigt valda ställen i texten borde vara standardförfarande. Men det är redaktörernas uppgift att kontrollera sådant och novellen är fullt läslig ändå, så ingen skugga må falla över Harlitz.

4009 av Joel Andersson

Här försöker författaren kombinera två typer av berättelser, dels en mer surrealistiskt filosofisk betraktelse över några individers vardag år 4009, dels en mer humoristisk satir över våra förväntningar på framtiden i allmänhet. Tyvärr blir kombinationen inte särskilt lyckad. Att skriva suggestivt, utan att det blir självrefererande eller helt enkelt tråkigt, är mycket svårt och kräver framför allt stilkänsla. Den känsla som finns förstörs tyvärr av de mer skojfriska inslagen. Å andra sidan skrattade jag faktiskt högt en gång under läsningen, vilket är ovanligt. Humorn dränks dock i surrealistflummet. Andersson kan säkert skriva något bra om han håller sig till en typ av berättelse, kanske helst (om min smak ska styra) den roliga. Den här blev dock inte särskilt njutbar.

Folke och Fia av Annika Jägerbrand

Först suckade jag lite över den här novellen, som verkade väl klyschig utan att uppväga med andra kvalitéer, men snart fastnade jag i den satiriska berättelsen om kärlek och vår syn på den. Extra roligt är det att både de värsta cynikerna och de mest hopplösa romantikerna får sin världsbild satt under lupp. Bra satir och godkänd sf blir mitt omdöme.

Bergtagen av Anders Nilsson

Denna novell påminner mig om två andra verk, dels Bara sen solen sjunkit av Johanna Sinisalo, dels Odens öga av Håkan Strömberg. I den förstnämnda är troll ett slags landlevande rovdjur och i den andra lever asatron kvar i ett nutida Sverige. Anders Nilsson har helt sonika kombinerat de två och skrivit en thrillernovell om en resa in i ett reservat för intelligenta troll (eller ”råfolk”, som den politiskt korrekta termen lyder) någonstans i skogarna mellan Örebro och Karlskoga. Kanske har Nilsson också inspirerats av Trollen – deras liv, land och legender av Jan-Öjvind Swahn, med illustrationer av Bo Lundwall, som är en folkloristisk bok om troll, skriven som om sägner och myter var baserade på verkligheten, alltså en sorts mockumentary i bokform. Bergtagen är hur som helst precis lika kul/galen som det låter, i positiv bemärkelse! Intrigen är nästan identiskt med den i Odens öga, men vad gör det? I sådana här berättelser är det miljön som är det viktiga, inte den yttre handlingen. Min invändning mot Bergtagen är att den är för kort. Det känns som om den är omarbetad från ett mycket längre format och att inte alla essentiella delar kommit med. Men om Nilsson någon gång skriver en roman om den här alternativa verkligheten kommer jag att läsa den! Det behövs nog lite längre berättelser än såhär för att utforska alla aspekter av skillnaden mellan trollvärlden och vår. Underhållande är den hur som helst.

Soldat i framtiden av Lennart Svensson

Alla ni som slaviskt följt denna blogg och memorerat varje ord under det senaste halvåret eller så känner igen Lennart Svenssons namn. Jag har tidigare recenserat hans roman Antropolis och han har även gett ut en novellsamling vid namn Eld och rörelse, som jag läst men inte skrivit om. Den sista novellen i samlingen var en realistisk novell om ett icke namngivet krig. Eftersom den var välskriven och framför allt visade att Svensson sitter inne med en del kunskap om krigsföring hade jag ganska höga förväntningar på den här novellen. Ett framtidskrig med nanodräkter, etc, beskrivet av någon som vet vad han talar om! Låter det inte hur kul som helst?! Tyvärr blev jag besviken, då novellen beskriver markstrider, visserligen på en främmande planet och mot en främmande art av utomjordingar, men utan särskilt mycket framtidskänsla. Sf-detaljerna känns påklistrade, som om Svensson bara tagit ett stycke ur sin gamla krigsnovell och lagt till en enstaka fundering om framtida kamouflagedräkter. Berättelsen skulle ha vunnit på att vara mindre enkelspårig, alltså tvärtemot Joel Anderssons berättelse, som försökte förena för många (2) koncept. Av detta kan vi lära oss två saker: 1) Det krävs fingertoppskänsla för att skriva en bra novell och 2) det är ingen hejd på mitt gnäll. Antropolis är fortfarande det bästa skönliterrära verk jag läst av Svensson, men jag hoppas på mer och bättre i framtiden.

I framtiden, när allt är bra av Gustav Källstrand

Den här novellen är nog den som fångade mig mest och var nära att få mig att glömma att lunchrasten på jobbet var slut. Den är lågmäld och vardaglig, vilket får det mysterium som rullas upp att framstå som desto mer fantastiskt. Annars är temat klassiskt och jag får inte riktigt alla svar jag skulle vilja ha (eller skulle jag verkligen det?) på slutet, men vägen dit är byggd av ren berättarglädje och ett engagemang i karaktärerna som smittar av sig på mig. En lyckad novell, helt enkelt!

Nusse av KG Johansson

Sen kommer en till välberättad historia, om fyra systrar i en blek, primitiv framtid, där en av dem visar sig ha en mycket speciell förmåga. Även denna är klassisk, både till innehåll och upplägg, men det gör inte särskilt mycket, eftersom Johansson har den där magiska förmågan att få läsaren att identifiera sig med och bry sig om påhittade figurer. Det verkar som om novellen utspelar sig i samma framtid som Johanssons bokserie om Glastornen som jag nu är riktigt sugen på att läsa. Om de håller denna klass kan de vara riktigt bra mellanålders- eller ungdomsböcker.

Flickan och den gamla av Fredrik Almqvist

Den här novellen är, i likhet med ESP, en kort presentation av en klassisk idé. Den är kompetent genomförd, men lämnar inga djupare avtryck hos mig. Almqvist lyckas iaf med twisten på slutet, även om den som är mycket van vid twistspotting nog ser den komma ganska tidigt.

På jakt efter ideosfären av Love Kölle

Till sist finner vi något så välkommet som en steampunkberättelse på svenska. Kölle tar sig an genren, försvenskar den genom att placera ut tidstypiska svenskar som Nobel, L M Ericsson och Strindberg och lyckas alldeles utomordentligt bra! Han tycks ha förstått det drag av självironisk humor som genomsyrar ångpunken och fläskar ogenerat på med allt som hör genren till, från luftskepp till esoterism och slänger till och med in en antydan om en förlorad dinosaurievärld. Det enda inslag som haltar lite är språket. Novellen är skriven i brevform, vilket naturligtvis är helt rätt för en 1800-talspastisch. Men brevskrivaren är (självklart) engelsman, så Kölle måste så att säga ”översätta” texten till svenska. Oftast går det bra, men ibland blir det väl mycket av ordagrann översättning, särskilt i uttrycket ”kriget att få slut på alla krig”, alltså ”the war to end all wars”. Dock är detta förstklassig underhållning och jag vill rikta en uppmaning till Kölle och i förlängningen till (faktiskt) alla medverkande novellförfattare: Skriv mer, skriv längre, skriv kortare, fortsätt att skriva! Det som är dåligt kan ansas bort med tiden och det som är bra lovar gott för svensk fantastik i framtiden.

För att säga något om antologin i sin helhet är den oväntat bra. Här tycks finnas flera oslipade diamanter och även under de flesta svagare partier är det fråga om underhållande läsning. Jag ser gärna mer sf (och fantasy och skräck) från FEL Förlag, men hoppas att redaktörerna slutar lyssna på sin idol Derrida och inser att det inte är totaliserande, eller ett naivt antagande om språkets transparens, att ha en vettig styckeindelning och stryka sådant som är dåligt. Tänk på en annan av era förebilder, Nietzsche, släpp slavmoralen och forma andras texter i den store Zarathustras efterbild!

FEL science fiction kan, såvitt jag vet, bara beställas från förlagets hemsida.

/Olov L