Hugobevakning 2015 – Big Boys Don’t Cry av Tom Kratman (kortroman 2)

Big Boys Don't Cry

Big Boys Don’t Cry

Militär science fiction har naturligtvis sitt existensberättigande, även om man bortser från självklarheter som tryckfrihet och liknande. Krig har alltid funnits och kommer kanske alltid att finnas (även om jag personligen tror att krig som är större än småfejder faktiskt skulle kunna avskaffas under rätt förutsättningar), så varför skulle inte sf-författare spekulera i krigets framtid? Icke desto mindre är strider, strategi och taktik inte några större intressen för mig, så jag är inte den som söker upp subgenren spontant. Kanske är en fördel med Sad puppies-kampanjen att jag får fler tillfällen att göra utflykter utanför min bekvämlighetszon som läsare? Jag har hört att det ska vara nyttigt.

Min spontana tanke är att Big Boys Don’t Cry är vad Steve Rzasa skulle kunna åstadkomma om han haft den där erfarenheten som han så uppenbart saknade när han skrev ”Turncoat”. Även om politiken i kortromanen är vag och inte särskilt intressant eller realistisk (är det så här krigsskildringar skrivna av mjukisar framstår för militärt insatta läsare?) lyckas Kratman beskriva framtida krigsproduktion på ett sätt som säkert är intressant för sådana människor vars samtliga böcker har ordet slaget i titeln. Även för mig är det mycket mer intressant än Rzasas tekniska katalogprosa.

Kratman beskriver dessutom många sidor av krigsföring, inte bara hjältesagorna, och presenterar tanken att om artificiella intelligenser ska ersätta människor i framtidens krig måste de kanske vara så lika människor att grymheterna de får utstå egentligen inte blir mindre. Eller något. Ja, Big Boys Don’t Cry handlar alltså om en AI i en sorts tank som tänker tillbaka på sin militära karriär.

Mer är det väl inte att säga. Detta är någorlunda kompetent skrivet, men ämnet ligger så långt från sådant jag tycker är intressant att jag ändå sitter och gäspar under läsningen. Jag har väldigt svårt att förstå hur någon skulle kunna motivera att Big Boys Don’t Cry ska betraktas som en av årets bästa sf- och fantasyberättelser.

/Olov L

Betyg: 2/5

Annonser

Hugobevakning 2015 – ”Turncoat” av Steve Rzasa (novell 2)

"Turncoat" publicerades ursprungligen i denna antologi.

”Turncoat” publicerades ursprungligen i denna antologi.

I en avlägsen framtid rasar ett interstellärt krig mellan de människor som valt att modifiera sig med artificiella implantat och de som håller fast vid sina naturliga köttkroppar. Berättaren i ”Turncoat” är en AI i ett stridsrymdskepp som slåss på implantatfolkets sida. När AI:ns överordnade avskedar rymdskeppets mänskliga besättning av effektivitetsskäl och dessutom börjar se andra sidans mänskliga civilister som måltavlor börjar AI:n ifrågasätta sin lojalitet…

Det händer lite till, men jag tänker inte berätta vad det är. Se till att inte läsa titeln, eftersom den är något av en spoiler. Problemet med denna novell är att den känns som en skrivövning, snarare än ett fullödigt konstverk. Det är ju bra att Rzasa åtminstone försöker sig på en del filosofiska resonemang, men det skulle behöva utvecklas mycket mer, liksom jag skulle vilja veta mer om exakt vad det är som gör att just denna AI känner tillgivenhet inför sin besättning. Det kan väl inte bara vara lukten?

Istället skulle han ha kunnat stryka flera långa, meningslösa uppräkningar av vapen och ammunition som inte tillför ett skvatt.

Ja, ni hör ju. Jag låter som en lärare som rättar en uppsats. Unge Rzasa har gjort ett bra första försök och kommer kanske att så småningom skriva något som kan publiceras. Vem vet, om något decennium kanske han till och med kommer att skriva något som är värt ett Hugo-pris?

/Olov L

Betyg: 1/5