Radiodramats återkomst via De dödas röster

Jag har tidigare tipsat om The Black Tapes, ett av flera exempel på hur poddvärlden återuppväckt det klassiska radiodramat, efter insikten att just ljudmedia passar fantastiskt bra för skräck. Därför är det glädjande att Sveriges Radio fångar upp trenden och tillför resurser som en vanlig, sketen poddare bara kan drömma om. Det innebär att man anlitat Sara Bergmark Elfgren, en av de inte helt okända författarna till böckerna om Engelsfors, som skapat De dödas röster. Smart som hon är har hon valt att presentera berättelsen som det som svenska folket älskar allra mest – en dokumentär om ett brott!

Fanart till De dödas röster av Karl Johnsson (känd för Vei och Berättelser från Engelsfors)

Fanart till De dödas röster av Karl Johnsson (känd för Vei och Berättelser från Engelsfors)

För tjugo år sen mördades Jessica Lundh i en stuga i trakten av Täby. Hennes bästa kompis Emma Nylander har sen dess blivit journalist och beslutat sig för att göra en radiodokumentär om mordet, dess efterspel och de urbana myter som uppstått kring det. Till sin hjälp har hon fördelen att känna alla inblandade och även ett antal kassettband inspelade av Jessica själv på 90-talet.

För undertecknad, som älskar mockumentärer och found footage, är det förstås rena julafton. Det är nog ingen slump att det jag valt att skriva om här på bloggen är bland annat Ghostwatch och Paranormal Activity. Jag älskar helt enkelt skräckberättelser som tillåts byggas upp långsamt och där det dröjer lång tid innan det blir riktigt otäckt och de övernaturliga inslagen börjar skymta i hörnen. Alltså sitter jag och myser när de första avsnitten av De dödas röster låter som ett avsnitt av P3 Dokumentär, om än med en liten krydda av moderna spökhistorier – Jack Werner från Creepypodden dyker till exempel upp och pratar om internetålderns myter.

De dödas röster officiell

Något som är till stor hjälp för att skapa dokumentärstämningen är de duktiga skådespelarna. Jag ska villigt erkänna att jag vet minst i världen om skådespelande, men just därför är det talande att till och med jag märker att skräckpoddar ofta görs av människor som är bättre på ljudteknik och manusförfattande än att låta trovärdiga. SR har förstås haft råd att anlita ”riktiga” skådisar och jag imponeras bland andra av Johanna Ringbom som mamman till tonåringen som blev misstänkt för mordet och Måns Nathanaelson som kompisen som vägrar tro att hans gamla vän är en mördare. Men egentligen skulle jag kunna droppa ett helt exceldokument med skådespelarnamn, för även de mindre rollerna gestaltas imponerande. Det känns inte alls konstigt att vissa (tydligen) till en början trott att dramat är på riktigt när jag hör Johan Ehn som polis – exakt alla stockholmspoliser över 35 som jag någonsin hört uttala mig om gamla fall har låtit exakt sådär. Ett namn till: Sanna Sundqvist har perfekt tonträff som journalisten som försöker behålla sin reporterinställning (och sitt lugn) medan hon rapporterar om sådant som egentligen ligger lite för nära henne själv.

Några av de duktiga skådespelarna, samt Sara BE i egen hög person

Några av de duktiga skådespelarna, samt Sara BE i egen hög person

Men utan ett bra manus står sig skådespelarna slätt. Även här blir jag imponerad. Litegrann ser det ut som om man plockat ihop ett dream team på P3 (bland andra är Judith Kiros, i min personliga kanon känd som ”den roliga och smarta i Flumskolan”, med och skriver några avsnitt). Handlingen kretsar kring vänskap, ungdom och skuld, men under ytan rör sig även frågor om etnicitet, klass och kön för att ibland blomma upp. Kompisarna i gänget kring den mördade flickan har olika förutsättningar och olika liv trots att de bor i samma ort och umgås varje dag.

Till allt detta härliga kan vi lägga att handlingen delvis kretsar kring rollspelet Kult och krydda med en stor dos 90-talsreferenser så blir De dödas röster en riktig nerdgasm för en 36-årig nördfilur. Men skräcken drabbar alla och frågorna som väcks är allmängiltiga, så jag rekommenderar oreserverat De dödas röster till hela den svenskspråkiga delen av mänskligheten!

/Olov L

Marilyn Manson är en av flera 90-talsikoner som dyker upp i dramat

Marilyn Manson är en av flera 90-talsikoner som dyker upp i dramat

P.S. Du hittar De dödas röster under namnet P3 Serie – vilket kanske är det bästa av allt! Det antyder att detta bara är den första satsningen på underhållningsdrama av många från SR:s sida. En ny gryning skymtas vid horisonten. D.S.

De svarta banden – en podcast för dig som gillar skräck.

black tapes podcastConfuse, årets nationella sf-kongress, har kommit och gått och vi får se om det blir någon kongressrapport. I väntan på detta vill jag passa på att tipsa om något som jag lyssnade på i anslutning till kongressen, inte minst medan jag försökte somna på vandrarhemmet.

Det kanske inte var världens bästa podcast att somna till, för The Black Tapes Podcast är en ruskig historia. Den är uppbyggd som det som kallas ”spoof”, ”docudrama” och andra utländska ord – den låtsas vara dokumentär, men är uppenbarligen fiktion. Huvudpersonen Alex Reagan är en entusiastisk reporter som tidigare jobbat med public service-radio i nordvästra USA. Nu vill hon göra sin egen podcast á This American Life, där hon träffar människor med intressanta levnadsöden. Under första säsongen tänker hon prata med spökjägare, medium och liknande, vilket leder henne till en känd skeptiker (som beskrivs ganska stereotypt, men på ett roligt sätt), vilken ger henne tillgång till de svarta band som gett podden dess namn. På banden finns de fall som Dr Strand i sitt korståg mot vidskepelse inte kunnat avfärda som bluff, där slutsatserna ännu är osäkra.

2010-talets Mulder och Scully? Från vänster: Alex reagan och Dr Richard Strand

2010-talets Mulder och Scully? Från vänster: Alex reagan och Dr Richard Strand

Det blir riktigt spännande lyssning, särskilt som kontrasten mellan den naiva och lite småhurtiga Alex Reagan och de vansinniga, ockulta fall hon undersöker blir så stor. Samtidigt är Dr Strand nästan outhärdligt torr och arrogant. Som en person som gillar både amerikansk public service-radio och skeptiker blir jag riktigt förtjust i dessa parodier. Jag skulle även rekommendera podden till alla som gillar låtsasdokumentärer som Ghostwatch, eller ”found footage”-genren i stort.

Nu har man avslutat en kickstarterkampanj och försäkrat sig om att resten av första säsongen blir av, så följ med på resan du också! Finns på iTunes och andra ställen där poddar finns.

/Olov L

Tematisdag: Ghostwatch, en föregångare med hemsökta hus!

220px-GhostwatchDet finns vissa trick som jag alltid faller för. Inom musiken är jag en sucker för när basisten spelar löjligt högt, så att jag tänker mig att händerna nästan möts, innan hen gradvis går ner mot mer, tja, basaktiga toner och inom film är jag väldigt svag för det som brukar kallas found footage och/eller mockumentaries. Även en lätt fånig film som Cloverfield blir för mig sevärd bara för att den är filmad med en skakig kamera och det ingår i fiktionsramen att kameramannen är en av karaktärerna. Mindre skakiga, men lika lockande, är låtsasdokumentärer och det är där Ghostwatch placerar sig, som ett mycket tidigt och mycket bra exempel.

Året är 1992. Ingen bland allmänheten känner till Internet, Nirvana har just spelat sönder de sista resterna av 80-talet, t-shirtsen är enorma även på indiepoparna, slipsarna är breda och Arkiv X kommer att vara nytt och fräscht först om ett år. Ingvar Oldsberg är fortfarande en ung rebell med palestinasjal och tuppkam. Typ. För att förstå vilken inverkan Ghostwatch hade är det viktigt att tänka på följande: Om du vid den här tidpunkten haffat en person på gatan och beskrivit din favoritdokusåpa skulle människan trott att du beskrev en science fiction-film och sannolikt en väldigt skrämmande sådan. Reality TV fanns i princip inte, det var bara en ny grej som MTV höll på med.

Stephen Volk

Stephen Volk

In på BBC kommer Stephen Volk, en manusförfattare med ett sex avsnitt långt spökdrama, löst baserat på fallet med poltergeisten i Enfield, under armen. Han avvisas inte helt, men producenten tror att sex avsnitt är för mycket. Volk föreslår att de ska spela in ett 90-minutersavsnitt från det hemsökta huset och sända det som om det vore en liveinspelning. Producenten blir eld och lågor och man sätter igång att skriva tv-historia.

Man får med sig Michael Parkinson, en mycket känd och folkkär tv-personlighet vid den här tiden, lite som en Oldsberg fast utan tuppkam. Vid sin sida i studion har han ett annat känt namn, Michael ”Smitty” Smith. En extra dynamik skapas genom att reportern på plats i spökhuset är Sarah Greene, som förutom att vara känd från tv även är gift med Smith. När otäckheterna börjar dyka upp blir därför Smith mer och mer orolig. Som grädde på moset har man med den sprallige Craig Charles, känd som Lister i Red Dwarf.

Man väljer att sända på halloween och programmet börjar som en mysryslig uppesittarkväll, med experter i studion, folk som ringer in, etc. Med det upplägget får man kanske förstå att  många faktiskt missade att det var fråga om ett drama och därmed skrämdes från vettet. BBC fick ca 30.000 samtal under den första timmen. Då hade man ändå hållit tillbaka – Volk ville till exempel att man skulle sända ett högfrekvent ljud som gör hundar nervösa och samtidigt låtsas ta emot samtal om att ”hundarna här hemma är som tokiga”. Ghostwatch:s eftermäle blev skandalbetonat, då tabloidpressen valde att beskriva den som en enorm bluff som gett barn posttraumatiskt stressyndrom och i ett fall lett till att en ung man tog sitt liv, kopplingar som det inte finns några belägg för.

Men hur väl håller Ghostwatch för oss som tittar mer än tjugo år senare och har oturen att veta att det inte är på riktigt? Enligt mig funkar den riktigt bra. Det är en klassisk spökhistoria, mer kuslig än äcklig eller hoppa-högtskrämmande. Spöket Pipes är så suggestivt presenterad att det länge pågått en debatt bland fansen om exakt hur många gånger han syns. Intressant nog har Volk själv sagt att han inte vet svaret – han skrev in 10-12 framträdanden, men ett okänt antal ströks innan manuset och klippningen var klar.

För dig som gillar låtsasdokumentärer eller gammaldags spökhistorier är Ghostwatch ett måste – i den förra genren är den stilbildande, i den senare är den en värdig bärare av en stolt tradition!

/Olov L

Betyg: 5/5 – mästerverk

P.S. Detta inlägg är en del av Boktimmens tematisdagar, där temat denna gång är ”hemsökta hus”. D.S.