Hugobevakning 2015 – “A Single Samurai” av Steven Diamond (novell 5)

Boken där "A Single Samurai" först publicerades.

Boken där ”A Single Samurai” först publicerades.

Detta är en berättelse som skänker mig hopp. Med ett exempel ur verkliga livet ska jag förklara varför.

Det finns en facebookgrupp som heter Fantastik och SF på svenska. Där kan alla som vill ha koll på svenskspråkiga författare inom våra favoritgenrer gå med för att få nyheter, men framför allt är det en samlingsplats för de som skriver. Trots fantastikofobiska förlag, omvärldens brist på förståelse och naturligtvis vanliga arbeten, familjeliv och annat som tar tid och kraft så kämpar dessa människor oförtrutet vidare, vare sig de aldrig blivit publicerade, haft med någon enstaka novell i en antologi, ägnat sig åt självutgivning eller, i vissa fall, blivit publicerade i något större sammanhang. De följer alla sin dröm mot alla odds. Drömmen om att bli författare. Därför önskar jag att de alla ska få läsa ”A Single Samurai”, som har följande hoppingivande budskap:

Det finns inga som helst krav på den som vill bli författare! Alla som fattar skillnaden mellan att berätta något med ord och att sätta ord i bokstavsordning är tillräckligt kvalificerade. Det är bara att skriva ner något du kommer på och skicka in. Det behöver absolut inte vara något bra, utan kan till exempel vara en rak skildring av en samurai som ser ett monster, bestämmer sig för att döda monstret, talar om varför det är viktigt att döda monstret, berättar om vilken inställning som krävs för att döda monstret och sedan dödar monstret.

Novellen publicerades för första gången i The Baen Big Book of Monsters, som är vad det låter som – en antologi av monsterhistorier. Jag raljerar gärna över novellen, men vill inte dissa premissen för boken den publicerades i. Jag är tillräckligt nördig för att gilla monster, men då vill jag naturligtvis att de ska vara finurligt uttänkta. Att tänka Hm, hur ska monstret vara..? Jag vet, det ska vara extremt stort! Hm, sen då… Hm… Äh, det får räcka så… som Steven Diamond gjort är helt enkelt inte tillräckligt för att göra mig intresserad.

Jag läste ett inlägg av Larry Correia (som startade hela Sad Puppy-spektaklet för några år sen) där han förklarar vad han gillar och ogillar med Stephen Kings böcker. Det han inte gillade var bland annat att King, enligt Correia, förmedlar någon sorts offermentalitet och inte skulle känna igen en hjälte om den så bet honom i rumpan. Kanske är den inställningen vanlig bland SP-anhängare? Att det är viktigt med hjältar? Även Terry Goodkind, som verkar ha ungefär samma politiska åsikter som Correia, har sagt i en minnesvärd intervju att fantasy inte är någon vidare genre, men att den duger till en sak – att visa upp hjältar för unga män! De unga männen kan inspireras att härma hjältarna och på så sätt bli bra människor.

Det är förstås inget fel med lite hjältande. Hjälten som arketyp, den som är kompetent och villig att använda sina förmågor och offra sig för andras väl, är förstås mycket kraftfull. Och i verkliga livet älskar alla den som utför hjältedåd. Men att tycka att hjältedyrkan är så viktig att skönlitteratur som reducerats till instruktionsböcker i hjältemod ska vinna priser? Det är inget för mig, åtminstone inte om det leder till att så enkla berättelser som ”A Single Samurai” hamnar på Hugo-listan.

/Olov L

Betyg: 1/5

Annonser

Love and Romanpunk (2011) av Tansy Rayner Roberts

loveandromanpunkTansy Rayner Roberts, frejdig poddare i Galactic Suburbia, deckarförfattare under pseudonymen Livia Day och fantasyförfattare under sitt eget namn, får bilda eftertrupp i det australiensiska tematåget. Jag har tidigare bara läst en novell av Tansy Rayner Roberts och den var liksom varken bra eller dålig, så jag visste inte vad jag kunde förvänta mig av Love and Romanpunk, i synnerhet med tanke på den överdrivet generiska titeln. Och vad hände med sandalpunk som benämning på ”steampunk fast under romarriket”? ”Romanpunk”, på min ära.

Julia Agrippina’s Secret Family Bestiary

Ånej, en alfabetisk lista, det tråkigaste, ”experimentella” berättarknepet i världen, tänkte jag. Vad hände med det gamla hederliga historieberättandet? Har till och med de ledsna valparna en poäng, om än framförd med ostoppbar idioti och toxiska doser ofrivillig komik?

Som tur är hade jag, som så ofta, fel. Detta är inget konstigare än Julia Agrippinas memoarer, om än med ett monster per kapitel. Det är inga dåliga memoarer heller. Enligt denna novell är alla rykten du hört (av gamla romare) om mantikorer, havsmonster och andra hemskheter helt sanna.

Om man kan lita på något hos de gamla romarna så är det deras förmåga att skapa dekadenta kejsarätter och vansinniga palatsintriger. I TRR:s händer blir Julia Agrippinas liv en mustig blandning av kvinnohistoria (hela händelseförloppet återges ur några kvinnors perspektiv), bästa sortens hovfantasy och den roligaste historielektion du någonsin haft. Det märks verkligen att romarriket är ett favoritämne för författaren!

Betyg: 4/5

Lamia Victoriana

Den näst coolaste historiska perioden, den viktorianska, utgör scenen för nästa novell. Det är en återgivning av den spännande episod då Mary Shelley skrev Frankenstein och vi får naturligtvis, på bästa alternativhistoriemanér, veta vad som egentligen hände. Det var inte bara den fiktive Frankenstein som fick tampas med monster.

En helt okej novell, men den känns lite som en mellanlandning.

Betyg: 3/5

The Patrician

Desto bättre är ”The Patrician”, där vi möter Clea, som vuxit upp i en australiensisk stad som är uppbyggd som en historisk turistfälla, där invånarna spelar rollerna som romare i ett historieland. En dag möter hon en främling som verkar veta väldigt mycket mer om romarriket än de andra turisterna och som dessutom verkar ha viss expertis vad gäller de mytiska varelser som romerska miljöer lockar till sig. Vi får följa hur Cleas och främlingens relation utvecklas genom åren och det är riktigt fint och trovärdigt gjort.

Det är här som titelns love dyker upp och jag måste säga att det är en av de finare kärleksberättelser jag läst, som den levererar stora känslor utan att det slår över i det överdrivet storvulna.

Betyg: 5/5

Tansy Rayner Roberts

Tansy Rayner Roberts

Last of the Romanpunks

Den sista novellen knyter ihop säcken och sammanfogar alla fyra delarna till en helhet, då både Cleas och Julia Agrippinas ättlingar dyker upp. Berättelsen är mer av en rak actionhistoria än de tidigare och jag blir imponerad av TRR:s förmåga att berätta olika sorters historier med samma lätthet. Till den steampunkentusiast som undrat om romanpunk är något för henom kan jag meddela att hela novellen utspelar sig på ett luftskepp. Vad mer kan en enkel klackare begära?

Betyg: 4/5

Sammanfattningsvis är jag svårt imponerad av Tansy Rayner Roberts förmåga att dra en skröna (familjeskröna, till och med) som utspelar sig över tvåtusen år och berättas i fyra olika tonlägen utan att det känns ansträngt eller tråkigt. Detta är bästa sortens underhållning och rekommenderas varmt till alla som vill ha en avslappnad lässtund utan att behöva utsätta sig för ytligheter!

/Olov L