Pretty Monsters (2008) av Kelly Link

Pretty MonstersSom jag redan nämnt köpte jag den engelskspråkiga utgåvan av denna novellsamling och kände mig naturligtvis som jordens värsta svikare. Det största problemet för svensk fantastikutgivning är förstås att alla böcker  redan har lästs av nästan hela den potentiella publiken när något svenskt förlag väl hunnit köpa rättigheter, kontaktat omslagsillustratörer, utfodrat tryckpressputsaraporna eller vad som nu behövs för att översätta och ge ut en bok. Pretty Monsters är ett lysande undantag, då den publiceras i två delar på svenska, Fel grav och Askungeleken, och så går jag och köper den på engelska! Det enda jag kan säga till mitt försvar är att jag ville hinna läsa den innan Kontrast och att den lokala bokhandlaren bara hade originalet just då (samma dag som jag åkte). Annat är det med dig – du ska naturligtvis stödköpa båda delarna eller, om du är fattig, låna dem på biblioteket så att översättaren får sina tre ören, eller hur det nu funkar.

Hvafalls?, utbrister den kritiska läsaren. Ska jag basera mina inköp på ideologi snarare än personliga preferenser och därmed snedvrida Marknaden? Vad tar du mig för? En välgörenhetsinrättning?

Svaret är ja, jag tar dig för en välgörenhetsinrättning. Utan en faiblesse för välgörenhet tror jag inte att du skulle läsa mina inlägg. Dock kan jag ha fel i detta, så jag ämnar här presentera mer egennyttiga skäl att skaffa böckerna ifråga.

The Wrong Grave

Med hjälp av mina utomordentliga språkkunskaper gissar jag att det är denna historia som heter Fel grav på svenska (vilket jag säger för att det ska vara lättare för dig att orientera dig i den svenska utgåvan och därmed kunna komma med intressanta invändningar rörande mitt omdöme i kommentarsfältet, hint hint). Det jag minns bäst av denna novell är Links berättarröst, vilket är naturligt. Om man för första gången i sitt liv får smaka hallonglass så är det ju denna smak man kommer ihåg, inte struten den låg i. Med detta vill jag alltså säga att Links berättarröst är lika utsökt som hallonglass. Genom att vara en aning distanserad och lätt överseende i förhållande till figurerna väcker hon, paradoxalt nog, mer sympatier för dem. Jag får intrycket av en uråldrig faster som utifrån sin enorma livserfarenhet berättar om sin korkade, men ändå genuint omtyckta, yngre släkting och dennes eskapader. Till exempel konstaterar hon att vem som helst kan råka gräva upp fel grav och denna mening borde vara tillräcklig för att göra dig nyfiken.

Betyg: 4/5

The Wizards of Perfil

Denna novell torde heta Trollkarlarna i Perfil på svenska. Eller magikerna. Eller De Perfilliska trollkarlarna/magikerna. I stort sett är det skönt att inte vara översättare.

Alla  som gillar fantasy får här sitt lystmäte, utom kanske sådana som gillar 8000-sidiga besöka-alla-platser-på-de-fyra-olika-kartornaböcker (jag tittar på dig, Karl). Jag antar att det är lika svårt att ge en övertygande beskrivning av en främmande värld på (blädder, blädder) 50 sidor som på 8000. I en lång romanserie är det en mängd olika platser, personer och detaljer som måste passa in i helheten. I en novell, å andra sidan, måste de detaljer som faktiskt ges vara desto mer övertygande. Detta klarar Link utmärkt och lyckas dessutom berätta en historia om, tja, hur människor fungerar ibland. Vilket är så mycket man kan begära.

Betyg: 4/5

Magic for Beginners

Ah, tonåren. Vi som lämnat den tiden i livet bakom oss, utom möjligen mentalt, har väl alla något nostalgiskimrande minne och något vi önskar att vi hade skött annorlunda. Dessa känslor och fler lyckas Link fånga i en novell om några tonåringar vars umgänge i mycket kretsar kring en obeskrivligt brokig, fånig och alldeles underbar tv-serie, The Library (en referens till Borges?, undrar jag under kulturkoftehatten). Genom gängets besatthet av tv-serien och med hjälp av porträttet av huvudpersonens mentalt frånvarande författare till far får läsaren en hel del att fundera på, som vilken roll fiktionen spelar i våra liv och vilken vikt den har.

Betyg: 4/5

Kelly Link

The Faery Handbag

Porten till andra världar är en vanlig ingrediens i fantasy, men jag undrar om den någon gång gått genom en handväska? Det är hur som helst en cool idé, som passar utmärkt i en novell om exil från sina rötter (som kanske fungerar på samma sätt oavsett om rötterna finns i något existerande land, älvornas värld eller (det förhoppningsvis fiktiva) landet Baldeziwurlekistan), som Link berättar liksom i förbifarten. Vid det här laget började jag inse att jag har att göra med en författare som både tillfredsställer den efter coola idéer törstande tolvåring jag en gång varit och den vitskäggige litteraturvetargubbe med pannveck djupa som Dromskåran jag ännu hoppas bli.

Betyg: 4/5

The Specialist’s Hat

Det stora, mystiska huset är ännu en stapelvara som Kelly Link lyckas göra till sin egen. Spök- och skräckberättelsens förmåga att sätta fingret på våra mer vardagliga rädslor utnyttjar hon också till fullo i Specialistens hatt, där vi möter två syskon som, i likhet med tonåringen i Magi för nybörjare, har en frånvarande fader. Man påminns att för ett barn spelar det kanske inte någon större roll om det är oknytt eller något helt normalt som lockar bort en älskad förälder. Obehaget i att bli lämnad ensam är väl iofs större om det sker i ett gammalt hus med märkliga artefakter.

Betyg: 4/5

Monster

En kort sak om det påtvingade sommarlägrets fasor. Om jag ville vara klyschig skulle jag kunna skriva något om att ”frågan är vem som är det egentliga monstret”. Men det vore att göra Links monster orättvisa. Inte ens inslag av mörk humor gör hennes monster mindre skrämmande.

Betyg: 4/5

The Surfer

Äntligen lite science fiction! I framtiden har den första kontakten mellan människor och utomjordingar etablerats. Åtmintone är det vad titelns surfare påstår, då han enligt egen utsago bortförts från stranden och fått ett viktigt budskap om kärlek, nudism med mera till jordens befolkning.

Efter den nördiga huvudpersonen i Monster är det lite roligt att Surfaren berättas av en riktig sportfåne. Hans pappa är läkare och på väg till surfarens hem i Costa Rica, samtidigt som en pandemi härjar i USA. Berättarens tankar kretsar dock mer kring fotboll och tjejer än världshändelser. Helt opåverkad är han dock inte och en av berättelsens styrkor är hur Link beskriver förändringarna i världen som medfört att det nu är jänkare som betraktas som slödder som bara vill ta sig in i Costa Rica för att parasitera på deras rikedom. Dessutom blev jag väldigt förtjust i Naomi, en smart, överviktig tjej som sportfånen träffar i det karantänläger där det mesta av novellen utspelar sig.

Jag är väldigt förtjust i sf där framtiden görs trovärdig genom att den beskrivs som väldigt självklar för huvudpersonerna, med en ton som säger att det inte är fråga om en berättelse om framtiden utan om en annan nutid, som råkar ligga några år framåt i tiden. Denna novell är ett mästerligt exempel på en sådan berättelse.

Betyg: 5/5

The Constable of Abal

I denna novell är spöken inte skräckinjagande varelser, utan döda människors andar som kan fångas in och bäras med sig som accessoarer. Konstapeln ifråga är en sådan ande, som fångas in av en ung tjej med andeskådargåva sedan hennes mor mördat konstapelns köttsliga lekamen. I och med mordet tvingas de två fly till en ny stad där deras förmågor inte alls står högt i kurs, men där det kanske finns en chans för den unga flickan att få veta mer om sitt ursprung. Denna novell är, i likhet med Trollkarlarna i Perfil, utmärkt fantasy, där världen inte beskrivs så tydligt, men den allt genomsyrande magin är desto viktigare.

Betyg: 4/5

Pretty Monsters

Fler mänskliga monster dyker upp i denna novell, som är minst två berättelser i en. Den ena handlar om en ung tjej som räddas från att drunkna av en äldre kille från samma ort och utvecklar en besatthet av honom som nästan når stalkernivåer. Den andra handlar om studenter på en high school för enbart kvinnliga elever, vilka är på väg att utsätta en nyinflyttad kamrat för den rituella prövning som alla på skolan tvingas genomgå. Båda berättelserna är kusliga, delvis på grund av mina förväntningar, delvis på grund av den skrämmande dynamik som finns mellan personerna. Jag satt bara och väntade på vad som skulle gå fel. Tillsammans med Links fantastiska berättarförmåga och känsla för dialog och detaljer gör stämningen denna novell till den som jag, tillsammans med Surfaren, tycker allra bäst om.

Betyg: 5/5

The Cinderella Game

Samlingen avslutas med en kort, ruskig historia om att leka med sin styvlillasyster. Jämfört med övriga noveller känns den lite bagatellartad, men ruggigheten och känslan av vilsenhet och förlorad kontroll finns där.

Betyg: 4/5

För att sammanfatta har Kelly Link gjort det, i mina ögon, närapå omöjliga – hon har producerat en hel samling av noveller utan ett enda dåligt inslag! Samtidigt som alla berättelser har sina förutsättningar löper en röd tråd av rotlöshet och vilsenhet genom samlingen som får mig att undra hur hon egentligen haft det under uppväxten. Nu har hon hur som helst hittat hem – hon sa vid flera tillfällen under Kontrast att skrivande är något som går att träna upp och lära in, men oavsett om det beror på talang eller flitig övning (jag misstänker båda) är det bara att konstatera att författare är vad Kelly Link är och bör vara.

/Olov L

Accelerando av Charles Stross

På grund av dina implantat är du mycket mer intelligent och medveten än tidigare generationers ungdomar varit, eller kunnat vara i din ålder. Tyvärr är din mor inställd på att, för ditt eget bästa, ge dig en gammaldags uppfostran av amerikansk mellanvästerntyp, med regelbundna kyrkobesök och allt. Dessutom använder hon filter för att kontrollera dina tankeprocesser. Vad gör du?

Den självklara lösningen är att hitta ett land där den lokala tolkningen (eller vantolkningen?) av sharia tillåter hållandet av slavar och sälja dig som slav till ett bolag styrt av artificiella intelligenser. Bolaget ägs förstås av en fond med dig själv som förmånstagare. Plötsligt är du din egen ägodel, din mor har ingen juridisk rätt till dig och du är fri att hoppa på ett projekt med avsikt att kolonisera Jupiter och dess månar. De praktiska detaljerna kan du överlåta till din fars gamla robotkatt, som uppgraderats så många gånger att den uppnått självmedvetenhet.

Se där, en av de minst knäppa idéerna ur Accelerando av Charles Stross, som kom ut 2005. Men det börjar i en nära framtid där Manfred Macx, ett ungt geni, av rätt naiva idealistiska skäl använder sin idésprutartalang till att göra andra människor rika, genom att skänka sina idéer till den person eller organisation som han tror bäst kan bidra till att förverkliga visionen om en singularitet. Vi får följa både Macx och hans underliga familj, inklusive hans ättlingar, genom en, som titeln antyder, kraftigt accelererande teknologisk utveckling med nanorobotar, gruppmedvetanden, ekonomiska modeller som gör köttmänniskor överflödiga och matrioshkahjärnor (aaah, matrioshkahjärna, ett så vackert ord för ett så fascinerande koncept).

Stross frammanar alltså storslagna visioner, där perspektivet vidgas hela tiden. Här har vi, lustigt nog, bokens samtidiga styrka och en av dess största svagheter. Trots att vi läsare får följa en enda familj så blir individerna mindre viktiga än mänskligheten i stort och de fascinerande idéernas praktiska effekter får vi sällan uppleva genom dess inverkan på en enskild person, trots att Stross gör en del ansatser åt det hållet. Medkänslan för huvudpersonerna blir, för mig, aldrig större än för personerna i en torr framställning av ett historiskt förlopp. Vi får veta att Attila korsade alperna, men inte hur det kändes att se elefanten, som du vigt ditt liv åt att träna upp, gå förlorad i en lavin. Det är alltså fråga om ganska old school (för att använda ett modernt, ungdomligt uttryck) sf, lite som om Asimov vuxit upp under 70-talet och fått sin prosa något uppfräschad av influenser från William Gibson och gänget.

Sen finns det en till svaghet hos boken, som gör att det inte blir högsta betyg: Tänk dig att du ser en film. Under en dramatisk scen tystnar plötsligt ljudet och bilden bleknar bort till helsvart. Plötsligt blinkar bilden till och du hör ljudet som uppstår när någon tänder en sådan där jättelik strålkastare som enligt legenden används inom filmbranschen, KLÄNSCH! Sedan fortsätter scenen så, medan hjältarna kaxigt stegar in i maffiahögkvarteret (eller vad det nu kan vara; du vet säkert bättre än jag, intelligent som du är, även om du borde titta lite mindre på sådant här skräp). KLÄNSCH! Mörker. KLÄNSCH! Mörker. KLÄNSCH! osv, ända tills du fått stämningen klart för dig och filmen kan fortsätta till ljudet av smattrande automatvapen (evdnkv, du vet bäst, bra människa, dålig filmsmak, du vet). Mycket stämningsfullt, inte sant? Tänk dig nu att någon får för sig att göra en hel film på det här sättet. En ytterst dålig idé, inte sant? Mycket irriterande, inte sant?

Tyvärr är det här något som en del författare emulerar genom att de, under en hel roman, använder sig av stilgreppet att skriva i presens! Presens funkar bra i mellanspel, för att i kortare scener skapa en speciell närvarokänsla, i svamliga bokrecensioner och kanske i några andra fall. Men den författare som skriver en hel bok i presens kommer aldrig att få fullt betyg av mig, även om resultatet ibland kan bli hyfsat lyckat i övrigt. Stross är en sådan författare, Accelerando är en sådan bok.

Sammanfattningsvis: Om du 1) tycker om science fiction för idéernas skull, vilket är en av de vettigaste anledningarna att gilla sf och 2) inte har något emot att läsa prosa i presens, vilket är underligt men fullt tillåtet i vårt moderna, toleranta samhälle, så tycker jag att du ska läsa Accelerando.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L