Fem sköna vampyrfilmer

Bloggar är verkligen frihetens kugghjul, ett redskap för alla oss som annars skulle ha svårt att göra oss hörda i mediebruset. Den oerhörda kraft som finns i detta verktyg går att använda till så mycket bara inom kultursfären. Vi kan vaska fram bortglömda guldkorn ur historiens dammiga korridorer, analysera och diskutera innehåll, upptäcka nya formspråk och i största allmänhet berika oss som människor. Det går även utmärkt att slänga ihop en godtycklig topplista över det ämne man råkar tänka på i brist på bättre, vilket jag nu ämnar göra. Någon lista över filmer du ska se innan du dör är det inte fråga om. Om du mot förmodan vet när du ska dö tycker jag att du ska äta choklad, njuta av naturen och krama alla du håller kär (glöm inte att fråga om lov först – överraskningskramar är inte så populära som du tror). När jag skriver sköna vampyrfilmer menar jag inte någon sorts metafysisk

Iron Sky visas i Sverige! Hela listan!

Filmen Iron Sky, som finansierats av frivilliga bidrag från fans världen över, har haft premiär i Sverige! Vi har hela listan (ni slipper nakenchock denna gång) över vilka svenska städer den visas i. Jag har även, med stor möda, skrivit dem i bokstavsordning, så att du lätt kan hitta en nazistisk invasion från månen nära dig.

Borås (från 20/4)

Bromölla

Enköping (från 27/4)

Eskilstuna (från 27/4)

Grebbestad

Göteborg

Helsingborg

Hässleholm

Jakobsberg

Jönköping (från 20/4)

Kalmar (från 20/4)

Katrineholm

Kristianstad (från 27/4)

Köping (från 20/4)

Linköping (från 20/4)

Ludvika

Luleå (från 20/4)

Lund

Lycksele (24-25/4)

Malmö

Norrköping

Nynäshamn

Oskarshamn

Piteå

Rättvik

Sandviken

Skellefteå (från 27/4)

Stockholm: Sergel, Heron, Kista, Sickla, Söder.

Sundsvall

Sölvesborg

Tierp

Trollhättan

Umeå

Uppsala

Vansbro

Västerås

Växjö (från 20/4)

Ystad

Örebro

Östersund (från 20/4)

/Olov L

Pojkarna från Brasilien (1976) av Ira Levin

Thriller måste vara ett av svenskans jobbigaste ord. Småsvårt att stava och ännu jobbigare att uttala. Ska man klämma dit ett läspljud och låta som om man tycker att man är ascool bara för att man kan uttala engelska ord ”rätt” (jfr med hur vissa uttalar t-shirt, med betoningen på ett jätteamerikanskt r), eller är det bättre att säga triller och låta som en bonnläpp, eller möjligen Lennart Hellsing med en grogg för mycket innanför västen (trilleritrillera, dinkelidunkentjohej!)?

Sen har vi de associationer som ordet väcker. Dels har vi alla dessa hammaren-och-skäranförsedda tegelstenar som väller ut i drivor om man krockar med en hylla på ett genomsnittligt antikvariat. Alla heter de något med röd eller rött (Rött hot, Röd oktober, Röda fanor, Röd jeep, Röd vinter, Operation Röd, etc), alla har de en handlingskraftig före detta officer i huvudrollen (om man får tro baksidestexterna) och alla känns de helt irrelevanta sen Berlinmuren föll. Eller ska man tänka på alla dessa filmer om kvinnliga psykopater som nästlar sig in i fina kärnfamiljer (det krävs aldrig mer än att de vickar lite på rumpan för att familjefadern ska slänga alla principer i sjön – varken mans- eller kvinnosynen känns särskilt fräsch) och ställer till elände, som det kom så många av under slutet av åttio- och början av nittiotalet? Eller försöker du desperat att tänka på musik istället, vilket ofelbart leder till Michael Jackson’s Thriller med sina dansande zombies, varefter det inte kan bli värre?

Hur jag än vrider och vänder på det har jag fördomar mot thrillers. I detta fall verkar dessutom förläggarna smått desperata och använder sig av lokalpatriot-tricket (som jag skrivit om tidigare) genom att nämna att en del av handlingen faktiskt tilldrar sig i Sverige! Jippie! Någon från Stora Världen har lagt märke till oss! Detta får vi inte missa!

Därför var det en glad överraskning när det visade sig att Pojkarna från Brasilien var helt okej. Nu bygger tyvärr det mesta av det positiva i kråksången på att man får den science fiction-idé som berättelsen bygger på förklarad för sig i lugn takt. Tyvärr är denna hemlighet ytterst illa bevarad och alla som läst något om författaren öht har nog råkat stöta på den. Jag har till och med själv länkat till en spoiler här på Drömmarnas Berg, när Jerry Määttä skrev en artikel i Svenska Dagbladet om att Wyndham använt samma idé redan på 50-talet.

I vilket fall börjar boken med att ett gäng gamla nazister får i uppdrag att mörda ett antal män, spridda över hela världen (En bor i Storlien! I Sverige! Till och med i Jämtland! Hur skulle det kunna vara dåligt?!). En nazistjägare får reda på detta och börjar nysta i fallet. De mördade har en del gemensamt, men vad är det egentligen som försiggår? Berättelsen som följer är lättsam att ta sig genom och inte alltför lång, så detta är en bok som kan passa bra att slöläsa när du har lite feber eller så. Mot slutet blir det också riktigt spännande, tycker jag, så som thriller betraktad är den väl ganska lyckad (det är ju meningen att en thriller ska thrilla). Men om du inte tycker att detta verkar kul eller om du aldrig har feber är det inte så mycket du missar. Det går att läsa något annat av samma författare – han är ju känd som den som skrev Rosemarys Baby och står även bakom dystopin En vacker dag. Båda dessa gav mig mer behållning än Pojkarna från Brasilien.

Betyg: 2/5 (men om du gillar thrillers och inte vet vad bokens grundidé är kan du gärna höja betyget ett snäpp)

/Olov L

Disciple of the Dog av Scott Bakker (2010)

Älskvärt rövhål?

Tokigt hur det kan vara så känsligt att förknippas med fantasy, jag ”känner” Bakker som R. Scott Bakker och inte Scott Bakker. Jag undrar om det är förlaget eller författaren själv som väljer att skriva under ett annat namn? Nu är det inte så stor skillnad men ändå! Disciple of the Dog är inte en fantasybok, det går med nöd och näppe klämma in den under fantastisk, skräck-spänning kanske jag vågar kalla boken. Bakker skriver riktigt tunga och ibland provocerande fantasyböcker där svärtan ligger tät över hela hans serie om The Second Apocalypse. Nu har han även skrivit den ypperliga Neuropath som är en av de absolut läskigaste böckerna jag har läst. Nu hade jag med Disciple of The Dog hoppats på ytterligare en bok i samma psykologiska skräck genre, men Bakker har valt att förnya sig igen.

Den här senaste boken har hans mest lättillgängliga verk än så länge, men det är fortfarande svart och smart men inte alls lika nattsvart som i hans andra böcker. Disciple of the Dog är utöver det här en väldigt rolig bok också! För mig var det lite oväntat, även om det finns lite humor i Neuropath också.

Vi får följa privatsnoken Disciple Manning som i terapisyfte har fått skriva ner sina minnen i textform. Manning är klippt ur samma mall som en mängd älskavärda karaktärer till rövhål. Constantine, Hank Moody i tv-serien Californication och Spider Jerusalem är andra tölpar som vi trots allt de hittar på ändå gillar,eller varför inte ta valfri korrupt suput med en gnutta hjärta kvar. Det som gör Manning speciell är att han minns precis allting, han kan inte glömma. Det kan tyckas ganska så praktiskt eftersom han minns precis allt, men tänk er då att ni även kommer ihåg allt det tråkiga, hemska och precis alla gånger du har vaknat upp med en sprängande huvudvärk. För att bedöva det här så super och knarkar Disciple Manning väldigt mycket, han ligger med en massa kvinnor, är extremt cynisk och på det rejält bitter. Han har ju sett allt! Romanen i sig är inget göttande i snusk och supa, det blir mest ett brus som ligger och gnager konstant i tankarna hos huvudkaraktären. Det kan räcka med speciell lukt för att minnet ska rusa tillbaka i åren, tänk då hur disträ du skulle vara om du hade extremt mycket att minnas!

Nåväl, Manning är som sagt ett riktigt rövhål som finner stort nöje i att jävlas med folk, kanske inte så smart men det är ju ack så svårt att låta bli. Han hankar sig fram i livet som privatdetektiv, det är dyrt med knark och ciggaretter (snart 100 000 rökta!). När ett par kommer in för att få hjälp med att hitta sin dotter bestämmer sig Manning snabbt för att ta så mycket betalt han bara kan. Dottern har gått med i en domedagssekt och är nu försvunnen. Vår anti-hjälte tar sig an jobbet och tar sin Golf, kör till hålan där sekten finns och börjar nysta. Saken är att Manning är extremt kaxig och har på det en extremt vass tunga som han gärna använder för att på mer eller mindre subtila sätt förolämpa alla han träffar. Kul för oss men det är inte alltid så bra för honom själv.

Det blir en härlig soppa av sektmedlemmar, redneck-nazism och udda minnen. Det fladdrar förbi en lång rad med intressanta karaktärer, hårt och roligt beskrivna av Manning.

Det är en kort men naggande god bok som bjuder på en hel del skratt och spänning. Det är en väldigt lättsmält bok om du jämför med hans tidigare böcker och det märks att Bakker har haft det väldigt roligt när han har skrivit boken. Jag läste nyss att Bakker har två till böcker med Disciple Manning  i huvudet och jag hoppas att folk utanför fantastikkretsar kan få upp ögonen för författaren.

4/5 Rekommenderas!

/karl

Jag var en arier (2009) av Tony Samuelsson

I Jag var en arier möter vi det klassiska Hitler vann-scenariot ännu en gång, vilket förmodligen är den alternativhistoriska utgångspunkt som använts flest gånger av alla. Och varför skulle den inte användas om och om igen? I efterordet till Jag var en arier talar Tony Samuelsson om tiden efter andra världskriget som en moralisk omdaning av samhället. Jag är ingen historiker, men utifrån det lilla jag vet tycker jag att det är mycket träffande beskrivet. Nazismen och Hitler uppfattas som inte bara hemska, utan som  Ondskan Själv, på en närmast metafysisk nivå. Att de nazistiska idealen är självklara avskräckande exempel är för de flesta av oss närmast en truism. I diskussioner, särskilt på nätet, talas det om reductio ad hitlerum, misstaget att tro att något är förkastligt bara för att det kan jämföras med Hitler. Både min och mina föräldrars generation är födda i en värld som är kvalitativt annorlunda än den som mina mor- och farföräldrar växte upp i.

Det är alltså inte konstigt att Hitler vann-scenariot är så intressant. Samuelsson lyckas dock tillföra något väsentligt, tycker jag. Romanen utspelar sig på 1970-talet i ett Sverige som villigt uppgick i Tredje Riket sedan nazisterna krossat Sovjetunionen, även om det fanns motståndsfickor, där bl a Stig Dagerman och grupper av ”kvinnosakskvinnor” var viktiga noder. Sedan krigsslutet har Hitler avlidit, som i Mannen i det höga slottet av Philip K Dick, men den efterföljande maktkampen är i Samuelssons roman sedan länge över och den som gick segrande ur striden var – Albert Speer! Javisst, arkitekten som var den av nazistledarna som fick mildast straff under Nürnbergrättegångarna, är i Jag var en arier Führer över Tredje Riket och i praktiken det kontinentala Europas envåldshärskare. Detta gör Samuelssons vision intressant, eftersom nazismen under Speer är annorlunda än ”Hitlerismen”. Våldsdyrkan och anti-intellektualism är nedtonade och i Sverige finns ett parlament som består av handplockade ledande forskare och konstnärer. Genom att göra nazismen till en fraktionerad och nyanserad ideologi lyckas Samuelsson få sin skräckvision ovanligt trovärdig.

Inte sedan just Mannen i det höga slottet, som ju är den självklara jämförelsepunkten, har jag läst en sådan insiktsfull och därmed skrämmande skildring av hur det skulle vara att leva vardagsliv i en nazistisk diktatur. Men till skillnad från Dicks roman utspelar sig Jag var en arier nästan helt och hållet bland det ledande skiktet, som inte behöver bekymra sig alltför mycket över att bli skickad till arbetsläger, så länge de är artiga och håller käften inför sina överordnade, så fasorna kommer bara i glimtar.

I SvD:s recension muttras det om att namngivna, offentliga personer ”skrivs in i det nazistiska sammanhanget”, men sådant är enligt mig nödvändigt för att fullfölja tanke-experimentet. När vi läsare konfronteras med att Eva Rydberg skulle ha kunnat göra nazifars är det nästan omöjligt att inte fundera över vilken roll vi själva skulle ha spelat. Sådant är viktigt, inte minst eftersom en ny framtid skapas hela tiden. Vilken roll ska du spela där?

För den som kan tänkas gilla en roman om en ung mans sökande efter sitt ursprung, skrivet på en stillsam men mycket ledig och i bästa bemärkelsen lättläst prosa är Jag var en arier ett fynd! Övriga kan gott läsa den ändå, för sådan här bra, svensk alternativhistoria är vi inte bortskämda med.

Betyg: 5/5 – mästerverk

/Olov L

Attentatet i Pålsjö Skog av Hans Alfredson

När jag ändå var inne på alternativhistoria om WWII passade jag på att läsa en av få svenska alternativhistoriska romaner, som är skriven av ingen mindre än Hasse, som i ”Hasseåtage”. Idén är lika enkel som briljant: Vad hade hänt om Nazityskland invaderat Sverige under andra världskriget? Alfredson använder sig av en skottet-i-Sarajevoliknande utlösande faktor, i form av det i titeln omnämnda attentatet, utfört av några motståndsmän och -kvinnor.

Alfredson har skrivit boken i form av en fiktiv självbiografi av en av de medverkande i attentatet, som nu (på 1990-talet) vill ta bladet från munnen och berätta om sin roll i kriget, sedan alla övriga i attentatsgruppen avlidit. Efter en redogörelse för planeringen och utförandet av själva attentatet börjar berättaren redogöra för den (fiktiva) utvecklingen av kriget och blandar den personliga berättelsen med rena historiska referat. Jag är ingen militärhistoriker, men Alfredsons spekulationer i hur kriget skulle ha utvecklat sig verkar någorlunda rimliga. Någonstans skulle nazisterna varit tvungna att ta resurser från för att kunna invadera Sverige.

Till en början var jag riktigt besviken på boken och jag tänkte att Alfredson borde ha hållit sig till humorn istället, eftersom det bara var när han skämtade lite som det glimtade till. Men sedan lossnade det och åtminstone andra halvan av boken är riktigt engagerande, särskilt som man får en väldigt osentimental redogörelse för hur kriget bryter ner de tidigare så idealistiska kämparna, fysiskt men framför allt mentalt.

I slutändan är det en helt okej läsupplevelse, men den känns väldigt tidsbunden. Berättaren har som huvudsyfte med sin berättelse att varna ungdomen för nazismen, ett syfte som Alfredson sannolikt delar, då den är skriven under en tid då nynazismen växte i Sverige. Frågan är om det hjälper att beskriva själva handlingarna som begicks av nazisterna: För de flesta av oss är det förstås fruktansvärt att läsa om hur judar och folk med Downs Syndrom skickas till läger och aldrig återvänder, men om man redan blivit itutad att dessa människor är skadedjur undrar jag om man bryr sig särskilt mycket. ”Tutsier är kackerlackor”, påstods det i de rwandiska radiokanalerna Radio Rwanda och RTLM i början av 90-talet. Resultatet: Mellan 500000 och 1000000 döda. Iofs kanske itutningen hejdas om man läser tillräckligt om fasorna i tid, men jag vet inte.

Den som är intresserad av andra världskriget, militärhistoria eller krigsskildringar i allmänhet skulle jag rekommendera att läsa Attentatet i Pålsjö Skog, men det finns bättre alternativhistoriska romaner därute.

Betyg 3/5 – helt okej

/Olov L

Farthing av Jo Walton

Rudolf Hess, den gamle nassen, genomförde som bekant en soloflygning till Skottland år 1941, enligt vad han själv påstod för att försöka åstadkomma fred mellan Tredje Riket och Storbritannien. Någon fred ville Churchill och gänget inte veta av, utan Hess burades in fram till krigsslutet, då det bestämdes att han skulle hållas inburad för gott. Men tänk om det verkligen hade blivit fred 1941? Om Churchill blivit utmanövrerad och en liten klick av mäktiga britter istället gått samman för att förhandla fram ett slut på kriget? Även om fredsavtalet innebar att Hitler i princip fick oinskränkt makt över det europeiska fastlandet?

Där har vi bakgrunden till Farthing av Jo Walton, en skrämmande roman som lyckas mycket bra med att frammana ett alternativt förflutet, där Storbritannien långsamt sjunker ner i fascistträsket.

Men det börjar som en deckare. Jag har svårt att förklara varför, men jag har aldrig riktigt förstått mig på deckargenren. Om man vill läsa om brott begångna i samtiden, varför plockar man inte bara upp en dagstidning? Jag kan förstå att det finns folk som vill både skriva och läsa om polisarbete, men hur gick det till när det blev den mest populära underhållningsgenren av dem alla? Kanske har jag bara försökt med fel författare, men sisådär 40 sidor in i Henning Mankells Mördare utan ansikte slog jag fast att poliser måste ha ett av de tråkigaste jobb som finns, och då har jag ändå ett par års erfarenhet av städbranschen! Och även om man kan tycka synd om de stackarna undrar jag hur det kan komma sig att man alltid oreserverat ska heja på snuten i den där genren?

Den sista frågan fick jag något oväntat en sorts svar på i Farthing: Eftersom snutarna, när de sköter sig, upprätthåller principen om likhet inför lagen! Även om det, som kommissarie Carmichael säger i boken, ”alltid kommer att finnas en lag för rika och en annan för fattiga” är det polisens jobb motverka den tendensen genom att finna den skyldiga utan att ta hänsyn till om den skulle vara luffare eller lord, konservativ eller socialist. Eller jude.

Men jag går händelserna i förväg! Boken inleds som en sådan där småputtrig mordhistoria på ett gods ute på den engelska landsbygden, där den småcyniske kommissarien tvingas tampas med inkompetent landsortspolis, en ärlig och uppmärksam men lätt fördomsfull assistent och adelsmänniskor som är YTTERST upprörda över att bli kvarhållna av polisen som om de vore VANLIGA människor. Men den alternativhistoriska miljön gör sig snart påmind. Det är 1949, åtta år sedan krigsslutet och den mördade är ingen mindre än Sir James Thirkie, huvudförhandlaren bakom fredsavtalet med Nazityskland, och han hittas med en gul davidsstjärna fastsatt på bröstet…

Det verkar alltså som om brottet har politiska implikationer och allteftersom mordutredningen fortskrider målas en skrämmande bild av hur Storbritannien är på väg mot ett allt hårdare politiskt klimat. Perspektivet alternerar mellan kommissarie Carmichael och dottern i adelsfamiljen som äger godset, Lucy Kahn, som, i stort sett mot den övriga familjens vilja, gift sig med en judisk man.

Walton har en fantastiskt bra känsla för att portionera ut bakgrundsinformation i lagom stora mängder och vid rätt tillfällen, en egenskap som jag antar är viktig för att kunna skriva en bra pusseldeckare. Det är ju också något som sf och deckare har gemensamt, detta att gradvis avslöja något okänt, hos deckaren vad som hände vid tillfället för brottet, hos sf-romanen vad som hänt mellan nuet och den skildrade framtiden. Walton ger oss iaf två mordgåtor, dels den om mordet på Sir James, dels den om det långsamma mordet på demokratin. Det är oerhört kusligt att läsa om hur personer i romanen slänger ur sig nedlåtande kommentarer om judar, med tanke på att man känner på sig varthän det barkar och vilka fasor som lurar bakom de ogenomtänkta orden. Kanske är det därför vissa av oss (när vi törs) är så jävla politiskt korrekta? För att det inte behövs särskilt djupa historiekunskaper för att tänka att den som inte ens ids byta namn på ett bakverk när vi bor i ett välmående, fredligt samhälle inte kommer att vara mycket att räkna med om (när?) det gäller att stå upp för andra folkgruppers rättigheter, i en framtid där ett sådant ställningstagande kanske belönas med en kula i nacken?

Förutom att vara tankeväckande innehåller boken vältecknade och sympatiska huvudpersoner. Särskilt mycket gillar jag hur Walton, utan att säga det rakt ut, gör det tydligt att Lucy Kahn är en ytterst modig, intelligent och handlingskraftig kvinna, men att de egenskaperna förminskas av det omgivande samhället, där hon själv ingår.

Nu ska jag inte skriva mer, för du ska ta en paus i bloggläsandet för att istället ägna dig åt Farthing. Påminner din smak det minsta om min kommer du inte att ångra dig.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L