Fem sköna vampyrfilmer

Bloggar är verkligen frihetens kugghjul, ett redskap för alla oss som annars skulle ha svårt att göra oss hörda i mediebruset. Den oerhörda kraft som finns i detta verktyg går att använda till så mycket bara inom kultursfären. Vi kan vaska fram bortglömda guldkorn ur historiens dammiga korridorer, analysera och diskutera innehåll, upptäcka nya formspråk och i största allmänhet berika oss som människor. Det går även utmärkt att slänga ihop en godtycklig topplista över det ämne man råkar tänka på i brist på bättre, vilket jag nu ämnar göra. Någon lista över filmer du ska se innan du dör är det inte fråga om. Om du mot förmodan vet när du ska dö tycker jag att du ska äta choklad, njuta av naturen och krama alla du håller kär (glöm inte att fråga om lov först – överraskningskramar är inte så populära som du tror). När jag skriver sköna vampyrfilmer menar jag inte någon sorts metafysisk Läs mer

Lost Souls av Poppy Z Brite, 1992

lostsoulsNu  när det råder Twilight-feber i Sverige så blev jag sugen på att läsa en äkta vampyr-bok proppfull med känsla, dekadens och obehagliga vampyrer. Edward kan slänga sig i väggen om man jämför med vampyrer som Zillah, Molochai och Twig, några av huvudkaraktärerna i Lost Souls. Zillah och hans kumpaner driver runt i USA på en ständig turné i blod, orgier och våld. Då och då stannar de i New Orleans och träffar Christian en äldre vampyr som driver en egen liten bar. Lite norr om stan får vi stifta bekantskap med Ghost och Steve, musiker med bandet Lost Souls?, bästa vänner med ett invecklat förhållande. Steve är ett supande svin och Ghost är för fin för den här världen. Till sist har vi den apatiske punk-goth ungen Nothing som skolkar, skär sig och eventuellt rymmer hemmifrån. Ghost är synsk och känner på sig att han snart kommer dras in i hemskheter. .

Boken är som en köttig soppa av mustighet och känsla, varje ord dryper av mening och fantasi. Det är en obehaglig bok med mycket våld, snusk och hemskheter. Ghost är tacksamt nog en ljusglimt i ett galleri av trasiga och onda varelser. Poppy Z Brites beskriver den amerikanska södern som dekadent och smutsig, med New Orleans som ett trasigt nav. Det jag upplevde som mest skrämmande med hela boken är en kort beskrivning av ett par bonnläppar som dyker upp på en öde bensinmack. (Squeeel like a pig!)

Boken släpptes 1992 och de tuffa vampyrerna ser alla ut som Sandman, Edward Scissorhands eller som sångaren i the Cure gjorde på den gamla goda tiden. Vilket gör att vampyrerna i dagens ögon ser ganska så gulliga ut. Men låt er inte luras av det, de är hemska! Hemska! De må se ut som the Crow men det är ändå 100 gånger bättre än ett helt ton med Twilight-böcker.

Det här är andra gången jag läser Lost Souls, första gången var för tio år sedan och då älskade jag boken. Idag så gillar jag fortfarande Zillah och de andra men lite av tjusningen har försvunnit. Fortfarande en bra bok som alla borde läsa någon gång.

4/5 -Rekommenderas!

 

/karl