På slaget midnatt den 19/12 2001 rullade den första delen av Peter Jacksons filmatisering av Sagan om Ringen upp på svenska biografer. För många innebar detta slutet på åratal av väntan och spekulationer. Nu, tio år senare, kan vi se tillbaka på filmerna och fundera över vad de egentligen gav oss. När redaktionen här på Drömmarnas Berg insåg att det faktiskt gått tio år bestämde vi oss för att skriva något om vår relation till LotR som den ser ut idag och hur vi såg på den när det begav sig. Eftersom det handlar om episka filmer så ville vi göra något episkt av det hela. Vi bjöd in en stor skara skribenter och gav dem fria tyglar i ämnet. Resultatet hittar ni här. Trevlig läsning!
Skriv gärna in dina egna tankar som en kommentar eller blogga själv och ge oss en länk!
//Redaktionen
Martin Andersson. Skribent, Lovecraftkännare och rådgivare till Erik Andersson vid nyöversättningen av SoR
Den första filmen – tio år senare
Så här ett decennium senare har minnet av det första intrycket grumlats något och kvar finns bara spridda fragment. Jag såg inte filmen på premiären eftersom jag inte hade brytt mig om att campa i höstkylan utanför biljettkontoret på saligt insomnade och djupt saknade biografen Palladium i Göteborg, men jag har för mig att jag lyckades knipa biljett till dagen efter – ganska långt fram och längst ute till vänster, så jag hade bra med benplats. Som vanligt struntade jag i popcorn och andra tilltugg eftersom jag finner dem mer störande än givande.
Men hade jag haft dem skulle de förblivit oätna. Filmen sög tag i mig från första scenen och jag tillbringade tre timmar och arton minuter med att upprepade gånger tappa andan över den rena och oförfalskade magi som strålade från duken, och studsa upp och ner av lycka varje gång någon efterlängtad scen, händelse eller person dök upp. Javisst, Tom Bombadill saknades men jag hade å andra sidan inte väntat mig något annat. Vad som fångade mig mest var Gandalfs offergärning på bron i Khazad-dûm – fortfarande, mer än 25 år efter det att jag läste om den för första gången, det mest gripande ögonblicket i den första boken – och jag skäms inte för att säga att tårarna rann. På det stora hela var det en omtumlande upplevelse.
Linnéa Anglemark, universitetslektor i engelska, bibliotekarie och fantasyfan, arrangerar även Swecon2012 :
Vi köade för att få tag på biljetter till Sagan om Ringens tredje föreställning, vi Uppsalatolkienister. Midnattspremiären var de flesta av oss inte så intresserade av att gå på, så strängt taget hade vi nog inte behövt köa, men det var en trevlig gruppaktivitet, och vi hade kul där vi satt påbylsade längs Västra Ågatan. Fanatism? Jo kanske, men vi var inte tillräckligt fanatiska enligt killen som satt längre fram i kön, och som gick längs kön och erbjöd sig att köpa jättebra biljetter till nattpremiären för ett påslag på hundra spänn per biljett eller så. Vi skrattade bara åt honom.
Nåväl, premiärdagen kom, och Uppsalatolkienisterna slöt upp, utklädda till våra midgårda personer. För mig personligen var detta ganska mycket en social happening; jag var 28 år och en filmpremiär kunde jag ha eller mista, men det var kul att vara där med kompisarna. Det är nästan omöjligt att minnas vad jag hade för förväntningar på filmen, men jag vet att de inte var så fantastiskt stora. För mig är text mycket viktigare än bild; böcker griper mig mycket djupare än vad filmer gör, i allmänhet, och jag gillar bra film men ser inget egenvärde i att en bok filmas. I själva verket finns det väldigt få bokfilmatiseringar som jag tycker är särskilt lyckade, och de filmer jag tycker om brukar inte vara baserade på böcker. (Det finns undantag, men det är ovidkommande här.) Jag visste redan att viktiga sektioner av böckerna var bortskurna ur filmen, och även om jag kan förstå varför betyder det inte att jag gillar det.
Sagan om Ringen, boken vill säga, har haft stor betydelse för mig genom åren. Det var en av mitt livs riktigt stora läsupplevelser när jag läste den för första gången vid tio års ålder, och det var tack vare Tolkiensällskapet som jag lärde känna min man. Några sådana livsavgörande händelser väntade jag mig inte av filmen, men jag blev överraskad av hur gripen jag trots allt blev av den. Visst, det var irriterande att så många av skådespelarna var Fel™ jämfört med hur bokens personer ser ut i mitt huvud, att alverna pratade i halvkvävda viskningar, att Saruman var som han var och att Tom Bombadill över huvud taget inte dök upp. Men att se Fylke och Vattnadal var riktigt, riktigt häftigt – för att inte tala om Moria. Jo, så ungefär kunde det nog ha sett ut! Vi blev också medryckta av stämningen, skrattade och rös om vartannat, och trots att vi allesammans var förberedda på vad som skulle hända med Gandalf i Moria fälldes en och annan tår i vårt sällskap när Brödraskapet låg utanför den västra porten och grät.
Och det var betydligt mer än vad jag hade förväntat mig. Tio år efteråt är mina minnen av filmen lite halvdimmiga och jag har ingen större lust att se om den (annat än möjligen som en ny social happening), men upplevelsen just där och då var, trots allt, något stort.
Johan Anglemark, fantastikveteran. Arrangerar 2012 års SweCon, administrerar fandoms diskussionsforum och bloggar på Fanspan.
Första gången jag läste Sagan om ringen var jag fjorton år. Jag hade ingen aning om vad det var för slags bok. Den stod i min mammas sambos bokhylla, jag fick syn på den en dag och tyckte att den verkade annorlunda. Som en ungdomsbok men ändå inte, som Narnia men ändå inte. Jag plockade ner den från hyllan och började läsa. Det gick trögt ganska länge, det var en väldig massa långsamma beskrivningar av ett pyttefolk som gillade att dricka öl och röka pipa och berättelsen, när den kom i gång, tog också tid på sig. Födelsedagskalas, vandringar genom naturen och dimma över åsarna. Eftersom jag var i bokslukaråldern funderade jag aldrig över att sluta, men det tog ett par månader innan jag var halvvägs igenom den. Plötsligt jagades Frodo av svarta ryttare över ett vadställe och det blev riktig fart på det hela. Jag hade också hunnit komma in i världen och börja fascineras av Midgård och alvernas vackra språk. Jag hade kommit underfund med den. Resten läste jag i ett nafs och, som man säger, the rest is history.
Jag har i skrivande stund varit medlem i olika Tolkiensällskap i dryga trettio år, i bokhyllan står enligt vår bokkatalog på LibraryThing ”65 böcker av J. R. R. Tolkien”. Ringtrilogin har jag i två engelska utgåvor (första respektive andra upplagan), två svenska (gamla respektive nya översättningen), samt på nederländska. Bilbo har jag alla de tre svenska översättningarna av, inklusive utgåvan med Tove Janssons illustrationer. Och så vidare. Jag får erkänna att jag inte längre är lika övertygad om Tolkiens ofelbarhet och storhet som författare i dag som jag var när jag var fjorton eller för den delen tjugofyra, men det är ingen överdrift att säga att jag på många sätt har levat mitt liv i skuggan av Midgård.
Så hur upplevde jag december 2001? Jag hade stått och köat under natten till biljettsläppet tillsammans med andra medlemmar i Tolkiensällskapet i Uppsala. Vi insåg att det inte skulle vara några större problem att få tag på biljetter eftersom vi inte ville gå på premiären, midnattsföreställningen, men vi fick för oss att det skulle vara kul att köa i alla fall. Vi lyckades få ihop 64 personer uppdelade på åtta grupper, som stod ett par-tre timmar var (tilldelningen var åtta biljetter per person).
Jag är generellt sett skeptisk både till filmatiseringar av böcker och till fantasyfilmer. Det blir sällan bra. Manusförfattaren känner sig bunden av boken och det som är bra i en bok är sällan lika bra på vita duken. Och fantasy brukar innebära fyrkantiga skådespelare, töntig dialog och alldeles för mycket specialeffekter.
Så det var utan större förväntningar jag bänkade mig när det var dags, omgiven av 63 andra tolkienister (och en massa folk från vad vi inom Tolkienrörelsen kallar Utgård, förstås), och jag blev bergtagen av Fylke. Skådespeleriet var mycket riktigt inte så mycket att hänga i julgranen (men betydligt bättre än befarat), men Fylke. För första gången fick jag se en fantasyfilm som faktiskt utspelade sig i sekundärvärlden på riktigt. Det var helt fantastiskt. Sedan spolierades intrycket när de kom till ett Vattnadal som inte var det riktiga Vattnadal och ett Moria som inte var det riktiga Moria, och senare ändå, i de följande filmerna, fler miljöer som inte var det riktiga Midgård.
Men Fylke. Det var klockrent.
Jag såg om den första filmen inför premiären på tvåan, och bägge filmerna inför trean, men sedan såg jag ingen av dem på sju år eftersom jag insåg att de hade börjat påverka mina minnen av handlingen i böckerna, och framför allt mina inre bilder av böckerna. Jag såg inte om Ringens brödraskap förrän tidigare i år, och då måste jag erkänna att jag långa stunder tråkades ut av den till den grad att jag var tvungen att snabbspola (eller vad man säger i dvd åldern).
Men jag minns fortfarande när jag såg Fylke första gången. Det kommer jag aldrig att glömma.
A. Bellis är översättare och science fiction-fan och skriver om film på bloggen Kinematografi:
Varje år gör Hollywood ett par gigantiska spektakelfilmer där filmvärldens dyraste skådespelare – Mr. Special Visual Effects – har huvudrollen. Han är i själva verket så dyr i drift att man får skära ned på väldigt mycket annat, som begåvade skådespelare, manuskript, en riktig regissör, och så vidare. Den ena av årets båda spektakelfilmer går upp i juni, den andra i mellandagarna. År ut och år in.
För att ge de här otympliga specialeffektsmonstren, intill förväxling lika varandra, något slags trovärdighet har man under de senaste kanske femton åren börjat hävda att de bygger på någon välkänd, litterär förlaga. Homeros Illiaden, H. G. Wells The War of the Worlds, C. S. Lewis Narnia-svit och, för den delen, J. R. R. Tolkiens Lord of the Rings.
När inspelningen av Lord of the Rings planerades avsåg man att anlita Sean Connery som Gandalf. Det gick inte. Man hade inte råd att betala honom. Vid närmare studium finner man att det nog var väldigt många fler man inte hade råd att betala, eftersom ensemblen kommit att bestå av dels okända skådespelare som nyss gått ut filmskolan, dels gamla före dettingar i form av pinsamma vrak som Christopher Lee. Och, naturligtvis, de väldiga, endimensionella datoranimeringarna av horder med orcher, där en enstaka riktig gubbe iförd gummidräkt i förgrunden faktiskt inte förmår övertyga om att den alldeles platta skärmen bakom honom är något annat än just en platt skärm med en rörlig bild på, inte en riktig orcherhord. Precis som Minas Tirith, som mycket uppenbart är en alldeles endimensionell bild av en borg, inte en borg.
Det där är ju faktiskt lite märkligt, för som nämndes ovan var det Mr. Special Visual Effects som la beslag på merparten av budgetens stålar. Att han gjorde så jämförelsevis dåligt ifrån sig borde ha givit upphov till en rättstvist, men kan förstås vara ett tecken på att budgeten i själva verket inte var så stor som vi alla förletts att tro.
Just det, spektakelfilmerna som sådana. Varför gör Hollywood dem? För att de med sina minsta, gemensamma nämnare – allting exploderar (KA-BOOM!) hela tiden, alla slåss oavbrutet (POW! SOCK! SMASH!) – lockar till sig så stora segment av den efterblivna delen av biopubliken att de blir väldiga box office-framgångar och därmed kan bekosta en lång rad riktiga filmer.
Lord of the Rings är härvidlag inget undantag.
Sara Bergmark Elfgren. Författare till eminenta Cirkeln och bloggare.
Första gången jag minns att jag pratade om LOTR-filmerna var sommaren 2000. Några kompisar och jag spelade in en nollbudgetfilm och mellan tagningarna satt vi och peppade. Jag tyckte mycket om romantrilogin, men framför allt var jag ett Peter Jackson-fan. Heavenly Creatures och Braindead var favoriterna.
När det väl var dags såg jag filmen på en förhandsvisning. Jag satt förstås och spände mig för jag var nervös för att den inte skulle vara bra. Men det var den ju. Underhållande och episk. Och så Aragorn … Jag gick faktiskt på galapremiären också, och om jag inte missminner mig fick man en ring som inträdesbiljett. Jag har säkert sparat den i en låda någonstans.
Det som jag tycker är finast med LOTR-filmerna är att de genomsyras av passion. Det känns som om teamet har slitit som djur – och älskat det. Precis som i Peter Jacksons lågbudgetfilmer. Att han lyckas förmedla samma känsla när han gör tidernas dyraste filmer, det i sig är värt en eloge.
Sara har även bloggat om sin kärlek till Aragorn här.
Bibliotekarier i allmänhet, Facebookprofil.
Som en liten inlaga i jubileumsdebatten skulle BiA mest vilja peka på en av de sedelärande aspekterna hos den första filmen i Ringen-trilogin, en överraskande bonus. Det är nästan alltid sjukt irriterande när ens omgivning prackar på en självinsikter som bara gör en deprimerad. Nästan alltid. Nåväl. Där satt man och hoppade upp och ner i biosätet för att se den första gången, och tänkte med dallrande inre voiceover att Det häääär är filmhistoria. Och så var det hela dessutom till stor del en påminnelse om blindgångarna i ens eget kärleksliv. Man fick sig här tillstucken den ovärderliga lärdomen att Det Lönar Sig Att Satsa På Balrogen. Det är alltid de drygaste, bredaste killarna som visar sig vara svaga för små fluffiga djur och stora glasstrutar. (Först när de tar fram bokmärkesalbumen kan man börja leta efter seriemördarrummet, komplett med så kallad ”galen vägg”…). Ett i princip likvärdigt alternativ är de mer hemmapyssliga killarna som satsar på gruvdrift. I omedelbar anslutning till denna insikt påminns man då om att det är de söta hipsterkillarna, de där som alla suktar efter, som utan undantag visar sig vara de största svinen. Så om du läser det här, jävla Legolas, så ska du bara veta att jag har raderat ditt nummer!
Karolina Bjällerstedt Mickos, författare till fantasytrilogin Till Esperani:
Efterlängtat var bara förnamnet. Berättelsen som format mig hade blivit film. Jag var höggravid och illamående, men gå på bio skulle jag. Jag hade laddat upp med smörgåsar och Mer-tetror i olika smaker. Ljudet i biosalongen var öronbedövande när temat rullade ut ur högtalarna.
– Vet du om att sådär höga ljud kan skada barnet? upplyste någon och sneglade på min mage som var i hon-monster-size.
Jag bet i en macka och framhärdade. Det här var ju Sagan om ringen vi snackade om. Helig mark skulle beträdas av mig och min parasiterande livsform.
Varje besvikelse är ett syndafall, ett ätande av fallfrukt från kunskapens träd. Och varje film gjord efter en älskad bok tenderar att vara en besvikelse.
Arwen, hade hon inte mer än lovligt stort underbett? Och Aragorn! OK att nagelborsten inte var uppfunnen, men om alverna kunde hålla sig rena om labbarna, varför kunde inte han? Att Frodo och Sam hade nån sorts skumt förhållande med över- och underordning hade man anat redan i boken, men nu blåste alla tvivel bort tillsammans med den höga musiken.
Värst var Galadriel. Skulle hon föreställa snygg? Och var träden gjorda av samma plast som barbiedockor, eller såg det bara ut så? Elrond-skådisen borde ha stannat i skurkfacket, för som good guy var han knappast övertygande.
Jättebra, sade jag till de andra när vi gick därifrån. Men innerst inne var jag Eva i Eden: magin var bruten, och det var mitt eget fel som inte kunnat hålla mig borta.
Men så kom eländet på TV – en naturlig del i varje films livscykel. Barnet var fött och illamåendet borta. Plötsligt kom jag på mig själv med att njuta av spektaklet i fulla drag medan jag ammade den lille. Det här var ju riktigt bra! I reklampausen tittade jag ned på min avkomma och viskade ”My precious!” till den oskattbare lille utsugaren. Jag visste att jag invigt en ny generation i Tolkiens värld redan innan födseln, och om han så inte ens såg åt boken under sitt liv så skulle han aldrig, aldrig bli kvitt Sagan om ringen.
Pål Eggert. Författare till De döda fruktar födelsen
Min första läsning av Tolkiens ringtrilogi var omvälvande. Svärd, en fiktiv värld, magi, alver. Jag hade inte ens något ordentligt namn på genren i sig och jag kände ingen som gillade sådana böcker. Overkliga böcker kallade jag den typen av litteratur. Jag frågade i alla fall efter liknande verk på biblioteket, men det var sällan något kändes lika bra. Istället läste jag Tolkiens verk om och om igen. Snacka om litterära skygglappar.
Tolkiendyrkandet vittrade dock genom åren. Jag började förstå Moorcocks bitska kommentar om att Sauron inte kunde vara helt igenom ond om han hatade hobbitar. Jag upptäckte att det skrivits utmärkt fantasy före Tolkien som Cabells ironiska böcker om Poictesme eller Poul Anderssons ”Det brutna svärdet”. Från att enbart ha läst Tolkien ett tag breddade jag min läsning tills jag befann mig långt inne i den bokstavstroget realistiska litteraturen. Inte för att jag stannade där eftersom jag gillar att pendla mellan ytterligheter, men Tolkien blev något jag refererade till i förbifarten. Been there, done that.
Men när filmerna väl var på väg blev jag förväntansfull. Jag hade fått stå ut med dvärgar som spelade kvasihobbitar i halvdana produktioner som Willow. När jag väl satt i biosalongen suckade jag av lycka. Svärd, en fiktiv värld, magi, alver. Tillbaka vid ursprungskällan.
Anders Fager. Skräckförfattare och spelkonstruktör. Senast aktuell med Samlade svenska kulter.
Jag läste böckerna om härskarringen när jag var kanske tolv och tyckte de var fantastiska. Men en omläsning vid trettio var inte lika kul. Plötsligt kändes Midgård trist, könlöst och begravt i alviska hjälpverb. Och värst är just den första bokens första halva. Fram till att man sätter av mot Moria, ungefär. Att någon människa läser fram till dess är ett mirakel i sig.
Men filmen har inte de problemen. Och det är nog storheten med Peter Jacksons film. Att den faktiskt dels befriar Tolkiens värd från Tolkiens yxiga berättarteknik och oförmåga att beskriva karaktärer. Och att den samtidigt lyckas sälja denna omdaning till de konservativa Tolkienälskarna. Han berättar historien som man önskar att den skulle berättas i böckerna.
Fredrik F.G Granlund. Författare, översättare och bloggare
Vart tar egentligen tiden vägen? Lovecraft har uttryckt det bra: ”My gawd, how the years fly. Stolidly middle-aged – when only yesterday I was young and eager and awed by the mystery of an unfolding world.”
Ingen kan med sunt förnuft förneka att jag haft – och i viss mån fortfarande har – en väldig förmåga att vara med där det händer som mest. Så heller inte denna dag för exakt tio år sedan då jag och flertalet bekanta uppehöll oss utanför Mariestads biograf. Vi var druckna på folköl och 95-procentig tandläkarsprit utblandad med apelsindricka och höll oss inför den väldiga kö av lyckliga förköpsbetalande och en drös förhoppningsfulla få utan biljett som alla stod och stampade i kylan inför världspremiären, samtliga förberedda på att när tiden väl var inne rusa in på biografen, inte bara i flykt från kylan men däremot på jakt efter de bästa platserna. Dagen till ära var fem-tio personer utklädda till Tolkienkaraktärer och dessa frös något fruktansvärt i sina för dagen i ära uppsydda, tunna Gandalfartade linnekläder som fladdrade efter den iskalla vinden vinden i marschallernas sken. En synnerligen unison, närmast högtidlig tystnad löd på platsen, en tystnad vilken vi som granskade dessa i våra simmiga ögon köande galningar förstås lyckades få bukt med och lägga sordi på. Åtminstone vi hade det roligt.
Men visst ville vi alla ha förköpsbiljetter och stå nyktra där i kön och frysa och dela de övrigas vördnade tystnad! Det var förstås ingen av oss som tänkte på något annat sätt; vi hade en implicit förståelse som vi aldrig påtalat men som alla förstod. Däremot minns jag mina tankar så väl och jag kan därför högtidligt konstatera en sak om denna kväll: Hur trevligt jag än hade det utan biljett tillsammans med mina dåvarande nära så hade jag faktiskt bara en sak i huvudet: bara inte Jackson har misslyckats och förstört den här filmen! Jag hade verkligen inte en endaste tanke på att filmen ifråga ens kunde vara bra. Jag ville bara att den inte skulle vara en fullständig besvikelse. Inget annat spelade egentligen för mig någon roll.
Erik Granström är spelkonstruktör och författare till Krönikan om den femte konfluxen, som det går att läsa om på hans blogg.
Jag har läst Tolkiens trilogi om ringen kanske fyra gånger och gillar böckerna som äventyr även om jag inte är en lika stor beundrare som många av mina vänner. Den statiska synen på gott och ont i romansviten finner jag nattstånden, men kan bortse från den. Från biomörkret minns jag stor förväntan när jag den första filmen började, samma tystnad, anspänning och närvaro innan det drog igång som inför en fölning. Jag blev inte besviken. Filmatiseringen kunde knappast ha gjorts bättre enligt min mening. Effekterna innebar en ny standard även om datorgrafiken sedan dess har blivit vardag. Rollbesättningen följde genomgående mina föreställningar och jag blev bara besviken av att man gjort Gimli till en ”comic relief” och att Gamla skogen saknades. Särskilt imponerad var jag av Gollum och av det fantastiska Nya Zeeländska landskapet. Morias gruvor var förstås en höjdpunkt redan i boken och blev lika spännande på duken. Visst är det för övrigt samma skådespelare som spelar grottrollet och El Gigante i Resident Evil 4… ?
Karl Göransson. Skribent på Drömmarnas Berg.
Jag var väldigt spänd och nervös inför premiären av filmen, skyhöga förväntningar gjorde inte saken lättare. Dagarna innan hade jag sett grottrolls trailern säkert 10 gånger, samt plöjt igenom otaliga usla fansidor om allt rörande filmen. Nu gällde det! Jag var hemma i Östersund över jul och det enda smolket i min bägare var att biografen sög getspene, men ändå, jag kunde absolut inte vänta en endaste dag längre. Peppen utanför bion var i mitt fall enorm! Jag gillar verkligen att hetsa upp mig själv och peppa järnet, men med Sagan om ringen så kom jag upp i oanade höjder. Det kändes overkligt högtidligt och nästan lite sakralt. Nåde den som skulle paja min upplevelse!Väl inne i den fullsatta salongen så var det väldigt varmt och svettigt, alla möjliga människor hade trotsat kylan för att se vad Jackson hade styrt upp. Jag fick världens gåshud när prologen kom igång och jag jublade inombords! Sen kom det som jag minns allra tydligast av filmen.
När Frodo ligger och knarksvettas och våndas efter sitt möte med en viss dolk så hör jag en äldre jämtländsk tant brista ut i ett högljutt ”Men! Pöjken si alldeles förskräckli ut!” Det fnissades lite och jag suckade irriterat.
Men den tanten tog ner mig på jorden igen och jag kunde sansa mig lite. Jag älskade första halvan av första filmen, sen falnade nördglöden lite och jag behövde inte se om den igen samma dag. Jag kunde hålla mig. Jag är jävligt pepp inför the Hobbit dock.
Mats Jonsson är serietecknare och redaktör. Hans senaste album heter Mats kamp.
Det var sista kvällen i Stockholm före julledigheten och som jag minns det var gatorna nakna och döda på det där sättet de bara kan vara en snölös decembereftermiddag. Min blivande fru och jag lämnade vår etta på Gotlandsgatan och korsade Södermalm. En nutida betraktare skulle kanske ha kallat oss uppklädda, men det var nog bara så vi brukade se ut. Stundens tyngd vilade bara på mitt sinne, jag tror inte att någon såg det på mig. Kanske inte ens min flickvän.
När det var jag först fick veta minns jag inte, men det var på jobbet. Atlantic förlags AB, där jag framlevde mina dagar som redaktör för serietidningarna Larson, Ernie, Pyton och MegaPyton. Jag hade just fått en dator med färgskärm, som kunde hantera den senaste versionen av Netscape, och på något internetforum hittade jag länken till projektets alldeles färska hemsida. Medan jag lojt klickade mellan de få, tidiga artworken hände något i mitt inre. Rostiga reläer slogs om, ljuset tändes i mörka källarvalv och sedan länge obesökta salar öppnades på nytt. Elvaåringen som i smyg låtit läslampan vara tänd hela natten och jagat fram över sidorna trots att det var skola imorgon. Trettonåringen som ägnat flera veckor åt att kärleksfullt teckna en sex kvadratmeter stor karta och sedan satt upp den på väggen. Sextonåringen som tvingat sina kompisar att bli intresserade av rollspel för att ha några att spela med. Alla de som målmedvetet tryckts ned i källarhålorna av en välklädd ung man med stilsäkra skivor och diskurskorrekta böcker i hyllorna, med huvudet fullt av rätt klubbar, rätt vänner och rätt referenser. Men efter mer än tio år slogs portarna upp igen, och nördarna blinkade ovant mot dagsljuset. Deras stund var kommen.
De närmaste åren ägnade jag många timmar i veckan åt att nördsurfa på internet. Småträiga Theonering.com, Ringbearer.org som sålde ut, kortlivade svenska come.to/ringfilm (det blev aldrig riktigt samma känsla med rubriker som ”Väderklint på gång?” ) och så mitt nya digitala hem – Theonering.net. Med administratörer jorden runt kunde de vara uppdaterade alla dygnets timmar, och sajtens spioner skickade rapporter från Hollywood, London och – förstås – Nya Zeeland. Jag mailade det första, gryniga fotot av nazgûlerna till häst vid Bruinens strand till mina nästan lika nördiga arbetskamrater, deltog i spekulationerna om huruvida det smygfotade hob-stallet var en riktig kuliss eller bara en modell (träden av renlav borde ha talat sitt tydliga språk, men icke), flämtade åt hårresande urusla cgi-bilder av Vattnadal som så här i efterhand helt uppenbart var fejk. En gång hade jag själv ett litet rykte att bidra med – en detalj jag snappade upp i förlagets recensionsex av dataspelet byggt på filmen – och fick ett tackmail från Theonering.net-chefen Xoanon. Trots att jag genom åren fått mail från många människor jag beundrar, smäller inget högre än det korta brevet från övernörden med det fåniga internetnamnet.
Jag läste varje inlägg i varje tråd på filmrykten-forumet, läste alla böckerna en gång till och kastade mig in i ”The Reading Rooms” sanslöst initierade bokcirklar där Curious och Reverend presiderade och aldrig tvekade att ge dåligt pålästa debattörer en skopa destillerat förakt. Åh, vad jag störde mig på dem och deras självsäkra, självklara katolska läsning, samtidigt som jag svalde varje lärospån som föll från deras förtorkade läppar. Tills Reverends konto efter en veckas tystnad hörde av sig med orden ”Det här är Reverends syster. Då jag vet hur mycket den här platsen och ni som diskuterar här betydde för min bror, smärtar det mig djupt att behöva meddela att han är död.”
Det var redan efter skymningen när vi kom fram till Mariatorget, hand i hand. Det var fullt med folk utanför Rival-biografen, som ännu inte köpts av Benny Andersson och blivit en del av ett lyxsanerat nöjes- och konferenskomplex. Vägg i vägg låg ännu det inpyrda haket Lilla Maria, ovetande om sitt framtida öde av balsamvinäger och ruccola. Vi fann vårt brödraskap, även om de i egenskap av synt-och-got-fraktionen av vår vänkrets mer påminde om ringvålnader. Erik delade ut allas biljetter, fryntlig som en hobisk värdshusvärd trots den dystra klädseln. Biljetterna hade han, jag och en medsammansvuren köpt på släppdagens morgon. Vi steg upp före skymningen och åkte, förslaget nog, till biografen i Täby centrum där vi antog att köerna var kortare. Ett helt korrekt antagande, och det var skönt att slippa tälta på Medborgarplatsen. Den stilsäkre unge mannen må ha låtit sina töntiga småbröder springa fritt, men det fick finnas gränser. På darrande ben och med en mage i uppror gick jag in på Rival, såg biljetten rivas och satte mig på min balkongplats. Nöp tag i mina linser, slängde dem på golvet. Satte på glasögonen och ljuset släcktes. Allt hade lett fram till det här.
Var åren av nördsurfande förspillda? Bara underhållning, eskapism och tidsfördriv? Nej, det fanns tillräckligt mycket substans i nöjet för att göra både hipstern och den intellektuelle nöjda. Jag borrade mig djupt, djupt ned i en subkultur och lärde mig massor om hur de fungerar. Jag putsade upp och fördjupade min redan encyklopediska kunskap i ämnet (läs upp vilken enskild mening som helst i trilogin och jag ska berätta för dig från vilket avsnitt den kommer!). Jag fick förstahandserfarenhet av det som snart kom att kallas ”förväntningssamhället”, hur vi i den digitala tidsåldern där allt är tillgängligt hela tiden får våra kickar genom att längta efter det som ännu inte är färdigt.
Och så lärde jag mig en del om hur man gör film, mer specifikt om hur man gör en filmadaption av en bok. Bland det mest underhållande på forumen var ”Det är SÅ HÄR Peter Jackson ska göra det, annars gör han FEL!”-trådarna. Mannen som skrev ett fullständigt manus till första filmen för att visa att man inte behövde ändra någonting, inte hitta på en enda ny replik (hans film hade givetvis blivit cirka sju timmar lång, och jag hade gärna sett den). Tolkienakademikern Michael Martinez som ”drog tillbaka sitt stöd” till filmerna efter att ha insett att Jackson fått för sig att Gondors soldater skulle bära plåtrustningar i stället för ringbrynjor. Krypande kom insikten om hur mycket en filmadaption påminde om det jag själv gjorde som självbiografisk serietecknare – att ta ett omfattande ”verk” (i mitt fall mitt eget liv) och komprimera, ändra, skriva till, dra ifrån, ta bort och slå ihop karaktärer. När jag sedan skrev ett filmmanus baserat på min serieroman Hey Princess (filmen lades tyvärr sedan på is) tog jag med mig det jag lärt mig på Theonering.net, framförallt hur det viktiga – och möjliga att genomföra – är att behålla stämningen och budskapet, snarare än enskilda scener.
När premiären närmade sig tilltog min nervositet. Jag hade inte bara investerat oändliga timmar i Jacksons projekt, utan också en liten bit av mig själv. Det blir ju lätt så, att när man tycker om någonting väldigt mycket börjar man identifiera sig med det. Skulle filmen floppa eller bara mottas med en axelryckning? Tänk om… den… skulle bli filmhistoriens största, högljuddast kluckande kalkon? En natt, med bara någon månad kvar, drömde jag att jag såg filmen på bio. I drömmen var alla specialeffekterna gjorda av elever från Powerhouse i Kramfors och soundracket skrivet av den lettiska light-indiegruppen Brainstorm (kända från melodifestivalen 2000). Jag började inse att jag hade ett osunt förhållande till hela skiten, men det var alldeles för sent att dra sig ur.
Reklamfilmer. Trailern till Vanilla Sky, tonsatt med Looper-låten Mondo 77. En sista hälsning till mitt hipster-jag, innan jag var i Midgård. Någon minut in, när sista alliansen mötte Saurons horder på Orodruins sluttningar, var min oro bortblåst. Jag gav blanka fasen i vad min flickvän, mina vänner och världens alla kritiker tyckte om filmen, och dessutom gav jag blanka fasen i att jag gav blanka fasen i det. Det spelade ingen roll längre. Inte ens mina egna små invändningar – att det inte framgår hur stora avstånden är, att handlingen ibland känns som ett rollspelsäventyr – kunde göra sig hörda när jag var fullt upptagen med mitt livs största biografupplevelse. Jag älskade den här filmen. Älskade, älskade, älskade.
När vi kom ut från Rival var Mariatorget täckt av snö, och enorma flingor fortsatte att singla ned från den mörka skyn. På en pub jämförde vi våra erfarenheter. Ingen var besviken. Det är tio år sedan nu, och vi var lyckliga. Och när jag satt där med min öl och mina vänner och såg snön falla och skulle åka till mitt norrländska barndomshem dagen därpå, huset där jag för första gången upplevde Morias gruvor under en natt som inte tog slut förrän det var dags att stiga upp och äta frukost, och kände mig lycklig var den allra största lyckan att det inte fanns någon tomhet alls i mitt hjärta. Det skulle komma två filmer till. Och redan samma kväll skulle jag sitta timme efter timme framför Theonering.net och läsa recensioner, analyser, delta i den kollektiva glädjeyran. Vara en del av det sköna nya förväntningssamhället som redan började spekulera om nästa film. Svara på frågor från dem som inte kunnat gå på premiären. Och läsa Curious forumpost med ämnesraden ”Åh, vad jag önskar att Reverend hade fått uppleva den här dagen”.
Niklas Krog. Författare till bl.a fantasytrilogin om Frihetskrigen.
Oro. Det är mitt starkaste minne av när jag följde med familjen in i biosalongen för att se Sagan om Ringen. Jag älskar böckerna och har läst dem ett tiotal gånger, plus alla kringhistorier. Skulle en film verkligen kunna göra dem rättvisa?
Men filmen allt var bättre än jag vågat tro. Mycket bättre. En del saknades – Tom Bombadill allra mest – men det som var med var effektivt berättat och både snyggt och levande. Jacksons skapelse gjorde mig sugen på mer. Så det blev små höjdpunkter varje gång det var dags för en ny film. Och på det stora hela var filmerna bra, även om det blev väl mycket krig & kamp. Det jag kom ihåg efteråt var slagen – och det är inte det beståenden intrycket när jag läser böckerna.
Jag tycker fortfarande att första filmen var bäst, precis som jag gillar första boken bäst. (Faktiskt sant.) Äventyret drar igång, spelpjäserna presenteras och världen ligger vidöppen. Allt kan hända.
Ett stort plusvärde med filmerna var allt extramaterial. Min son Max och jag har legat ändlösa timmar i TV-soffan och sett exakt hur svärd, ringbrynjor och varelser skapades.
Sammanfattningsvis är jag väldigt glad för filmtrilogin och ser fram emot kommande Bilbopremiär. Bilbo är en bättre bok att göra film av och jag tror det kommer att bli en storslagen upplevelse. Och eftersom mina förväntningar är så stora så lär jag bli besviken …
Amelie Kölle. Veteranlajvare och bibliotekarie.
Jag är egentligen ingen fantasyläsare, men har däremot hållit på med lajv i drygt tio år. Fantasylajv hämtar generellt mycket inspiration från Tolkiens värld, och därför uppstod inte helt förvånande en väldig hype kring den första Sagan om ringen-filmen redan långt före premiären. Under våren 2000 släpptes en promo-trailer (http://youtu.be/uuUEqTKn5Ho) som spred sig likt en löpeld över hela internet och rakt in i mitt tonårsrum. Det jag fick se där var en helt annan nivå av fantasy än vad jag var van med, till skillnad från hyfsat low-tech medeltids- och fantasyfilmer som t.ex. Willow. På ett par minuter ändrades hela min uppfattning om hur fantasy kunde se ut, och mitt 16-åriga jag blev otroligt påverkad bara av löftet om något så episkt som filmtrailern utlovade. När filmen väl kom 1½ år senare var jag redan helt såld på Peter Jacksons tolkning av Midgård, och är ännu idag.
Olov Livendahl, Drömmarnas Berg-skribent:
Jag bad flera vänner som var hemma över julhelgen att gå och se filmen med mig. Dessa tog i sin tur med sig syskon och annat löst folk, så jag fick boka nästan en hel rad i salongen. Vi samlades utanför bion och stämningen hade lite av firmafest över sig, på ett bra sätt.
Dagen efter, däremot, kändes verkligen som dagen efter. Jag tog en paus från arbetet, lutade pannan mot väggen och kände mig oproportionerligt deppig. Att tänka ut elaka recensentformuleringar hjälpte inte. Jag ville inte vara elak, jag ville se filmen som jag bokstavligen väntat på i flera år.
Problemet med den första filmen är att hela Fylke-delen reduceras till en kort jaktscen. Jag förstår att många tycker att första sjättedelen av boktrilogin är tråkig, men den fyller ett viktigt syfte. Fylke presenteras, så att vi vet vad som ska försvaras, och framför allt får hobbitarna visa vad de går för på hemmaplan. Sen framstår de som modiga varelser långt hemifrån, vilka växer med sin stora uppgift. Utan introduktionen reduceras de till irriterande tomtenissar som springer kring benen på de Egentliga Hjältarna. Mitt hopp om en bra filmupplevelse dog slutgiltigt när Gandalf och Saruman slogs, i den förmodligen löjligaste filmscen jag någonsin sett.
Senare har jag förstås kunnat erkänna de goda sidorna hos filmen. Inledningen, miljöerna, ljudeffekterna, Ian Holm som Bilbo. Och det blev ju bättre i senare filmer. Ju fler maffiga scener desto bättre lyckas Jackson. Total vilsenhet infaller så snart ingen slåss, men den tredje filmen är allra minst en bra popcornfilm.
I vilket fall som helst så insåg jag där jag stod med pannan mot väggen att om jag tog så illa vid mig av en filmbesvikelse behövde jag mer mål och mening i mitt liv. Så om någon skulle undra varför jag läste en massa kurser på den lokala högskolan runt den här tiden är det delvis Peter Jacksons förtjänst.
Elin Nord. Årets nytänkare, bibliotekarie av rang och trekkie.
Jag är kanske en av världens sämsta fantasyläsare. Det är svårt för mig det här med trollkarlar, alver, troll och drakar och allt vad det nu handlar om. Jag gillar mest att läsa om verkligheten. Men så blev jag ihop med en kille. Han gillade inte att läsa. De enda böckerna han läste var Sagan om ringen-triologin och den läste han en gång om året. Detta var oerhört märkligt för mig. Eftersom jag brukar vara en mycket lojal flickvän som försöker dela min partners intressen hur tråkiga de än verkar vara så lovade jag att se den där filmen med honom när den hade premiär. Och eftersom jag gillar att läsa, så började jag med att läsa boken. Bara detta var lite ångestfyllt, eftersom jag hade hört så mycket om hur svårläst Tolkien var.
Trots all den här förväntansångesten, så älskade jag faktiskt Sagan om ringen när jag väl började läsa. (Okej, jag erkänner att jag snabbläste mig igenom lite hobsånger här och där.) Men ändå älskade den. Älskade det fantastiska äventyret. Älskade kamratrelationerna. Och när jag väl såg filmen så älskade jag den. Älskar den. Jag älskar den för den är så fantastiskt vackert filmad. Jag älskar den för den är bästa historien om vänskap och mod. Jag älskar den för att Aragorn är den tjusigaste och finaste hjälten man kan tänka sig. Och jag älskar faktiskt fortfarande första filmen mest. Min relation till fantasy är fortfarande komplicerad, men kärleken till Sagan om ringen består.
Stefan Nordin. Skribent Drömmarnas berg.
Tre minnesbilder från den första LOTR har etsat sig fast; först är det kön. Den där jävla kön den där jävla svinkalla morgonen. Frusen i både kropp och själ köade jag till filmstaden i västerås för de åtråvärda biljetterna. När jag väl fått dem i min hand var jag så frusen att jag inte ens kunde vara glad. Jag var tvungen att sjukskriva mig och tillbringa dagen i ett varmt bad.
Den andra bilden är från salongen just när filmen börjar och kameran sveper in över Fylke. Jag fick en klump i halsen och jag minns att jag tänkte: ”De lyckades. Jag är äntligen där”.
Det tredje minnet är tjejen bakom mig som i halv panik utropade ”Va är det slut? Får man inte veta om de kom fram till berget?” när eftertexterna började rulla. Hoppas hennes pojkvän tog henne med på de andra två filmerna.
Nikanor Teratologen. Författare till Äldreomsorgen i övre Kågedalen.
När Vikernes skapade Burzum (1991) och Infernus Gorgoroth (1992) var det ett slags musikaliskt-kreativa kärleksförklaringar symboliskt riktade mot det avlägsna, suggestivt demoniska Mordor, som samtidigt alltid slumrar i varje människas döda men drömmande hjärta.
Ett decennium senare fick de och alla som ville skåda detta ondskans rike i hela dess vidunderligt vanskapliga vederstygglighet och mörka prakt.
Orcher, nazguler, balroger, den outgrundlige och oändligt ensamme Sauron, denna rena vilja till makt och förstörelse, var i Jacksons magnifika trilogi precis så vämjeliga och läckra som man föreställt sig. Den kosmiska alienationens poster boy, Gollum, som visserligen är ond men ändå så eländig att han inte ens är användbar i Mordor, stal showen när han dök upp på filmduken. Ondskans absoluta nödvändighet i den mänskliga föreställningsvärlden synliggjordes. Utan ondskan, och den oavvisliga inre plikten att bekämpa den, skulle självaste Aragorn bara vara en suicidaldepressiv skogsluffare, och Gandalf en bedagad varietéartist som hänger med knubbiga, enerverande småfolkstöntar. Människan behöver fiender. Ondskan gör oss starkare, tvingar oss till självövervinnelse. Ondskans makt visar sig till slut vara illusorisk, Saurons väldiga maktresurser förintas som genom ett trollslag.
Men för Middle-earths inbyggares skull får man hoppas att det även efter Gollums ofrivilliga offerdöd finns ett embryo till ett Mordor eller åtminstone en Mirkwood någonstans. Om inte, så finns det inte heller någon berättelse som förmår engagera, eller något liv i egentlig mening.
Anna Troberg. Partiledare, författare, översättare och bloggare.
Det är tio år sedan den första Sagan om ringen-filmen hade premiär. När jag fick höra det kände jag mig först lite gammal. Det känns som om det var igår jag sjönk ner i biofåtöljen och lät Cate Blanchetts röst vagga in mig i Midgårds lika underbara som grymma värld. Men när jag såg om alla tre filmerna för att minnas hur det kändes då, när jag för första gången kunde se kampen mellan det goda och det onda i Tolkiens fantasivärld spelas upp för mina ögon kände jag mig inte gammal längre. Jag kände mig lika tidlös som berättelsen, för det är just det Sagan om ringen är – tidlös. Det är möjligt att Härskarringen ska sämja, främja och djupt i mörkrets vida riken tämja, men berättelsen om den har sedan den först publicerades för snart sextio år sedan gjort något ännu mäktigare. Den har fört människor samman över alla tänkbara gränser: nationalitet, ålder, klass, kön, religion. Det är en oerhörd kraft som inte ens Mordors eldar skulle kunna förgöra.
Drömmarnas berg -SF, Fantasy och Skräck 