Läs om intressant science fiction!

Alice SheldonJa, mina vänner, det är bara att konstatera att detta inte varit världens mest aktiva blogg på sistone. Det har sina randiga skäl: Jag är inne i en lässvacka, Karl odlar sin trädgård, Peter pluggar till lagvrängare och Stefan har förts bort av utomjordingar.

Som tur är håller andra fanan högt. Feministbiblioteket tar sig denna helg an sf och skriver om Ursula Le Guin, Joanna Russ och Alice Sheldon. Feminism och sf känns som en naturlig kombination. Kärnan i feminismen (om jag ska komma med stora ord) är att samhället går att förändra och förändring är kärnan i science fiction. Genren har ju också haft turen att knyta till sig tre eminenta feministiska författare som de ovan nämnda. Det är bara att gå till inledningen och sen fortsätta därifrån. Ett av inläggen är ett gästspel av John-Henri Holmberg och på sin egen blogg har Anna Davour skrivit en text om feminism, science fiction och artificiella kvinnor. Mycket nöje!

/Olov L

P.S. Den som vill kan även läsa vår recension av Nova sf:s temanummer om Sheldon. D.S.

Annonser

Klassikernumret av Nova science fiction (nr 15)

novaomslag15Den eminenta tidskriften Nova science fiction har som bekant temanummer ibland, vanligtvis runt någon enskild författare. Just detta nummer bygger dock på en ”enkel men genialisk idé”, som det heter: Att sammanställa de noveller som, genom att komma med nya idéer eller en ny vinkling på en gammal idé, format och förändrat sf, . Sådant är förstås viktigt inom sf, en litteraturform där idéerna står i fokus. Det gäller i synnerhet för sf från den tid som dessa noveller kommer från; den nyaste av dem publicerades 1955 och det rör sig alltså om sf från en tid då formen var outvecklad och framför allt höll till i de billiga pulptidskrifterna, där sådant som personteckning och vackert språk inte ansågs vara särskilt viktigt. Hur har de då stått sig? Är de fortfarande läsvärda av annat än litteraturhistoriska skäl?

Marsiansk odyssé av Stanley G Weinbaum

Den allra äldsta av novellerna publicerades redan 1934 och är också den som känns mest primitiv. Det nya i den består i att detta tydligen var första gången som utomjordingar framställdes som verkligt främmande varelser istället för glosögda monster eller grönsminkade människor. Lyckade beskrivningar av utomjordingar är förstås extremt svåra att genomföra, men också något av det jag uppskattar mest i sf, så det är bara att tacka Weinbaum för att han startade trenden. Här finns också lyckade beskrivningar av flera verkligt främmande utomjordingar, men i övrigt är den ganska dålig. Bl a är en av rymdfararna av franskt ursprung och har en brytning som det tydligen ansågs vara höjden av humor att driva med. En intressant novell, men också tröttsam.

Betyg 3/5 – helt okej

Natten faller av Isaac Asimov

Tänk dig att du bor på en värld där det alltid finns en eller flera solar på himlen, där stjärnorna är en legend och bara en och annan grottforskare upplevt verkligt mörker. Där har du miljön i en av de noveller som är så berömd att till och med jag hört talas om den många gånger. Även här är det fråga om ganska enkelt berättande, men grundidén är så väl genomförd att det lätt går att bortse från. En novell med välförtjänt klassikerstatus.

Betyg 4/5 – rekommenderas

Någon kvinna född av C L Moore

Ibland känner jag mig mindre stolt över att vara ett sf-fan, t ex när jag får veta att de få kvinnor som tidigt skrev sf använde antingen bara sina initialer eller pseudonymer som författarnamn för att läsekretsen skulle slippa konfrontera det faktum att även kvinnor kan skriva om sådant som vetenskap, rymden, etc. Catherine Lucille Moore var en av dem och redan 1944 skrev hon den novell som jag nog skulle säga är numrets bästa. I ledaren nämns att den är en tidig novell med ett mycket subtilt feministiskt budskap, men framför allt tycker jag att den är ett paradexempel på hur bra sf kan vara när den fokuserar på människors reaktioner på ny teknik, snarare än tekniken i sig.

Betyg 4/5 – rekommenderas

Att med glädje världen försaka av Theodore Sturgeon

Ett annat område som är värt att fokusera på är sf:s förmåga att skildra inte bara ny teknik, utan även nya sätt att leva, oavsett om dessa ny livsstilar beror på den tekniska utvecklingen eller något annat. ”Att med glädje världen försaka” finns med i numret för att den är den första sf-novell som skildrar homosexualitet som något positivt. Novellen är välskriven och har en intressant premiss som utnyttjas väl, om än ej uttömmande. Ändå är det en av de svagare novellerna i numret. Tiden har sprungit ifrån den en aning, karaktärerna är en liten aning för karikatyraktiga och den är en liten aning för tråkig. Bara lite, märk väl, men tillsammans tillräckligt för att den inte ska bli något som stannar i minnet. Annars är Sturgeon en sjysst författare, som bl a skrivit Mer än människa, en lyckad roman om telepater och övermänniskor.

Betyg 3/5 – helt okej

Ett dån av åska av Ray Bradbury

Det finns vissa som tycker att det är jobbigt att läsa sf och när det gäller tidsresehistorier kan jag faktiskt hålla med dem. Att betrakta något för oss så intuitivt enkelriktat och bergfast som tiden som något det går att flytta runt i och manipulera är jobbigt. Men för vissa av oss är det mer av arbetsglädje än slitgöra över det hela. Här har vi iaf den novell som mer än någon annan spred tanken att den som skildrar tidsresor måste ta hänsyn till paradoxer och kumulativa effekter av eventuella förändringar av det förflutna. Den är dessutom välskriven och handlar om dinosauriejakt. För mig räcker det långt!

Betyg 4/5 – rekommenderas

Som bara en mor av Judith Merrill

Här har vi en intressant berättelse som på ett mycket skickligt sätt skildrar den spänning och förväntan det innebär att bli förälder och utspelar sig i en framtid där skadliga mutationer blir vanligare och vanligare. Den lider lite av att den är skriven som en atomkrigsvarning, men är ändå läsvärd, inte minst för att den mellan raderna kritiserar den emotionella och psykologiska effekten av att pappor inte är lika närvarande som mammor under barnens första år (sug på den, Orson Scott ”de minns ändå inget från de första två åren” Card!). För de av oss som är eller vill bli föräldrar kanske den är mer intressant än för andra, men den torde vara läsvärd även för övriga.

Betyg 3/5 – helt okej

Kalla ekvationer av Tom Godwin

Här har vi en novell som jag, i likhet med ”Natten faller”, har hört talas om tidigare. Att den är med beror på att den betraktas som det ultimata exemplet på ”hård”, dvs naturvetenskapligt korrekt sf. Detta beror inte så mycket på att den innehåller tekniska detaljer, utan på att handling och budskap går ut på att naturlagarna är just lagar och att vi människor, trots att vi övervunnit så många av våra biologiska begränsningar, till slut kommer till en punkt där själva verkligheten sätter en gräns för vad som är möjligt, oavsett vad vi tycker om det. Snillrika människor har lärt sig flyga, men de har lärt sig det trots gravitationen, inte genom att upphäva den.

När någon säger ”hård sf” tänker jag spontant på lite träig och tråkig sf, där det iofs går att hitta riktigt svindlande perspektiv, men där individer och deras känslor hamnar i skymundan. Så är dock inte fallet med ”Kalla ekvationer”, tvärtom finns det nog få sf-noveller som bjuder på en sådan känslomässig intensitet. Godwin har inte glömt individen, känslorna eller, för den delen, hur viktiga vårt inre liv kan vara för oss. Men han har heller inte glömt vilken direkt inverkan önskningar, känslor och förhoppningar har på materien: Ingen alls. Dessutom är den en sorts grundkurs i utilitarism. Vore jag filosofilärare på gymnasiet eller högstadiet skulle jag kräva att skolan köpte in en klassuppsättning av detta novanummer och sedan använda ”Kalla ekvationer” som diskussionsunderlag. Även Bradburys och Moores noveller skulle förstås kunna användas så.

Detta är välförtjänt en klassiker och, möjligen med undantag för ”Någon kvinna född”, numrets bästa novell.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

Att spela Råtta och Drake av Cordwainer Smith

Något av det roligaste med sf är att kastas in i en obegriplig framtid där alla personer använder obegripliga ord och talar om obegripliga saker för att sedan gradvis få reda på vad som hänt. Tydligen var Cordwainer Smith en pionjär på det området, då han skrev en massa noveller från en sammanhängande framtid, men utan att i varje novell redogöra så noga för bakgrunden. Det tackar vi naturligtvis för, men det jag läst av honom tidigare (en novell vid namn ”Alpha Ralpha Boulevard”) har lidit lite väl mycket av det som var hans andra pionjärsinsats: Ett högtravande och närmast myt-och legendinspirerat språk. Staketet mellan legendlandet och flumighetens förort är mycket lågt byggt och det är lätt att trilla över. I den här novellen håller sig dock Smith på rätt sida och även om han använder sig av in medias res-greppet (eller vad man ska kalla det; det är ju inte fråga om att kastas in i handlingen, utan om att kastas in i en miljö. Kunde jag latin skulle jag passa på att hitta på ett nytt begrepp) får vi tillräckligt med förklaringar för att det ska bli begripligt och roligt att läsa.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

Förutom novellerna innehåller numret några recensioner och en ledare, där redaktören lagom kortfattat ger lite historisk bakgrund till novellerna och sätter in dem i ett sammanhang, något som tillåtit mig att verka mer insatt än jag är i denna recension. För att besvara frågorna jag ställde inledningsvis så är detta ett nummer som går att läsa både för skojs skull och för att få inblick i en del av 1900-talets litteraturhistoria. Att ha gett ut detta får ses som en kulturgärning av novaredaktionen!

/Olov L

Sheldonnumret av Nova sf (nr 10/11)

novasfomslag10_112Att recensera enskilda nummer av tidskrifter tänker jag inte göra till en vana, men just nummer 10/11 av Nova science fiction fungerar mer som en antologi, då den är mer än 250 sidor tjock och innehåller noveller av en enda författare. Och vilken författare sen! Jag har bara läst några få noveller av ”James Tiptree Jr”, som Alice Sheldon oftast kallade sig när hon skrev sf, men de var tillräckligt bra för att mina förväntningar skulle vara rejält uppskruvade inför läsningen av numret med Sheldontema.

Av de noveller jag läst tidigare kanske ”Planen är kärlek, planen är döden” är av intresse för den som spelar rollspel och vill ge liv åt en NPC, eftersom novellen verkligen är ett mästerstycke när det gäller att beskriva verkligheten som den ter sig för en icke-mänsklig, intelligent varelse. Den finns på svenska i Nova sf nr 6/1983, så det är bara att börja leta. Men oavsett detta är Sheldon helt klart en författare värd att kolla upp. Och då är detta nummer av Nova ett utmärkt ställe att starta på; novellformatet är ofta den bästa formen att avnjuta sf i och Sheldon kan verkligen konsten att skriva noveller. Numret innehåller följande verk:

Doktor Ains sista resa

Vi börjar med den i mitt tycke svagaste novellen i numret. Även om den är ett exempel på hur en skicklig författare kan berätta mycket utan att säga det rakt ut, och Sheldon bygger upp domedagsstämningen mycket fint, så är detta ingen novell som direkt fastnar i minnet.

Betyg 3/5

Alla slags ja

Den här novellen är en liten pärla av lågmäld humor, där en utomjording landar i USA och de första människor den träffar visar sig vara ett gäng hippietyper. Dessa visar sig, något oväntat, vara de perfekta ciceronerna när utomjordingen ska bekanta sig med planeten och de skildras med stor värme och tolerans i ordets bästa bemärkelse (det visar sig t ex att den nördigaste av dem inte har några problem att förstå utomjordingens teknik). Här finns också ett allvar, med ett tema som påminner om det i de mer skrämmande novellerna i numret och blir tydligt allt eftersom utomjordingens syften avslöjas.

Betyg 4/5

Era ansikten, å mina systrar! Era ansikten fyllda av ljus!

Inom informationsvetenskapen har det räknats på hur stor del av ett givet meddelande som kan gå förlorat i överföringen mellan sändare och mottagare utan att det blir omöjligt att tolka. Det har visat sig att en förvåmansvärt stor del kan försvinna utan att meddelandet blir obegripligt. Den mänskliga hjärnans förmåga att fylla i luckor är helt enkelt fantastisk, något som Sheldon utnyttjar i denna novell. Hon beskriver nämligen ett framtida utopiskt samhälle befolkat av enbart kvinnor, i den amerikanska mellanvästern, genom att berättaren, en kurir på väg mellan de små jordbrukssamhällena, delar med sig av sina funderingar. Trots den sparsmakade informationen målas en tydlig bild av hela samhället upp. Novellen kan, som det påpekas i redaktionens presentation av den, tolkas på två sätt. Kuriren tycks ha hamnat i vår tid, men det kan också vara fråga om att hon helt enkelt är en nutida människa som lever i en drömvärld. I vilket fall ger novellen en oförglömlig jämförelse mellan två samhällen och en plågsam gestaltning av den längtan efter en bättre värld som vi nog alla känt någon gång.

Betyg 4/5

En ögonblickskort smak av varande

Detta är en kortroman snarare än en novell. Berättaren är läkare på ett rymdskepp som lämnat den katastrofalt överbefolkade jorden och under många år letat efter en ny planet att kolonisera. Nu befinner sig besättningen i omloppsbana runt en lovande planet, men det finns några frågetecken kvar, särskilt när det gäller rapporten från den första, mindre grupp som redan landat på planeten. En av expeditionsmedlemmarna  har tagit sig tillbaka till moderskeppet med ett prov på organiskt liv i lasten, ett prov som det snart är dags att undersöka.

Sheldon lyckas förmedla en så stark känsla av ovisshet, kring expeditionens öde, kring de olika besättningsmedlemmarnas privata agendor, utomjordingen i lastutrymmet och annat, att berättelsen är nästan lika mycket skräck som sf. Den klaustrofobiska stämningen påminner lite om den i den första Alienfilmen och den bild av ett kallt, okänsligt universum som Sheldon målar upp får mig att tänka på det lilla jag läst av Lovecraft. Men ibland tycks den egna biologin vara en grymmare härskare än de Äldre Gudarna.

Mycket bättre än så här blir det inte.

Betyg 5/5

Mannen som gick hem

Här har vi ännu en lite svagare novell, men det är ju jämfört med de övriga. Sheldons till synes ansträngningslösa beskrivning av hur åren passerar efter en större katastrof gör detta till en novell med klassisk sf-känsla.

Betyg 3/5

Den inkopplade flickan

Denna novell, som sägs förebåda mycket av det som senare blev ingredienser i cyberpunken, handlar om kändishysteri, ytlighet och krass kommersialism i en nära framtid. Det som slår mig är att den som läste ”Den inkopplade flickan” när den först publicerades 1973, torde ha reagerat med tanken ”Herregud, det skulle kunna hända”. År 2009 reagerar jag med ett ”Herregud, detta har ju redan hänt”.

Detta är en högteknologisk och lite (men bara lite) mer extrem version av något som redan hänt och troligen händer just nu. Det är vad jag kallar framsynthet! Men även om den inte hade varit det minsta framsynt hade detta varit en ytterst läsvärd novell som, liksom flera övriga i detta nummer av Nova sf, handlar om människors utsatthet och kanske lite extra om kvinnors utsatthet i en utseendefixerad värld.

Betyg: 4/5

Houston, Houston, hör ni mig?

Här har vi en novell som delvis kom till som en reaktion på en massa sf från den tiden om ett framtida matriarkat, dit en eller flera (nutida) män förflyttas och hälsas som frälsare eller gudar. I Sheldons variant på temat får de ett lite annorlunda mottagande. En otroligt träffsäker skildring av det vi obehagligt nog kallar manlighet, även om jag hoppas att tiderna förändrats något sen 1976, när den först publicerades. Tillräckligt mycket finns dock kvar för att detta ska vara en nyttig tankeställare. Om vi män nu ”faktiskt älskar kvinnor” (den ursäkt som brukar framföras så snart någon författare beskrivit kvinnor ungefär som sexleksaker, eller, vilket nästan är ännu värre, onåeliga änglar) kanske vi borde fundera lite över vad de ska ha oss till. Särskilt med tanke på de problem som orsakas av män.

Betyg 4/5

Parasitflugelösningen

Detta är den enda av de här förekommande novellerna som jag läst tidigare, i den äldre inkarnationen av Nova sf. Den versionen hade tyvärr ett litet tryckfel så att de sista styckena kastats om, vilket är synd, eftersom den har en helt klockren sista mening, men jag minns den ändå som en av de bästa noveller jag någonsin läst.

Den börjar skrämmande, men tyvärr realistiskt, med en skildring av en sekt i Texas vars medlemmar fått för sig att Gud gett dem i uppdrag att utplåna den kvinnliga delen av befolkningen. Även från några andra platser på jorden kommer rapporter om ett ökande våld mot kvinnor, men finns det ett samband eller ej?

Jag blev förvånad vid omläsningen, eftersom allt avslöjades mycket snabbare än jag tyckte mig minnas, men det är helt enkelt så att det är en väldigt komprimerad novell. Man känner igen mycket av Sheldons teman från de övriga i Novanumret, men frågan är om de inte presenteras mer skrämmande här än någon annanstans? Novellen har också filmatiserats i Masters of Horror-serien, i en version som börjar bra, men där regissören tyvärr tycks ha missförstått något mycket grundläggande (jag försöker att inte avslöja för mycket här), vilket gör den mindre lyckad.

Novellen är dock hur bra som helst!

Betyg 5/5

Övrigt

Förutom det ovan nämnda innehåller numret en lång ledare, skriven av redaktör John-Henri Holmberg, om hur sf (och i viss mån fantasy) gått från att ha varit en av de mest mansdominerade genrerna till att ha en uppsjö av fantastiska kvinnliga författare. Vilket förstås är bra ur jämställdhetssynpunkt, men även vad gäller kvalitét, för vem skulle vilja vara utan författare som Emma Bull, Ursula K Le Guin eller Mary Gentle? Dessutom är ledaren illustrerad av en enorm mängd bilder av kvinnor som skriver sf, vilket åtminstone jag tycker är roligt. Författare är väl den kategori av kändisar där det är lättast att vara välbekant med det de gör utan att ha en aning om hur de ser ut, vilket gör att sådana här bildkavalkader ger en underbar chans att skärskåda sina fördomar. När jag hörde talas om Sheri Tepper, t ex, tänkte jag mig henne som någon sorts gothig punkare, förmodligen född på 70-talet eller så. Det visar sig att hon, enligt mina fördomar, mer liknar en typisk hemkunskapslärare och att hon är nästan lika gammal som min farfar… Hur som helst har John-Henri Holmberg svart bälte i att skriva om litteratur, så ledaren tillför en hel del till ett redan bra nummer.

Dessutom får vi veta en mycket om Alice Sheldon, inklusive turerna kring avslöjandet att ”James Tiptree, Jr” var en kvinna, och hon var en person som var nästan lika spännande som det hon skrev. Det litterära pris som instiftas till hennes presenteras också, ett pris som går till det verk som under året ”utforskat och utvidgat könsroller i spekulativ fiktion” och finansieras genom kakförsäljning på sf-kongresser världen över, något som får åtminstone mig att vilja ta på mig förklädet och plocka fram degbunken!

Det blev en lång recension, men längden motsvarar det recenserades stora innehåll av riktigt bra sf, så jag ska avsluta med ett slitet uttryck:

Om du ska ha ett verk med svenskspråkig sf i bokhyllan så är det detta nummer av Nova sf!

/Olov L

Millennium av John Varley

En av mycket få irrationella skräckkänslor som jag aldrig drabbats av är dc-10flygrädsla och det kändes mycket lämpligt när jag började läsa Millennium, eftersom den första person vi möter arbetar med att ureda orsaken till flygkrascher. Mindre lämplig var en gnagande känsla av att ha läst detta förr, men det berodde inte på att romanen brast i originalitet, utan på att den bygger på en novell som gick i den första versionen av Nova Science Fiction (från 1980-talet), som jag läst. Om någon inte känner till Nova sf så är den Sveriges enda tidskrift som enbart inriktar sig på att publicera science fiction och som dessutom gör det bra. Den kom ut under några år på 80-talet innan den lades ner och har nu återuppstått och hållit på i några år. Att läsa den är ett måste för alla som vill ha sig ny, översatt sf till livs. Jag rekommenderar alla att leta efter den första inkarnationen på antikvariat och andra ljusskygga inrättningar och att teckna en prenumeration på den nuvarande, inte minst eftersom den ges ut helt idéellt som en sorts kulturgärning (och vilken kulturgärning sen!).

Det var hur som helst ingen nackdel att ha läst Air Raid, som novellen heter, även om det kanske minskar spänningsmomentet en del under romanens första tredjedel eller så. Den dramatiska ironin ökar desto mer för den som vet vad som försiggår. Faktum är att jag skulle rekommendera en läsning av novellen innan romanen, eftersom jag tror att det fungerar åt andra hållet, dvs romanen spolierar novellen och det är fråga om en fantastisk sf-novell som inte bör missas.

7471Men vad handlar det hela om, undrar läsekretsen otåligt. Jo, vår kära kraschutredare, en man med det prosaiska namnet Bill Smith, kallas till utredning av en kollision mellan två flygplan i luften och börjar ana att något är konstigt. Dels är det sådana saker som att alla passagerarnas klockor stannat exakt en timme innan kraschen, dels är det den söta, men plötsligt uppdykande, kvinnan som ingen vet vem det är.

Berättarperspektivet växlar mellan Smith och just den kvinnan, vars märkliga beteende (kan jag berätta utan att avslöja för mycket) till stor del beror på att hon kommer från framtiden och är i högsta grad inblandad i flygkraschen.

Det hela utvecklar sig, något oväntat, till en blandning mellan en tidsreseparadoxhistoria och en romantisk komedi (eller möjligen romantiskt drama, helt sockersött är det inte alltid). Låter det som den ultimata luta-sig-tillbaka-och-låta-sig-underhållaskombinationen? Javisst, det är extremt underhållande och engagerande.

Den främsta anledningen till engagemanget är att historien är skriven i första person (vilket jag alltid är en sucker för) och att Varley lyckas mycket väl med att ge sina två huvudpersoner varsin distinkt röst, som framhäver deras olika personligheter. I efterhand läste jag att Varley, när han fick sitt genombrott, blev känd för sina kvinnoporträtt, även om det tydligen var fråga om något så, för den tidens science fiction, radikalt som att ha med kvinnor i berättelserna öht. Men det här är fråga om wikipediakunskap och jag är inte särskilt insatt i perioden, så anse dig fullklistrad av brasklappar. I vilket fall har vi i Millennium turen att få möta en stark och stenhård kvinnlig huvudperson, samtidigt som hon visar tillräckligt med känslor och svagheter för att bli mänsklig. Faktum är att hon påminner mig om snuten i Richard Morgans Altered Carbon.

Till råga på allt lyckas Varley med det som Stross hade problem med i Accelerando: att kombinera en storslagen (och ganska mörk) vision av mänsklighetens öde med en engagerande berättelse om individerna som befinner sig i händelsernas mitt.

Att det inte blir högsta betyg beror mest på att den grundläggande idén iofs är briljant men presenterades redan i novellen och att inte mycket nytt i idéväg tillförs. Men Varley gör verkligen det mesta av handlingen utan att för den sakens skull dra ut på handlingen längre än vad den håller för, vilket är nog så föredömligt i vår tid av 800-sidors böcker (Millennium är avklarad på drygt 200 pocketsidor).

Boken har också filmats, vilket för en gångs skull verkar vara en bra idé, med tanke på romanens mycket filmiska upplägg. Men jag har inte sett filmen och kan inte uttala mig närmare om den.

Jag rekommenderar Millennium varmt till den som vill läsa en snabbt och väl berättad tidsresehistoria med stort känslomässigt engagemang och en bra grundidé. Den skulle nog även funka bra som inkörsport för den som inte läst så mycket sf tidigare.

Betyg 4/5 – rekommenderas

/Olov L