Hugobevakning 2015 – Sammanfattning av novellkategorin

frej__freyr__by_hailmust-d7prvna

Glad midsommar!

Midsommarfirandet är över och det är dags att ägna sig åt mer apolloniska njutningar, såsom att dissa och gissa. Den förstnämnda aktiviteten får jag väl ändå ägna mig åt med vissa förbehåll – med tanke på att alla noveller var sådana som tagits fram av de två valpgrupperna kände jag viss oro inför läsningen. Jag minns mycket väl vilken lång och plågsam ökenvandring förra årets valpnomineringar skänkte mig och varför skulle det vara bättre i år? Jo, för att Brad Torgersen som skrev flera av förra årets bottennapp har administrerat valparna i år och naturligtvis (?) är alldeles för blygsam för att nominera sig själv. Så blev det också lite bättre än sist – ”Totaled” var rätt okej. Dock är det sorgligt att just en rätt okej novell får representera det bästa vi har. Jag hoppas verkligen att ingen utomstående läser detta för att få veta vad sf och fantasy har att erbjuda. Dessutom var lägstanivån faktiskt mycket lägre i år. Jag trodde väl aldrig att jag skulle läsa en mer meningslös historia än ”The Exchange Officers” av Brad Torgersen, men Steven Diamond har lyckats med det omöjliga. Jag vill inte prata mer om John C. Wrights novell. Att läsa Wright efter Torgersen är verkligen att gå från noll till minus. Novelldelen är i år en rätt bedrövlig kategori, med andra ord.

Vadslagningsbyrån

Dags att killgissa! Valparnas härjningar har lett till att enorma mängder stödmedlemskap till årets WorldCon (som behövs för att få rösta på Hugon) har sålts sen nomineringarna offentliggjordes. Det är dock omöjligt att avgöra vilka som köpt medlemskap och varför. Är det gamla Hugo-veteraner som återkommit för att stoppa en kampanj som går mot Hugons anda? Är det gamergaters som rekryterats för att tvåla till pk-maffian? Är det alla Jim Butchers fans som vill hylla sin favoritförfattare? Ingen vet och mina gissningar har alltså ännu sämre underlag än förra året. Icke desto mindre:

Jag tror att ”Totaled” kommer att vinna. Inte bara för att det är den i mitt tycke bästa novellen utan för att den har så mycket sentimentalitet i sig. Både jag och de som vanligtvis röstar är svaga för sådant. ”Turncoat” är för tråkmilitärisk, ”Parliament…” är helt enkelt för tråkig. Samurai-berättelsen kanske har en chans om den nu är något som tilltalar den typiska valpanhängaren. ”On a Spiritual Plain” är mer rättfram än ”Totaled” och samtidigt lite mer eftertänksam än de övriga, så kanske kan den ha en chans att ta hem priset genom att vara mångas andrahandsval.

Därmed är det dags att ta itu med långnovellerna. Fortsätt gärna läsa mitt svammel och berätta framför allt vad just du tror att resultatet blir. Posta din gissning eller en länk till din blogg där du gissar i kommentarerna!

/Olov L

Illustration av Hailmust.

Hugobevakning 2015 – “On A Spiritual Plain” av Lou Antonelli (novell 4)

Lou Antonelli

Lou Antonelli

Om du, i likhet med mig, gillar coola utomjordingar så råder jag dig att riktigt njuta av den fysiska beskrivningen av ymilanen i början av novellen, för det är den enda du kommer få. Därefter får vi veta att deras planet Ymilas, där novellen utspelar sig, har ett ovanligt aktivt magnetfält. En människas själ lämnar genom sitt liv ett elektromagnetiskt avtryck i verkligheten, ett spöke, och på grund av det starka magnetfältet stannar själsavtrycket kvar på planeten efter döden. Spökens existens är alltså vetenskapligt bevisad och de döda lever sida vid sida med de levande på Ymilas. Novellen handlar om en fältpräst som får i uppdrag att guida spöket av den första människan som dött på Ymilas till ett avslut.

Detta tycker jag är en ganska bra grundidé, men tyvärr påverkas jag inte särskilt starkt av utförandet. För att visa att jag omfamnar ny teknik har jag tagit tre så kallade selfies som visar mitt känslomässiga tillstånd före, under och efter läsningen:

Före läsningen

Före läsningen

Under läsningen

Under läsningen

Efter läsningen

Efter läsningen

Vi får inte veta särskilt mycket om hur närvaron av döda förfäder påverkar ymilanernas kultur, förutom det grundläggande faktum att det som verkar konstigt för oss är helt normalt för dem. Vi får veta ytterst lite om hur döden och insikten att han är ett spöke påverkar den unge mannen ifråga, eftersom han inte kan kommunicera direkt med berättaren under större delen av novellen. Frågan om hur man ska ta hand om spökena uppstår hos mig under läsningen. Ska man göra sig av med dem så snabbt som möjligt, eller kan de vara till nytta på militärbasen? Vilken juridisk status, om någon, ska de ha? Detta diskuteras inte i novellen, utan alla inblandade är överens om att det inte går för sig att ha spöken hängande bland hederligt folk. Det som beskrivs är hur situationen påverkar fältprästen – han får göra en resa varje gång någon dör istället för att säga några ord vid en grop. Jag skulle varit mer intresserad av hur säkerhetsansvariga och arbetare på basen påverkas av att kunna prata med den arbetskamrat vars död man just orsakat.

Samtidigt är det ingen genomdålig novell, utan bara något som inte berör just mig. Mer andliga människor kanske ser den som mer relevant. För mig framstår den mest som en missad möjlighet.

/Olov L

Betyg: 2/5

Hugobevakning 2015 – ”Totaled” av Kary English (novell 3)

Totaled CoverI ”Totaled” presenteras idén att människor kan bli totalkvaddade på samma sätt som bilar – att det bedöms vara för dyrt att rädda dem och att kroppsdelarna därför kan övergå till det bolag som betalat för sjukförsäkringen. Ungefär.

Huvudpersonen råkar ut för en svår bilolycka och får uppleva ironin i att hennes hjärna hamnar i en tank i det labb hon själv jobbat i. Sen blir det mycket av en standardiserad medvetande-utan-kroppberättelse. Jag gillar dock skildringen av huvudpersonens beslutsamhet inför uppgiften hon ställs inför – att använda sin sista tid innan hennes hjärna slutar fungera till att avsluta sitt forskningsprojekt. Dessutom blev jag ganska rörd av hur hon saknade sina barn och bara ville se dem en sista gång. Men jag är dels ganska svag för forskningsromantik, dels ganska blödig i stort när det gäller föräldrar och barn.

”Totaled” gjorde inget djupare intryck på mig och det känns ytterst tveksamt om detta är en av årets bästa noveller, men jag måste ändå säga att om ”Turncoat” framstod som skriven av någon som försöker bli författare så kändes ”Totaled” som skriven av en färdig författare – om än en oerfaren sådan. Kanske skulle den funkat bättre i ett längre format – det känns som om det fanns embryon till några intressanta idéer och några rörande relationer, men att för mycket skulle sägas på alltför kort plats. Jag har åtminstone inte blivit avskräckt att läsa mer av Kary English. Att det gör ”Totaled” till den bästa novellen hittills känns lite skrämmande inför resten av läsandet, men det återstår att se om den lyckas behålla den platsen.

/Olov L

Betyg: 3/5

Hugobevakning 2015 – ”Turncoat” av Steve Rzasa (novell 2)

"Turncoat" publicerades ursprungligen i denna antologi.

”Turncoat” publicerades ursprungligen i denna antologi.

I en avlägsen framtid rasar ett interstellärt krig mellan de människor som valt att modifiera sig med artificiella implantat och de som håller fast vid sina naturliga köttkroppar. Berättaren i ”Turncoat” är en AI i ett stridsrymdskepp som slåss på implantatfolkets sida. När AI:ns överordnade avskedar rymdskeppets mänskliga besättning av effektivitetsskäl och dessutom börjar se andra sidans mänskliga civilister som måltavlor börjar AI:n ifrågasätta sin lojalitet…

Det händer lite till, men jag tänker inte berätta vad det är. Se till att inte läsa titeln, eftersom den är något av en spoiler. Problemet med denna novell är att den känns som en skrivövning, snarare än ett fullödigt konstverk. Det är ju bra att Rzasa åtminstone försöker sig på en del filosofiska resonemang, men det skulle behöva utvecklas mycket mer, liksom jag skulle vilja veta mer om exakt vad det är som gör att just denna AI känner tillgivenhet inför sin besättning. Det kan väl inte bara vara lukten?

Istället skulle han ha kunnat stryka flera långa, meningslösa uppräkningar av vapen och ammunition som inte tillför ett skvatt.

Ja, ni hör ju. Jag låter som en lärare som rättar en uppsats. Unge Rzasa har gjort ett bra första försök och kommer kanske att så småningom skriva något som kan publiceras. Vem vet, om något decennium kanske han till och med kommer att skriva något som är värt ett Hugo-pris?

/Olov L

Betyg: 1/5

Hugobevakning 2015 – ”The Parliament of Beasts and Birds” av John C. Wright (novell 1)

John C. Wright

John C. Wright

Vi börjar med novellerna, som ska vara kortare än 7500 ord för att vara valbara i denna kategori.

Författaren och essäisten John C. Wright var detta års stora vinnare när kortlistan presenterades. På grund av en teknikalitet ströks en av hans nomineringar, men han har ändå hela fem nomineringar, varav fyra är skönlitteratur och en är en samling essäer. Jag blev förstås nyfiken på vem denna stjärna kunde vara och han visade sig vara en mycket speciell person. Tidigare var han en övertygad ateist, men efter att ha utmanat gud att bevisa sin existens fick han en uppenbarelse och, enligt egen utsago, nästan magiska krafter under en period. Denna upplevelse gjorde honom till en glödande katolik, som numera använder sitt författarskap, sin intelligens och sin argumentationsförmåga till att leda andra till det kristna ljuset.

Så långt allt väl. Jag tillhör dem som tycker att traditionen med knasiga gubbar är en av science fictions finaste. Man kan knappast förvänta sig att en genre som utforskar världsalltet, människans natur och storslagna framtidsvisioner bara ska skrivas av människor som platsar på skalan mellan sossar och folkpartister. Dessutom hörde jag en intervju med honom och tyckte att han lät tillräckligt intelligent och nördig för att åtminstone kunna skriva en skön tidsparadoxhistoria, en undergenre som han tydligen brinner för.

Lite trist är det förstås att han retade upp sig så fruktansvärt mycket på skaparna av The Legend of Korra, en tecknad tv-serie (som jag inte har sett) där två kvinnliga huvudpersoner har ett homosexuellt förhållande, att han kallade dem för ”själlösa äckelsäckar” (min översättning). Knasiga gubbar i all ära, men jag tycker att det är något extra obehagligt när en djupt religiös människa kallar andra för själlösa. Varför jagar, slaktar och äter de talande djuren i Narnia andra djur? Jo, för att de stumma djuren saknar själ. Dessutom liknade han tv-serieskaparna vid termiter, vilket är liiiite väl mycket Rwanda -94 för min smak.

Men även en gubbe med kort humör kan förstås skriva bra fantasy. ”The Parliament of Beasts and Birds” börjar med en beskrivning av en stad som tömts på människor. Utanför staden samlas alla djuren, eller ska jag kalla dem Alla Djuren? Det är nämligen inte vilka pöbeldjur som helst som fylkats i skogsbrynet, utan arketypiska fabeldjur som diskuterar sin plats i skapelsen, vem som ska vara skogens konung och vad som kan ha hänt med alla människor. Detta skildras på en prosa som noga justerats för att vara så allvarlig och storslagen som möjligt. Det är inte så mycket en novell som en profetia vi har att göra med. Helst skulle nog Wright vilja ge alla ord en versal i början, så viktigt som hans budskap är. Tyvärr bryter det av lite mot det som sker när en katt (förlåt, Katt) kommer in i bilden och börjar prata om allt som internet förknippar med katter. Visste ni att Eva var den första crazy cat ladyn? Blandningen av onödigt pompöst och tramsigt och banalt blir helt fruktansvärd att läsa och det är så himla svårt att alls bry sig om vad som händer. Men visst, i genren ”fabeldjur återberättar Gamla Testamentet” är novellen oöverträffad. Kanske.

Själva idéinnehållet består i att Wright funderar över vad som, ur ett fundamentalistiskt kristet perspektiv, kommer att hända med djuren sen människorna ryckts hän och delats upp mellan himmel och helvete. Själv är jag ointresserad, men jag får medge att det kan bero på att jag inte tillhör målgruppen. I vilket fall reser sig vissa djur ur sitt underlägsna tillstånd och tar människans plats, medan andra fegar ur och fortsätter att vara enkla djur som rotar i dyn och, förmodar jag, skapar tv-serier med lesbiska förhållanden, sådär som själlösa varelser tenderar att göra.

Nu avslöjade jag slutet utan spoilervarning, men det gör verkligen ingenting, för detta ska ingen läsa, inte ens i självplågande syfte.

/Olov L

Betyg: 0/5

Love and Romanpunk (2011) av Tansy Rayner Roberts

loveandromanpunkTansy Rayner Roberts, frejdig poddare i Galactic Suburbia, deckarförfattare under pseudonymen Livia Day och fantasyförfattare under sitt eget namn, får bilda eftertrupp i det australiensiska tematåget. Jag har tidigare bara läst en novell av Tansy Rayner Roberts och den var liksom varken bra eller dålig, så jag visste inte vad jag kunde förvänta mig av Love and Romanpunk, i synnerhet med tanke på den överdrivet generiska titeln. Och vad hände med sandalpunk som benämning på ”steampunk fast under romarriket”? ”Romanpunk”, på min ära.

Julia Agrippina’s Secret Family Bestiary

Ånej, en alfabetisk lista, det tråkigaste, ”experimentella” berättarknepet i världen, tänkte jag. Vad hände med det gamla hederliga historieberättandet? Har till och med de ledsna valparna en poäng, om än framförd med ostoppbar idioti och toxiska doser ofrivillig komik?

Som tur är hade jag, som så ofta, fel. Detta är inget konstigare än Julia Agrippinas memoarer, om än med ett monster per kapitel. Det är inga dåliga memoarer heller. Enligt denna novell är alla rykten du hört (av gamla romare) om mantikorer, havsmonster och andra hemskheter helt sanna.

Om man kan lita på något hos de gamla romarna så är det deras förmåga att skapa dekadenta kejsarätter och vansinniga palatsintriger. I TRR:s händer blir Julia Agrippinas liv en mustig blandning av kvinnohistoria (hela händelseförloppet återges ur några kvinnors perspektiv), bästa sortens hovfantasy och den roligaste historielektion du någonsin haft. Det märks verkligen att romarriket är ett favoritämne för författaren!

Betyg: 4/5

Lamia Victoriana

Den näst coolaste historiska perioden, den viktorianska, utgör scenen för nästa novell. Det är en återgivning av den spännande episod då Mary Shelley skrev Frankenstein och vi får naturligtvis, på bästa alternativhistoriemanér, veta vad som egentligen hände. Det var inte bara den fiktive Frankenstein som fick tampas med monster.

En helt okej novell, men den känns lite som en mellanlandning.

Betyg: 3/5

The Patrician

Desto bättre är ”The Patrician”, där vi möter Clea, som vuxit upp i en australiensisk stad som är uppbyggd som en historisk turistfälla, där invånarna spelar rollerna som romare i ett historieland. En dag möter hon en främling som verkar veta väldigt mycket mer om romarriket än de andra turisterna och som dessutom verkar ha viss expertis vad gäller de mytiska varelser som romerska miljöer lockar till sig. Vi får följa hur Cleas och främlingens relation utvecklas genom åren och det är riktigt fint och trovärdigt gjort.

Det är här som titelns love dyker upp och jag måste säga att det är en av de finare kärleksberättelser jag läst, som den levererar stora känslor utan att det slår över i det överdrivet storvulna.

Betyg: 5/5

Tansy Rayner Roberts

Tansy Rayner Roberts

Last of the Romanpunks

Den sista novellen knyter ihop säcken och sammanfogar alla fyra delarna till en helhet, då både Cleas och Julia Agrippinas ättlingar dyker upp. Berättelsen är mer av en rak actionhistoria än de tidigare och jag blir imponerad av TRR:s förmåga att berätta olika sorters historier med samma lätthet. Till den steampunkentusiast som undrat om romanpunk är något för henom kan jag meddela att hela novellen utspelar sig på ett luftskepp. Vad mer kan en enkel klackare begära?

Betyg: 4/5

Sammanfattningsvis är jag svårt imponerad av Tansy Rayner Roberts förmåga att dra en skröna (familjeskröna, till och med) som utspelar sig över tvåtusen år och berättas i fyra olika tonlägen utan att det känns ansträngt eller tråkigt. Detta är bästa sortens underhållning och rekommenderas varmt till alla som vill ha en avslappnad lässtund utan att behöva utsätta sig för ytligheter!

/Olov L

Nytt av Miéville och alla sorger åker ner i en gammal säck!

Vi har en fin tradition av avgudadyrkan här på Drömmarnas berg. Jag syftar naturligtvis på den stora idolen China Miéville, vars nya novellsamling släpps i år. Jag såg just att en av novellerna i Three Moments of an Explosion heter Säcken. Förmodligen är det fråga om klaustrofobisk skräck som uspelar sig inuti en säck, men jag visste inte att Miéville kunde skriva på svenska.

China Miéville i väntan på postsäcken?

China Miéville i väntan på postsäcken?

Det kan förstås vara ett försök att vara cool på det där hårdrocksband-från-åttiotaletsättet, genom att sätta prickar över slumpmässigt utvalda bokstäver i riktigt tuffa ord, som motley, motor eller trojan. Men det väcker ytterligare en fråga – vad är en sacken? Hur som helst är det trevligt att ha en bok att verkligen se fram emot, som ett barn inför julafton.

/Olov L

P.S. Länken ovan går till en signerad utgåva inbunden i äkta människoskinn, eller något liknande, men den kommer så klart även att släppas som en vanlig bok. D.S.