Skellig (1998) av David Almond

Skellig

”Yeah, looks good,” she said. ”But what’s the red sticker for?”

”It’s for confident readers,” I said. ”It’s to do with reading age.”

”And what if other readers want to read it? And where would William Blake fit in? ‘Tyger! Tyger! burning bright/In the forests of the night.’ Is that for the best readers or the worst readers?”

Dottern skulle få en bok av biblioteket som belöning för sin sommarläsning; ett mycket sympatiskt projekt som hon genomfört med glans. Medan hon valde rotade jag i lådan med gallrade böcker som såldes för en krona stycket och hittade en liten ungdomsbok med en märklig titel.

I Skellig möter vi Michael som flyttat till ett nytt hus med sina föräldrar och sin för tidigt födda lillasyster som svävar mellan liv och död. Där träffar han Mina, den jämnåriga flickan som citerar William Blake och inte går i skolan. Men det märkligaste fyndet är varelsen som ligger längst in i det fallfärdiga garaget.

Gränsen mellan det naturliga och övernaturliga är suddig i Skellig, precis som Michaels liv och uppfattning om världen ständigt hotar och lovar att förändras under den tid vi följer honom. Den förmedlas på en bedrägligt enkel prosa – den sorts stil som är så konsekvent att den bygger om strukturen på mina tankar och får mig att känna mig smartare än jag är för en kort stund efter läsningen. Mitt rafsande bland avlagda böcker gav mig en riktig liten pärla till bok. Nästan som att hitta magi i ett gammalt garage.

Betyg 5/5 – mästerverk

/Olov L

Annonser

Borde vara död (2013) av Pål Eggert

Pål Eggerts författarskap är som en provkarta över svensk fantasyutgivning: Hans första roman, Ars moriendi – Konsten att dö, kom ut på Paradishuset, ett pyttelitet entusiastförlag som hade råd att ge ut en handfull böcker innan det lades ner. Nästa bok, De döda fruktar födelsen, gavs ut av Järnringen, ett rollspelsföretag som under en tid pysslade med romanutgivning vid sidan av. Nu finns det, som George Lucas skulle ha sagt, Ett Nytt Hopp, i och med att Styxx Fantasy etablerat sig som ett seriöst förlag med inriktning på framför allt urban fantasy och bland mycket annat publicerat Eggerts senaste roman, Borde vara död. Möjligen skulle han också ha skrivit en tioböckers serie åt, typ, Wahlströms för att bilden skulle vara komplett. Sagan om Dödien?

Hur som helst är Borde vara död, precis som Eggerts förra roman, en blandning mellan socialrealism och mörk urban fantasy. Sebastian arbetar på ett boende för missbrukare och hemlösa i Göteborg, en miljö som Eggert uppenbarligen känner väl till från sitt yrkesliv. Hit kommer Isa, en modern variant av skogsrået, och folk börjar omedelbart dö där hon drar fram. Sebastian är den ende som förstår vad som pågår och får ta till såväl sin kunskap om den magiska sidan av verkligheten som all sin erfarenhet av socialarbete. Under romanens gång vidgas perspektivet till att bli en skarp och kritisk skildring av det globala system vi lever i. Eggert använder magin för att säga något väsentligt om samhället, samtidigt som han använder sin skildring av livet på samhällets botten till att bygga upp en häftig fantasykosmologi, med socialarbetaren som det godas förkämpe. Och konstigt nog funkar det hela vägen, förmodligen för att det personliga engagemanget i huvudpersonerna aldrig tillåts komma i skymundan. Jag var inne i en rejäl lässvacka när jag läste Borde vara död, men här fanns plötsligt en bok som jag hade svårt att lägga från mig.

Adjektivsjukan i De döda fruktar födelsen, som jag gnällt lite om tidigare, är som bortblåst och det finns egentligen ingen ursäkt att inte läsa Borde vara död.

Betyg: 4/5 – rekommenderas starkt

/Olov L