The Girl Who Leapt Through Time (2006)

200px-The_Girl_Who_Leapt_Through_Time_posterNär vi nu är framme vid den tredje och sannolikt sista delen i sagan ”Olov tittar på tecknad film” är det glädjande att jag för en gångs skull sett en film som är riktigt, riktigt bra.

En ung tjej, Makoko,  upptäcker att hon plötsligt kan resa i tiden. Som den helsköna slacker hon är använder hon förmågan till att slippa småbekymmer och ha det allmänt bra, t ex snor hon tillbaka en pudding som hennes syster ätit upp. Men samtidigt är hon i en ålder där det finns större saker att tänka på än pudding och tidshoppandet börjar utvecklas till ett beroende.

Filmen har flera (bara?) styrkor. Dels är huvudpersonen en av de mest intressanta ungdomar jag mött i en film. Paradoxalt nog är det intressanta med henne just att hon inte är särskilt intressant. ”Konstiga personer som råkar ut för konstiga saker blir en konstighet för mycket” lyder ett råd till författare, (tyvärr glömt vem som ligger sa det). Detta tycks manusförfattaren ha tagit fasta på, med mycket lyckat resultat. Makoko är en helt vanlig tonåring, som är lite klantig, inte alltför smart men heller inte korkad, etc, helt enkelt en sådan där ”pojkflicka” (för att använda ett extremt löjligt och sexistiskt ord) som tycks vara ganska vanligt förekommande i anime och manga och framför allt i verkligheten. Dessutom svänger hon mellan att vara ett tjurigt barn och en överidealistisk vuxen, precis som tonåringar ofta gör. Samtidigt talar filmen till oss alla, oavsett ålder. Vi som inte kan resa bakåt i tiden får allt se till att finna oss i och lära oss av de misstag vi gör och ibland är det bättre att välja och välja fel än att inte välja alls. Detta enkla, men just därför så allmängiltiga och viktiga, budskap utforskas med hjälp av tidsresandet. The Girl Who Leapt Through Time är helt enkelt den bästa tonårsfilm jag sett och då blir jag förstås glad när den även är en sf-film.

Dessutom är filmen tekniskt välgjord, med duktiga skådespelare, (såvitt jag, som inte kan ett ord japanska, kan avgöra), snygga animationer och en del bakgrunder som verkligen är bländande vackra. Det kanske mest imponerande är att filmen har så många olika stämningar som inte krockar med varandra. När relationer, tidsreseparadoxer, ungdomsvåndor och ren slapstickhumor förekommer i samma film utan att något av dem får stryka på foten blir jag imponerad!

Om filmen har någon svaghet så skulle det vara att tidsresetemat inte utnyttjas till fullo. Det finns en gammal tradition i sf-romanvärlden att ta en idé och sedan utforska den ur precis alla vinklar som författaren kan komma på. Ofta blir resultatet imponerande för oss dödliga, som inte tänkt på riktigt alla konsekvenser av att någon uppfinner ett gråstensbaserat drivmedel, eller vad det nu kan vara. Om den traditionen ses som norm är The Girl Who Leapt Through Time dålig science fiction. Men det finns ju även sf som utnyttjar sf-inslag till att berätta om något annat, och åtminstone jag tycker inte att det är sämre, lika lite som en fantasyvärld blir sämre bara för att huvudpersonerna inte besökt precis varje litet världshus på kartan. Så länge det inte rör sig om filmer där sf-miljön bara klistrats på en historia som lika gärna skulle kunna utspela sig var som helst, vill säga, men det är det inte fråga om här. En annan svaghet skulle kunna vara att den som spelar huvudpersonen låter väldigt konstig när hon ska härma gråt, men att jag bara kommer att tänka på en sådan petitess visar bara än mer hur lite det finns att klaga på.

Kort sagt är detta en film som alla bör se. Den finns med engelska undertexter, men såvitt jag vet inte med svenska, så om någon filmdistributör läser detta är det dags att för dig att ordna den saken. Kom igen och visa lite entrepenörsanda! Sassa brassa mandelmassa, Holstein! Holstein! Holstein!

Betyg: 5/5 – mästerverk

/Olov L

Annonser

Tales from Earthsea (2006)

EarthseafilmEn Studio Ghibli-filmatisering av en av Ursula K Le Guins böcker kan tyckas vara en drömkombination, lite som om – tja, som om frontfigurerna i en massa olika rock- eller popband gick samman och bildade en supergrupp. Och jag antar att det räcker med att tänka på hur intressanta sådana band brukar bli för att du ska ana hur filmen Tales from Earthsea blev.

För det första är den inte lika påkostad som t ex Spirited Away, vilket bl a syns på att animationerna inte är lika levande som i andra Ghiblifilmer. Bakgrunderna liknar kulisser snarare än landskap. I ärlighetens namn ska jag nämna att det inte störde mig särskilt mycket, men mitt filmtittarsällskap klagade på det och när vi spolade tillbaka filmen (eller vad man nu kallar det när man har sådana där moderna spegelskivetingestar) var jag tvungen att medge att bakgrunderna såg ganska stela ut.

200px-UrsulaLeGuin.01

"Här sitter jag och förtjänar bättre."

För det andra är filmen inte regisserad av Studio Ghiblis mästerregissör Hayao Miyazaki, utan dennes son Goro. Le Guin själv har uttryckt visst förtret över detta på sin hemsida, eftersom hon anser sig ha fått antydningar om att Hayao skulle ansvara för filmen. Surt nog hörde Miyazaki den äldre av sig till Le Guin och bad att få filmatisera hennes böcker redan innan han gjorde Nausicaä, men Le Guin, som förknippade tecknad film med Disney, tackade nej. Jag, i min tur, tackar Disney så mycket för att den chansen gick åt helsefyr. Missförstå mig inte nu, jag tycker att t ex Disneys Djungelboken är en härlig film, men jag kan förstå att den (och i ännu högre grad senare disneyfilmer) gör författare skeptiska till att låta dem sätta ritpennorna i deras verk. Läs Kiplings original, där Baloo brakar in bland vargarnas rådslag och slänger en nydödad hjort (eller liknande bifigursaktigt kreatur) på klippan som betalning för Mowglis liv och jämför den med Disneys jazzande mysnalle, så förstår du vidden av ingreppet i texten. Jag har för mig att det var just Djungelboken som fick Tolkien att skriva in i sitt testamente att Disney aldrig fick ha något att göra med en filmatisering av hans verk. Hur som helst borde Goro nog ha jobbat som assisterande regissör ett tag innan han tog sig an en egen långfilm. Vågar jag skriva att jag anar en viss svågerpolitik bakom kulisserna?

"Här sitter vi utan mål eller mening."

"Här sitter vi utan mål eller mening."

Detta leder oss till det tredje problemet, åtminstone för den som har samma associationsbanor som jag: Handlingen försvann. Jag undrar hur filmregissörer egentligen läser. Nästan varje gång jag ser en film med en bok som förlaga får jag intrycket att regissören inte läst boken som en berättelse, utan bara bläddrat igenom den på jakt efter scener som skulle vara roliga att filma, eller bli snygga. Visst är det en kliché att säga att boken är bättre än filmen, men det är ju en sådan där kliché som råkar vara sann nästan varje gång. Nu kanske någon säger att man inte ska jämföra äpplen med bananer, etc, men det är ju fullt möjligt att jämföra äpplen med bajs, och då vinner äpplena varje gång (utom när behovet av gödsel är ovanligt stort, men du förstår vad jag menar)! Tales from Earthsea lider oerhört svårt av high-lightsyndromet (efter O. Sharps klassiska sågning av Bakshi’s Tolienfilmatisering, där han nämner att Bakshi tycks ha haft ambitionen att presentera ”Tolkien high-lights” i sin film). Miyazaki d y slänger in lite allt möjligt från Le Guins böcker som verkar häftigt, kan ge någon av karaktärerna en bra replik eller bädda för en uppföljare eller en prequel (jaja, jag kommer inte på vad det kallas på svenska). Resultatet blir någon sorts ointressant kollage.

Till råga på allt förekommer det en sång i filmen. Le Guins son fick tydligen se sångscenen i förväg och sa till sin mor ungefär att det verkade bli en bra och finstämd film. Med all respekt för Le Guin-klanen måste jag säga att det nog aldrig har hänt att en finstämd sång i en animerad film fått mig att känna annat än avsmak och bitterhet. Om det är något Disney ska kritiseras för är det att de satt en standard som säger att det bara finns en genre inom animerad film: Musikalen.

Det bästa jag kan säga om filmen är att det var roligt att såga den. Det är säkert nyttigt för mig att gnälla av mig då och då, i synnerhet när jag kan inbilla mig att någon lyssnar.

Betyg: 1/5 – dålig

/Olov L

Steamboy

steamboyDet är ingen tvekan om att det bästa som hänt filmkonsten, åtminstone sen ljudfilmen kom, är utvecklingen av den animerade filmen. Äntligen kan duktiga skådespelare slippa hämmas av sitt utseende, alternativt sminkas och kläs upp tills de liknar skyltdockor med julgranspynt, och koncentrera sig på sitt viktigaste redskap, rösten! Dessutom går det att infoga magi, utomjordingar, etc, utan att tittarna behöver undra varför människorna i filmen plötsligt fick sällskap av en gummidocka. Bara formen tas på allvar och ges lika stor budget som en spelfilm är det självklart att den animerade filmen är överlägsen den klassiska spelfilmen.

 

 

Därför trodde jag att det skulle bli roligt att få se anime i steampunkmiljö. Det skulle vara den dyraste animerade filmen som någonsin gjorts i Japan och manusförfattare och regissör var tydligen Katsuhiro Otomo (som bl a skrivit Akira). Stor budget och en erfaren regissör och författare i kombination, kan det bli dåligt? Ja, naturligtvis, åtminstone om det är fråga om en film från Hollywood. Men det var det nu inte och dessutom hade jag läst att filmen skulle handla om en ung mans försök att finna sig själv mot en bakgrund av social oro. Social oro, för tusan bövlar! Jag kommer  genast att tänka på strejkande grodvarelser á Perdido Street Station. Vi snackar alltså om ett alternativt artonhundratal, det artonhundratal då Marx och Engels plitade ner sina skrifter och manifest, Nietzsche fantiserade om övermänniskoideal, Herman Melville åkte runt på valfångst och fraterniserade med kannibaler, Mary Shelley skrev om den förste galne vetenskapsman världen känt, etc, etc. Lägg till gigantiska kugghjul av mässing och pysande ventiler och möjligheterna tycks vara oändliga!

steamboy2

Coola ångrustningar

Jag antar att det inte är bra att ha för höga förväntningar. Att ständigt förvänta sig allmän sunk för att slippa bli besviken är ett dåligt råd i vardagen och kan säkert fördärva livet om det följs neurotisk, men när det gäller film tycks det vara en sund inställning. Den sociala oron visade sig ha mer att göra med herrskapets planer för ny teknik än med någon form av egentlig social förändring. Visst förekom det häftiga ångrustningar och liknande, men tyvärr tog de alltför stor plats. Faktum är att det mest fascinerande med filmen är den visar att en film inte behöver någon förlaga för att framstå som en dålig filmatisering av en bok. Huvudpersonen presenteras bara med hjälp av ett kort slagsmål innan den första jakten kommer igång, visserligen med ångtåg och luftskepp, men ändå bara en standardjaktscen. Mina förhoppningar hade inte dött, eftersom t ex Laputa – Castle in the Sky börjar på ett liknande sätt och sedan tar sig. Men jakten visade sig bara vara början. Visserligen  gjordes en del försök att starta en diskussion om teknikens roll i samhället och huvudpersonens bryderier var åtminstone lite engagerande, då hans ursprungliga dilemma, valet mellan familjelojalitet och samvete, komplicerades av att olika familjemedlemmar stod på olika sidor i konflikten, men mycket gick tyvärr förlorat pga att karaktärerna, bildligt och bokstavligt, fick skrika för att höras över dånet från effekterna.

Missförstå mig inte nu; jag är ingen dogmatisk motståndare till högljudda effekter, maffiga maskiner och explosioner (eller allra helst exploderande maskiner), men riktigt bra tycker jag att de blir först när spänning och action kombineras med lite djupare budskap och funderingar. Och om man drar ut på klimax i 60 minuter så är det liksom inget riktigt klimax längre.

För att sammanfatta mitt intryck av filmen kan jag tänka mig att riktiga steampunkfans reagerar på den här filmen på samma sätt som tolkienistas reagerade på Steve Jacksons LoTR-filmer: Det är roligt att någon bygger snygga och påkostade miljöer, men framför allt blir man besviken över att så mycket tappades bort på manussidan. Om du verkligen, verkligen gillar ångbaserad teknik kan du säkert underhållas för stunden av den här filmen, men annars kan jag tyvärr inte komma på någon direkt anledning att se den.

Betyg: 1/5 – dålig

/Olov L