Hugobevakning 2015 – Sammanfattning av novellkategorin

frej__freyr__by_hailmust-d7prvna

Glad midsommar!

Midsommarfirandet är över och det är dags att ägna sig åt mer apolloniska njutningar, såsom att dissa och gissa. Den förstnämnda aktiviteten får jag väl ändå ägna mig åt med vissa förbehåll – med tanke på att alla noveller var sådana som tagits fram av de två valpgrupperna kände jag viss oro inför läsningen. Jag minns mycket väl vilken lång och plågsam ökenvandring förra årets valpnomineringar skänkte mig och varför skulle det vara bättre i år? Jo, för att Brad Torgersen som skrev flera av förra årets bottennapp har administrerat valparna i år och naturligtvis (?) är alldeles för blygsam för att nominera sig själv. Så blev det också lite bättre än sist – ”Totaled” var rätt okej. Dock är det sorgligt att just en rätt okej novell får representera det bästa vi har. Jag hoppas verkligen att ingen utomstående läser detta för att få veta vad sf och fantasy har att erbjuda. Dessutom var lägstanivån faktiskt mycket lägre i år. Jag trodde väl aldrig att jag skulle läsa en mer meningslös historia än ”The Exchange Officers” av Brad Torgersen, men Steven Diamond har lyckats med det omöjliga. Jag vill inte prata mer om John C. Wrights novell. Att läsa Wright efter Torgersen är verkligen att gå från noll till minus. Novelldelen är i år en rätt bedrövlig kategori, med andra ord.

Vadslagningsbyrån

Dags att killgissa! Valparnas härjningar har lett till att enorma mängder stödmedlemskap till årets WorldCon (som behövs för att få rösta på Hugon) har sålts sen nomineringarna offentliggjordes. Det är dock omöjligt att avgöra vilka som köpt medlemskap och varför. Är det gamla Hugo-veteraner som återkommit för att stoppa en kampanj som går mot Hugons anda? Är det gamergaters som rekryterats för att tvåla till pk-maffian? Är det alla Jim Butchers fans som vill hylla sin favoritförfattare? Ingen vet och mina gissningar har alltså ännu sämre underlag än förra året. Icke desto mindre:

Jag tror att ”Totaled” kommer att vinna. Inte bara för att det är den i mitt tycke bästa novellen utan för att den har så mycket sentimentalitet i sig. Både jag och de som vanligtvis röstar är svaga för sådant. ”Turncoat” är för tråkmilitärisk, ”Parliament…” är helt enkelt för tråkig. Samurai-berättelsen kanske har en chans om den nu är något som tilltalar den typiska valpanhängaren. ”On a Spiritual Plain” är mer rättfram än ”Totaled” och samtidigt lite mer eftertänksam än de övriga, så kanske kan den ha en chans att ta hem priset genom att vara mångas andrahandsval.

Därmed är det dags att ta itu med långnovellerna. Fortsätt gärna läsa mitt svammel och berätta framför allt vad just du tror att resultatet blir. Posta din gissning eller en länk till din blogg där du gissar i kommentarerna!

/Olov L

Illustration av Hailmust.

Annonser

Hugobevakning 2015 – “On A Spiritual Plain” av Lou Antonelli (novell 4)

Lou Antonelli

Lou Antonelli

Om du, i likhet med mig, gillar coola utomjordingar så råder jag dig att riktigt njuta av den fysiska beskrivningen av ymilanen i början av novellen, för det är den enda du kommer få. Därefter får vi veta att deras planet Ymilas, där novellen utspelar sig, har ett ovanligt aktivt magnetfält. En människas själ lämnar genom sitt liv ett elektromagnetiskt avtryck i verkligheten, ett spöke, och på grund av det starka magnetfältet stannar själsavtrycket kvar på planeten efter döden. Spökens existens är alltså vetenskapligt bevisad och de döda lever sida vid sida med de levande på Ymilas. Novellen handlar om en fältpräst som får i uppdrag att guida spöket av den första människan som dött på Ymilas till ett avslut.

Detta tycker jag är en ganska bra grundidé, men tyvärr påverkas jag inte särskilt starkt av utförandet. För att visa att jag omfamnar ny teknik har jag tagit tre så kallade selfies som visar mitt känslomässiga tillstånd före, under och efter läsningen:

Före läsningen

Före läsningen

Under läsningen

Under läsningen

Efter läsningen

Efter läsningen

Vi får inte veta särskilt mycket om hur närvaron av döda förfäder påverkar ymilanernas kultur, förutom det grundläggande faktum att det som verkar konstigt för oss är helt normalt för dem. Vi får veta ytterst lite om hur döden och insikten att han är ett spöke påverkar den unge mannen ifråga, eftersom han inte kan kommunicera direkt med berättaren under större delen av novellen. Frågan om hur man ska ta hand om spökena uppstår hos mig under läsningen. Ska man göra sig av med dem så snabbt som möjligt, eller kan de vara till nytta på militärbasen? Vilken juridisk status, om någon, ska de ha? Detta diskuteras inte i novellen, utan alla inblandade är överens om att det inte går för sig att ha spöken hängande bland hederligt folk. Det som beskrivs är hur situationen påverkar fältprästen – han får göra en resa varje gång någon dör istället för att säga några ord vid en grop. Jag skulle varit mer intresserad av hur säkerhetsansvariga och arbetare på basen påverkas av att kunna prata med den arbetskamrat vars död man just orsakat.

Samtidigt är det ingen genomdålig novell, utan bara något som inte berör just mig. Mer andliga människor kanske ser den som mer relevant. För mig framstår den mest som en missad möjlighet.

/Olov L

Betyg: 2/5