Hugobevakning 2015 – The Three-Body Problem av Cixin Liu (roman 5)

threebodyproblemDen sista romanen halkade in på ett bananskal – författaren Marko Kloos ville inte vinna en Hugo genom valparnas försorg och tackade nej till sin nominering. In kom nummer sex på listan, The Three Body Problem, som är något så ovanligt som en kinesisk roman som översatts till engelska. Översättaren är den förträfflige novellförfattaren Ken Liu, som själv vunnit Hugon ett par gånger.

Många amerikaner har gjort ett stort nummer av att det är en översättning, men för en svenne är det naturligtvis inget ovanligt att läsa översatta böcker, så strunt i det! Jag kan iofs nämna att en översättaren har lagt in en del fotnoter som förklarar vissa begrepp som kanske inte är så kända utanför Kina, vilket var mycket praktiskt.

Hyfsat känd även för oss européer är den period som kallas Kulturrevolutionen, då fraktionsstrider inom det kinesiska kommunistpartiet resulterade i att en mängd intellektuella stämplades som kontrarevolutionärer och utsattes för fruktansvärda övergrepp. Även i mer reguljära strider mellan olika politiska grupper dog en stor mängd människor.

Tydligen är det inte alltför känsligt att kritisera denna epok i Kinas moderna historia, för Cixin Liu låter den bilda bakgrund till sin berättelse och beskriver den som ett anfall av irrationalitet som höll tillbaka Kinas utveckling och kostade mycket i mänskligt lidande. Ett av offren för vansinnet är Ye Wenjie, en vetenskapskvinna som stämplas som politiskt suspekt och tvångsplaceras på en hemlig forskningsbas, där det antyds att hon kommer att spela en avgörande roll i en fråga som rör hela mänsklighetens framtid.

Handlingen växlar till en hyfsat närliggande framtid, där Wang Miao, en forskare som utvecklar nanomaterial, kommer i kontakt med en grupp högt uppsatta militärer som undersöker en rad självmord bland framstående forskare – de tycks ha drabbats av motsatsen till Lovecrafts vansinne, som kommer sig av att man ser det kalla kosmos som det verkligen är. Istället har de förlorat tron på att universum är begripligt eller konsekvent och har därför tagit livet av sig.

Den första tredjedelen påminner om ett ganska långsamt avsnitt av Arkiv X, med stora konspirationer och mäktiga grupper i bakgrunden. Jag är inte jätteförtjust i sådana upplägg, men Cixin Liu balanserar på rätt sida av tråkighetsgränsen. I den andra tredjedelen dras Wang in i ett virual reality-spel som tycks gå ut på att lösa gåtan om den märkliga värld det utspelar sig i – en gåta som har att göra med titelns trekropparsproblem. Till sist vidgas vyerna, allt får sin förklaring och mitt sinne drabbades av en explosion av sense of wonder och spreds långt ut i kosmos.

Detta är helt enkelt mycket, mycket bra science fiction av den typ som ibland kallas hård – berättelser där någorlunda vetenskaplig korrekthet eftersträvas och där handlingen kretsar kring vetenskap och ny teknologi. Nidbilden av hård sf visar att den brukar sakna välutvecklade karaktärer – tyvärr stämmer detta ganska bra på The Three-Body Problem. Ye Wenjie är cool och hennes agerande får sin förklaring i hennes bakgrund, men Wang Miao är desto plattare. Vill man vara snäll kan man säga att han är en Tintin-figur – en medvetet tråkig person som det mer karismatiska persongalleriet kan spegla sig i. Han har en fru och ett barn, men de dyker bara upp som hastigast för att sen försvinna. Måhända är de bara där för att det skulle vara orealistiskt att en man i Wang Miaos ställning skulle vara ogift, men det framstår ändå som ganska klumpigt skrivet.

Därför säger det en hel del om idéernas kraft att de väger upp romanens svagheter så väl. Om jag blev småkär i The Goblin Emperor så är The Three-Body Problem mer som en stor upplevelse i livet, något man minns för all framtid. Den står stadigt på egna ben, men jag kommer definitivt att läsa uppföljaren. Det var skönt att Hugo-eländet fick avslutas med något så fantastiskt bra. Tack för det, herrar Liu, Liu och Kloos!

/Olov L

Betyg: 4/5

Annonser

Pretty Monsters (2008) av Kelly Link

Pretty MonstersSom jag redan nämnt köpte jag den engelskspråkiga utgåvan av denna novellsamling och kände mig naturligtvis som jordens värsta svikare. Det största problemet för svensk fantastikutgivning är förstås att alla böcker  redan har lästs av nästan hela den potentiella publiken när något svenskt förlag väl hunnit köpa rättigheter, kontaktat omslagsillustratörer, utfodrat tryckpressputsaraporna eller vad som nu behövs för att översätta och ge ut en bok. Pretty Monsters är ett lysande undantag, då den publiceras i två delar på svenska, Fel grav och Askungeleken, och så går jag och köper den på engelska! Det enda jag kan säga till mitt försvar är att jag ville hinna läsa den innan Kontrast och att den lokala bokhandlaren bara hade originalet just då (samma dag som jag åkte). Annat är det med dig – du ska naturligtvis stödköpa båda delarna eller, om du är fattig, låna dem på biblioteket så att översättaren får sina tre ören, eller hur det nu funkar.

Hvafalls?, utbrister den kritiska läsaren. Ska jag basera mina inköp på ideologi snarare än personliga preferenser och därmed snedvrida Marknaden? Vad tar du mig för? En välgörenhetsinrättning?

Svaret är ja, jag tar dig för en välgörenhetsinrättning. Utan en faiblesse för välgörenhet tror jag inte att du skulle läsa mina inlägg. Dock kan jag ha fel i detta, så jag ämnar här presentera mer egennyttiga skäl att skaffa böckerna ifråga.

The Wrong Grave

Med hjälp av mina utomordentliga språkkunskaper gissar jag att det är denna historia som heter Fel grav på svenska (vilket jag säger för att det ska vara lättare för dig att orientera dig i den svenska utgåvan och därmed kunna komma med intressanta invändningar rörande mitt omdöme i kommentarsfältet, hint hint). Det jag minns bäst av denna novell är Links berättarröst, vilket är naturligt. Om man för första gången i sitt liv får smaka hallonglass så är det ju denna smak man kommer ihåg, inte struten den låg i. Med detta vill jag alltså säga att Links berättarröst är lika utsökt som hallonglass. Genom att vara en aning distanserad och lätt överseende i förhållande till figurerna väcker hon, paradoxalt nog, mer sympatier för dem. Jag får intrycket av en uråldrig faster som utifrån sin enorma livserfarenhet berättar om sin korkade, men ändå genuint omtyckta, yngre släkting och dennes eskapader. Till exempel konstaterar hon att vem som helst kan råka gräva upp fel grav och denna mening borde vara tillräcklig för att göra dig nyfiken.

Betyg: 4/5

The Wizards of Perfil

Denna novell torde heta Trollkarlarna i Perfil på svenska. Eller magikerna. Eller De Perfilliska trollkarlarna/magikerna. I stort sett är det skönt att inte vara översättare.

Alla  som gillar fantasy får här sitt lystmäte, utom kanske sådana som gillar 8000-sidiga besöka-alla-platser-på-de-fyra-olika-kartornaböcker (jag tittar på dig, Karl). Jag antar att det är lika svårt att ge en övertygande beskrivning av en främmande värld på (blädder, blädder) 50 sidor som på 8000. I en lång romanserie är det en mängd olika platser, personer och detaljer som måste passa in i helheten. I en novell, å andra sidan, måste de detaljer som faktiskt ges vara desto mer övertygande. Detta klarar Link utmärkt och lyckas dessutom berätta en historia om, tja, hur människor fungerar ibland. Vilket är så mycket man kan begära.

Betyg: 4/5

Magic for Beginners

Ah, tonåren. Vi som lämnat den tiden i livet bakom oss, utom möjligen mentalt, har väl alla något nostalgiskimrande minne och något vi önskar att vi hade skött annorlunda. Dessa känslor och fler lyckas Link fånga i en novell om några tonåringar vars umgänge i mycket kretsar kring en obeskrivligt brokig, fånig och alldeles underbar tv-serie, The Library (en referens till Borges?, undrar jag under kulturkoftehatten). Genom gängets besatthet av tv-serien och med hjälp av porträttet av huvudpersonens mentalt frånvarande författare till far får läsaren en hel del att fundera på, som vilken roll fiktionen spelar i våra liv och vilken vikt den har.

Betyg: 4/5

Kelly Link

The Faery Handbag

Porten till andra världar är en vanlig ingrediens i fantasy, men jag undrar om den någon gång gått genom en handväska? Det är hur som helst en cool idé, som passar utmärkt i en novell om exil från sina rötter (som kanske fungerar på samma sätt oavsett om rötterna finns i något existerande land, älvornas värld eller (det förhoppningsvis fiktiva) landet Baldeziwurlekistan), som Link berättar liksom i förbifarten. Vid det här laget började jag inse att jag har att göra med en författare som både tillfredsställer den efter coola idéer törstande tolvåring jag en gång varit och den vitskäggige litteraturvetargubbe med pannveck djupa som Dromskåran jag ännu hoppas bli.

Betyg: 4/5

The Specialist’s Hat

Det stora, mystiska huset är ännu en stapelvara som Kelly Link lyckas göra till sin egen. Spök- och skräckberättelsens förmåga att sätta fingret på våra mer vardagliga rädslor utnyttjar hon också till fullo i Specialistens hatt, där vi möter två syskon som, i likhet med tonåringen i Magi för nybörjare, har en frånvarande fader. Man påminns att för ett barn spelar det kanske inte någon större roll om det är oknytt eller något helt normalt som lockar bort en älskad förälder. Obehaget i att bli lämnad ensam är väl iofs större om det sker i ett gammalt hus med märkliga artefakter.

Betyg: 4/5

Monster

En kort sak om det påtvingade sommarlägrets fasor. Om jag ville vara klyschig skulle jag kunna skriva något om att ”frågan är vem som är det egentliga monstret”. Men det vore att göra Links monster orättvisa. Inte ens inslag av mörk humor gör hennes monster mindre skrämmande.

Betyg: 4/5

The Surfer

Äntligen lite science fiction! I framtiden har den första kontakten mellan människor och utomjordingar etablerats. Åtmintone är det vad titelns surfare påstår, då han enligt egen utsago bortförts från stranden och fått ett viktigt budskap om kärlek, nudism med mera till jordens befolkning.

Efter den nördiga huvudpersonen i Monster är det lite roligt att Surfaren berättas av en riktig sportfåne. Hans pappa är läkare och på väg till surfarens hem i Costa Rica, samtidigt som en pandemi härjar i USA. Berättarens tankar kretsar dock mer kring fotboll och tjejer än världshändelser. Helt opåverkad är han dock inte och en av berättelsens styrkor är hur Link beskriver förändringarna i världen som medfört att det nu är jänkare som betraktas som slödder som bara vill ta sig in i Costa Rica för att parasitera på deras rikedom. Dessutom blev jag väldigt förtjust i Naomi, en smart, överviktig tjej som sportfånen träffar i det karantänläger där det mesta av novellen utspelar sig.

Jag är väldigt förtjust i sf där framtiden görs trovärdig genom att den beskrivs som väldigt självklar för huvudpersonerna, med en ton som säger att det inte är fråga om en berättelse om framtiden utan om en annan nutid, som råkar ligga några år framåt i tiden. Denna novell är ett mästerligt exempel på en sådan berättelse.

Betyg: 5/5

The Constable of Abal

I denna novell är spöken inte skräckinjagande varelser, utan döda människors andar som kan fångas in och bäras med sig som accessoarer. Konstapeln ifråga är en sådan ande, som fångas in av en ung tjej med andeskådargåva sedan hennes mor mördat konstapelns köttsliga lekamen. I och med mordet tvingas de två fly till en ny stad där deras förmågor inte alls står högt i kurs, men där det kanske finns en chans för den unga flickan att få veta mer om sitt ursprung. Denna novell är, i likhet med Trollkarlarna i Perfil, utmärkt fantasy, där världen inte beskrivs så tydligt, men den allt genomsyrande magin är desto viktigare.

Betyg: 4/5

Pretty Monsters

Fler mänskliga monster dyker upp i denna novell, som är minst två berättelser i en. Den ena handlar om en ung tjej som räddas från att drunkna av en äldre kille från samma ort och utvecklar en besatthet av honom som nästan når stalkernivåer. Den andra handlar om studenter på en high school för enbart kvinnliga elever, vilka är på väg att utsätta en nyinflyttad kamrat för den rituella prövning som alla på skolan tvingas genomgå. Båda berättelserna är kusliga, delvis på grund av mina förväntningar, delvis på grund av den skrämmande dynamik som finns mellan personerna. Jag satt bara och väntade på vad som skulle gå fel. Tillsammans med Links fantastiska berättarförmåga och känsla för dialog och detaljer gör stämningen denna novell till den som jag, tillsammans med Surfaren, tycker allra bäst om.

Betyg: 5/5

The Cinderella Game

Samlingen avslutas med en kort, ruskig historia om att leka med sin styvlillasyster. Jämfört med övriga noveller känns den lite bagatellartad, men ruggigheten och känslan av vilsenhet och förlorad kontroll finns där.

Betyg: 4/5

För att sammanfatta har Kelly Link gjort det, i mina ögon, närapå omöjliga – hon har producerat en hel samling av noveller utan ett enda dåligt inslag! Samtidigt som alla berättelser har sina förutsättningar löper en röd tråd av rotlöshet och vilsenhet genom samlingen som får mig att undra hur hon egentligen haft det under uppväxten. Nu har hon hur som helst hittat hem – hon sa vid flera tillfällen under Kontrast att skrivande är något som går att träna upp och lära in, men oavsett om det beror på talang eller flitig övning (jag misstänker båda) är det bara att konstatera att författare är vad Kelly Link är och bör vara.

/Olov L

GRRM på svenska – Tredje gången gillt?

Jag spanade runt lite på kommande böcker på adlibris och fann till min förvåning George RR Martins Sagan om is och eld i en ny utgåva på svenska. Den här gången är det månpocket som ger ut Louise Thulins översättningar för tredje gången. Ingen annan fantasyserie har så förvirrad utgivning på svenska som GRRM:s mästerverk. Allt började 1997 när Forum gav ut den första boken. På klassiskt svenskt maner var den uppdelad i två volymer, I vargens tid och Kampen om järntronen, Jag antar att försäljningen inte var så bra som förlaget hoppades på eftersom översättningsprojektet skrotades. Om vi spolar fram tio år så landar återigen Game of thrones på bokhandelsdiskarna. Denna gång i en fet volym med titeln Kampen om järntronen. Den följdes snabbt av Kungarnas krig (A clash of kings) och Svärdets makt (A storm of swords). Vad händer sen? Jo Forum drar ur proppen för andra gången och basunerar ut att de inte tänker översätta A feast for crows. Om man någonsin undrat varför nästan alla fantasyläsare i Sverige tillslut börjar läsa på engelska så har man svaret här. De ledsnar helt enkelt. Man är så illa tvungen att överge svenskan för engelska för att vara säker på att få läsa en serie till dess slut.

Nu gör då Månpocket en kulturgärning och publicerar de tre första volymerna igen. Jag antar att det faktum att SVT kommer att visa Game of thrones nån gång under 2012 har ett finger med i spelet. Oavsett detta så är jag tacksam att böckerna återigen kommer vara tillgängliga på svenska. Jag har inte hittat nån info hos Forum som tyder på att de kommer publicera del fyra och fem men vi kan ju hålla tummarna att nåt svenskt förlag med fingertoppskänsla plockar upp rättigheterna. Det är en skam att ett av den moderna fantasyns mästerverk inte finns tillgängligt på det svenska språket.

//Stefan

Wheel of Time upproret!

Nu har en driftig vän till mig skapat en facebook-grupp för att försöka skapa intresse för en översättning av de sista delarna i Wheel of Time av Robert Jordan och Brandon Sanderson.  Så alla som vill se en ny svensk översättning av the Gathering Storm får hänga på!

Här är gruppen!

”Enligt bekräftade källor så har förlaget Natur & Kultur beslutat sig för att avbryta översättningen av Robert Jordans mästerverk inom fantasygenern; Wheel Of Time. Detta av finansiella anlednigar.

Vårt uppdrag: Att finna ett förlag som vilja översätta de sista trenne sista böckerna till svenska. Att samla så många älskare av Robert Jordans böcker som möjligt till denna grupp för att påvisa att intresset fortfarande är lika stort som det är lönsamt. Sprid ordet, insamla era trollocher och aielkrigare.

They may have won the battle – but not the war!”

/karl

Sauroooon, kom och äääääät!

sauron

Efter att av en slump ha hört ett barn tilltalas med namnet Legolas började jag och sambon leka lite med Statistiska Centralbyråns namnsökningsfunktion. Några Tolkien-inspirerade namn (i någon sorts topplisteform) är:

 

125 personer i Sverige heter Arwen, varav 29 har det som tilltalsnamn.

54 personer i Sverige heter Bilbo, varav 13 har det som tilltalsnamn.

34 personer i Sverige heter Eowyn, varav 7 har det som tilltalsnamn.

44 personer i Sverige heter Legolas, varav 6 har det som tilltalsnamn.

25 personer i Sverige heter Gandalf, varav 6 har det som tilltalsnamn.

43 personer i Sverige heter Aragorn, varav 3 har det som tilltalsnamn.

22 personer i Sverige heter Frodo, varav 3 har det som tilltalsnamn.

36 personer i Sverige heter Galadriel, varav 2 har det som tilltalsnamn.

6 personer i Sverige heter Sauron, varav 2 har det som tilltalsnamn.

13 personer i Sverige heter Gimli, varav 1 har det som tilltalsnamn.

2 personer i Sverige heter Radagast, varav 1 har det som tilltalsnamn.

17 personer i Sverige heter Vidstige, varav ingen har det som tilltalsnamn.

3 personer i Sverige heter Peregrin, varav ingen har det som tilltalsnamn.

3 personer i Sverige heter Samwise, varav noll personer har det som tilltalsnamn.

2 personer i Sverige heter Bombadill, varav ingen alls har det som tilltalsnamn.

2 personer i Sverige heter Meriadoc, varav inte en kotte har det som tilltalsnamn.

1 person i Sverige heter Boromir, varav ingen har det som tilltalsnamn.

1 person i Sverige heter Eomer, varav ingen har det som tilltalsnamn.

Frågan är hur vi ska tolka detta. Att Arwen kommer först är kanske inte så förvånande, eftersom det både a) låter som ett riktigt namn och b) är riktigt snyggt, vilket gör det mindre konstigt, något som de flesta föräldrar (men uppenbarligen inte alla) anser vara hyfsat viktigt när de namnger sina barn. Det kan konstateras att Bombadill är det enda namnet på listan som en man och en kvinna har som förnamn. Annars föjer namnvalen könsgränserna, då alla som heter Arwen är kvinnor, alla med namnet Aragorn är män, alla som heter Gandalf har skägg, etc.

Apropå skägg har alla valt att tolka Gimli som ett mansnamn, trots att dvärgen ifråga i princip skulle kunna vara kvinna, med tanke på Tolkien-dvärgarnas idiosynkratiska hållning till kön. Visserligen används manligt pronomen i böckerna, men hela verket ska ju föreställa en översättning till engelska från Adûni, så som jag ser det finns det gott om tolkningsmöjligheter för den hågade. Folk är så jämrans konservativa, helt enkelt.

Kanske är förekomsten av Vidstige en tyst protest mot nyöversättningen av Tolkiens böcker? Iofs är det möjligt att han heter detsamma i den nya översättningen, vad vet jag, ser jag ut som någon sorts kunskapsbank, eller? I vilket fall är Vidstige knöligt att uttala, men ändå en rätt sjysst översättning av originalets Strider. Det ska också nämnas att tio personer har Vidstige som efternamn.

Att Bilbo hamnar så högt på listan beror förmodligen på att det etablerades som svenskt förnamn för relativt länge sedan, långt innan filmerna av Peter Jackson kom ut, något som jag antar påverkat många av de övriga. Själv är jag lite extra glad att Radagast finns med. Jag har alltid gillat honom. I grunden god men upptagen av oväsentligheter och extremt lättlurad; sådana är vi, Radagast den Brune och jag.

/Olov L