Hugobevakning 2015 – The Goblin Emperor av Katherine Addison (roman 2)

The Goblin Emperor

En fantasyroman som heter The Goblin Emperor? Det låter som en hacka-och-huggahistoria om ett litet band oborstade, råbarkade hjältar som är tvungna att ge sig ut för att stoppa den onde vättekejsaren och dennes horder av vandöda monster. Inget kunde dock vara längre från sanningen. Kejsaren ifråga är i romanens början en mycket ung man vid namn Maia som bor i en stuga långt ute på landet med sin buttre och våldsamme kusin. Dock kommer beskedet att Maias far, som är kejsare av alvernas rike, och alla hans äldre bröder har dött i en luftskeppskrasch. Detta gör Maia, det enda positiva resultatet av den gamle kejsarens konvenansäktenskap med en vätteprinsessa, till alvernas nya kejsare, sitt typiska vätteutseende och brist på hovetikett till trots.

Därefter får vi följa alla Maias vedermödor när han föröker finna sig till rätta i sin nya roll och lära sig hovlivets alla subtila nyanser, samtidigt som han har att hantera mordförsök, maktgiriga rådgivare, släktingar som föraktar honom och inte minst den totala frånvaron av stillhet och privatliv som han drabbats av.

Genom hovintrigerna målas bilden av det mångtusenåriga kejsardömet upp och det är en minst sagt spretig och kladdig tavla. Tänk dig att Brittiska Imperiet vid mitten av 1800-talet slutade att utvecklas mot mer demokrati, men att det istället lades på en mängd institutioner och hovfunktioner och att detta fortgick i tusen år till. Där har du stackars Maias arv.

Alvernas (och vättarnas) kultur skildras genom små, självklara detaljer, såsom att deras örons vinkel signalerar deras humör. Dessutom målas långsamt Maias familjehistoria, som förstås sammanfaller med imperiets historia, upp. Hela tiden finns i bakgrunden motsättningen mellan det goda som en god person kan uträtta med mycket makt i sin hand och svårigheten att åstadkomma goda förändringar när själva samhället är uppbyggt kring ojämlikhet.

I synnerhet för att vara en berättelse som nästan enbart utspelar sig i ett enda palats är världsbygget otroligt imponerande. Dessutom befolkas palatset ifråga av fullödiga peroner, var och en med sin egen agenda. De har även varsitt svåruttalbart namn och det rör sig om många namn. Gör inte samma misstag som jag och läs två tredjedelar av boken innan du tittar efter om det möjligen finns ett personregister längst bak…

The Goblin Emperor har sina svagheter. Det finns en motsättning mellan Maias naivitet och goda hjärta och hur bra han ändå lyckas i det cyniska maktspelet han hamnat i. Det är heller ingen roman som skakat om min världsbild, som vissa riktigt bra politiska skildringar kan göra. Inte desto mindre är detta en bok som jag gått och längtat efter att få fortsätta läsa när jag varit tvungen att lägga den ifrån mig. Jag rekommenderar den egentligen till alla som gillar fantasy och om du tycker om palatsintriger måste du läsa den. Det är inte säkert att jag kommer att rösta på den, men vinner den en Hugo kommer jag dock att bli mycket nöjd.

Tag och läs!

/Olov L

Betyg: 4/5

Love and Romanpunk (2011) av Tansy Rayner Roberts

Tansy Rayner Roberts, frejdig poddare i Galactic Suburbia, deckarförfattare under pseudonymen Livia Day och fantasyförfattare under sitt eget namn, får bilda eftertrupp i det australiensiska tematåget. Jag har tidigare bara läst en novell av Tansy Rayner Roberts och den var liksom varken bra eller dålig, så jag visste inte vad jag kunde förvänta mig av Love and Romanpunk, i synnerhet med tanke på den överdrivet generiska titeln. Och vad hände med sandalpunk som benämning på ”steampunk fast under romarriket”? ”Romanpunk”, på min ära.

Julia Agrippina’s Secret Family Bestiary

Ånej, en alfabetisk lista, det tråkigaste, ”experimentella” berättarknepet i världen, tänkte jag. Vad hände med det gamla hederliga historieberättandet? Har till och med de ledsna valparna en poäng, om än framförd med ostoppbar idioti och toxiska doser ofrivillig komik?

Som tur är hade jag, som så ofta, fel. Detta är inget konstigare än Julia Agrippinas memoarer, om än med ett monster per kapitel. Det är inga dåliga memoarer heller. Enligt denna novell är alla rykten du hört (av gamla romare) om mantikorer, havsmonster och andra hemskheter helt sanna.

Om man kan lita på något hos de gamla romarna så är det deras förmåga att skapa dekadenta kejsarätter och vansinniga palatsintriger. I TRR:s händer blir Julia Agrippinas liv en mustig blandning av kvinnohistoria (hela händelseförloppet återges ur några kvinnors perspektiv), bästa sortens hovfantasy och den roligaste historielektion du någonsin haft. Det märks verkligen att romarriket är ett favoritämne för författaren!

Betyg: 4/5

Lamia Victoriana

Den näst coolaste historiska perioden, den viktorianska, utgör scenen för nästa novell. Det är en återgivning av den spännande episod då Mary Shelley skrev Frankenstein och vi får naturligtvis, på bästa alternativhistoriemanér, veta vad som egentligen hände. Det var inte bara den fiktive Frankenstein som fick tampas med monster.

En helt okej novell, men den känns lite som en mellanlandning.

Betyg: 3/5

The Patrician

Desto bättre är ”The Patrician”, där vi möter Clea, som vuxit upp i en australiensisk stad som är uppbyggd som en historisk turistfälla, där invånarna spelar rollerna som romare i ett historieland. En dag möter hon en främling som verkar veta väldigt mycket mer om romarriket än de andra turisterna och som dessutom verkar ha viss expertis vad gäller de mytiska varelser som romerska miljöer lockar till sig. Vi får följa hur Cleas och främlingens relation utvecklas genom åren och det är riktigt fint och trovärdigt gjort.

Det är här som titelns love dyker upp och jag måste säga att det är en av de finare kärleksberättelser jag läst, som den levererar stora känslor utan att det slår över i det överdrivet storvulna.

Betyg: 5/5

Tansy Rayner Roberts

Last of the Romanpunks

Den sista novellen knyter ihop säcken och sammanfogar alla fyra delarna till en helhet, då både Cleas och Julia Agrippinas ättlingar dyker upp. Berättelsen är mer av en rak actionhistoria än de tidigare och jag blir imponerad av TRR:s förmåga att berätta olika sorters historier med samma lätthet. Till den steampunkentusiast som undrat om romanpunk är något för henom kan jag meddela att hela novellen utspelar sig på ett luftskepp. Vad mer kan en enkel klackare begära?

Betyg: 4/5

Sammanfattningsvis är jag svårt imponerad av Tansy Rayner Roberts förmåga att dra en skröna (familjeskröna, till och med) som utspelar sig över tvåtusen år och berättas i fyra olika tonlägen utan att det känns ansträngt eller tråkigt. Detta är bästa sortens underhållning och rekommenderas varmt till alla som vill ha en avslappnad lässtund utan att behöva utsätta sig för ytligheter!

/Olov L