Radiodramats återkomst via De dödas röster

Jag har tidigare tipsat om The Black Tapes, ett av flera exempel på hur poddvärlden återuppväckt det klassiska radiodramat, efter insikten att just ljudmedia passar fantastiskt bra för skräck. Därför är det glädjande att Sveriges Radio fångar upp trenden och tillför resurser som en vanlig, sketen poddare bara kan drömma om. Det innebär att man anlitat Sara Bergmark Elfgren, en av de inte helt okända författarna till böckerna om Engelsfors, som skapat De dödas röster. Smart som hon är har hon valt att presentera berättelsen som det som svenska folket älskar allra mest – en dokumentär om ett brott!

Fanart till De dödas röster av Karl Johnsson (känd för Vei och Berättelser från Engelsfors)

Fanart till De dödas röster av Karl Johnsson (känd för Vei och Berättelser från Engelsfors)

För tjugo år sen mördades Jessica Lundh i en stuga i trakten av Täby. Hennes bästa kompis Emma Nylander har sen dess blivit journalist och beslutat sig för att göra en radiodokumentär om mordet, dess efterspel och de urbana myter som uppstått kring det. Till sin hjälp har hon fördelen att känna alla inblandade och även ett antal kassettband inspelade av Jessica själv på 90-talet.

För undertecknad, som älskar mockumentärer och found footage, är det förstås rena julafton. Det är nog ingen slump att det jag valt att skriva om här på bloggen är bland annat Ghostwatch och Paranormal Activity. Jag älskar helt enkelt skräckberättelser som tillåts byggas upp långsamt och där det dröjer lång tid innan det blir riktigt otäckt och de övernaturliga inslagen börjar skymta i hörnen. Alltså sitter jag och myser när de första avsnitten av De dödas röster låter som ett avsnitt av P3 Dokumentär, om än med en liten krydda av moderna spökhistorier – Jack Werner från Creepypodden dyker till exempel upp och pratar om internetålderns myter.

De dödas röster officiell

Något som är till stor hjälp för att skapa dokumentärstämningen är de duktiga skådespelarna. Jag ska villigt erkänna att jag vet minst i världen om skådespelande, men just därför är det talande att till och med jag märker att skräckpoddar ofta görs av människor som är bättre på ljudteknik och manusförfattande än att låta trovärdiga. SR har förstås haft råd att anlita ”riktiga” skådisar och jag imponeras bland andra av Johanna Ringbom som mamman till tonåringen som blev misstänkt för mordet och Måns Nathanaelson som kompisen som vägrar tro att hans gamla vän är en mördare. Men egentligen skulle jag kunna droppa ett helt exceldokument med skådespelarnamn, för även de mindre rollerna gestaltas imponerande. Det känns inte alls konstigt att vissa (tydligen) till en början trott att dramat är på riktigt när jag hör Johan Ehn som polis – exakt alla stockholmspoliser över 35 som jag någonsin hört uttala mig om gamla fall har låtit exakt sådär. Ett namn till: Sanna Sundqvist har perfekt tonträff som journalisten som försöker behålla sin reporterinställning (och sitt lugn) medan hon rapporterar om sådant som egentligen ligger lite för nära henne själv.

Några av de duktiga skådespelarna, samt Sara BE i egen hög person

Några av de duktiga skådespelarna, samt Sara BE i egen hög person

Men utan ett bra manus står sig skådespelarna slätt. Även här blir jag imponerad. Litegrann ser det ut som om man plockat ihop ett dream team på P3 (bland andra är Judith Kiros, i min personliga kanon känd som ”den roliga och smarta i Flumskolan”, med och skriver några avsnitt). Handlingen kretsar kring vänskap, ungdom och skuld, men under ytan rör sig även frågor om etnicitet, klass och kön för att ibland blomma upp. Kompisarna i gänget kring den mördade flickan har olika förutsättningar och olika liv trots att de bor i samma ort och umgås varje dag.

Till allt detta härliga kan vi lägga att handlingen delvis kretsar kring rollspelet Kult och krydda med en stor dos 90-talsreferenser så blir De dödas röster en riktig nerdgasm för en 36-årig nördfilur. Men skräcken drabbar alla och frågorna som väcks är allmängiltiga, så jag rekommenderar oreserverat De dödas röster till hela den svenskspråkiga delen av mänskligheten!

/Olov L

Marilyn Manson är en av flera 90-talsikoner som dyker upp i dramat

Marilyn Manson är en av flera 90-talsikoner som dyker upp i dramat

P.S. Du hittar De dödas röster under namnet P3 Serie – vilket kanske är det bästa av allt! Det antyder att detta bara är den första satsningen på underhållningsdrama av många från SR:s sida. En ny gryning skymtas vid horisonten. D.S.

Annonser

Några funderingar kring Paranormal Activity (2007)

Det kan låta pretentiöst att säga att en film dissekerar mansrollen och det är möjligt att jag övertolkar, men skräckfilmen Paranormal Activity väckte en del tankar.

Måhända har någon inte koll på vad det är för film, så en kort presentation följer: Det rätt vanliga, unga heteroparet Katie och Micah har flyttat in i ett hus tillsammans. Tyvärr hörs det märkliga ljud om nätterna och Katie känner igen fenomenen från sin barndom. Micah skaffar en filmkamera för att försöka dokumentera och förstå händelserna och börjar filma som besatt, bland annat i parets sovrum.

Det vi får se i filmen är endast och enbart det som filmats med Katies och Micahs kamera, så det blir skräck i fejkdokumentärstil. Filmen fick en hel del uppmärksamhet när den kom, bland annat eftersom den hade låg budget, men lyckades vara mer skrämmande (enligt många kritiker) än andra skräckfilmer under de närmast föregående åren. Om jag skulle hålla med är svårt att säga, då jag har dålig koll på både skräck och film, men nog blev jag rädd, vilket är ganska ovanligt.

Det som slog mig hos filmen var dock något annat. Även om det inte går att skriva mycket mer om filmens innehåll utan att spoliera den kan jag avslöja att mycket av spänningen ligger i det gamla men-för-faantricket, dvs att tittaren hela tiden sitter och grälar på karaktärerna inombords, för att de beter sig så korkat. Men för faan du måste ju plocka upp hagelbössan/springa åt andra hållet/stänga av badstranden, fattar du ingenting?! Du vet. Det blir lite påfrestande, men samtidigt kan jag inte svära på att jag själv inte skulle ha betett mig ungefär som Micah. Och det, tror jag, kan bero på att filmen sätter fingret på en del av problemen som finns i mansrollen. Kanske. Du som har sett filmen och orkar se den igen kan väl fundera på följande frågor: Vad driver Micah? Hur prioriterar han? Vilka egenskaper värdesätter respektive nedvärderar han? Och framför allt: Vad är han rädd för? Vad är han allra mest rädd för?

Det unga paret

Manusförfattare kan välja mellan att göra dialoger intressanta genom att skapa just intressanta karaktärer, som kommer med insikter och smarta formuleringer, eller så kan de välja att låta karaktärerna vara väldigt vanliga (realistiska) och säga mer triviala och ogenomtänkta saker. Paranormal Activity är ett typexempel på den senare metoden och i sådana dialoger är det ofta viktigast vad som inte sägs. Mellan replikerna tycker jag mig kunna se konturerna av ett förhållande, vilket gör filmen till något mer än en bra skräckfilm. Observera att jag inte tycker att den är mer än ”bara” en skräckfilm, men att den blir bättre genom att vara både en film om övernaturliga fenomen och en film om en relation. Precis som en relationsfilm automatiskt blir bättre om den även handlar om zombies eller vampyrer.

Det är som sagt möjligt att jag övertolkar, men vad tror ni som läser detta?

/Olov L