Hugobevakning 2015 – One Bright Star to Guide Them av John C. Wright (kortroman 1)

John C. Wright

John C. Wright

En duktig recensent kan naturligtvis närma sig ett verk utan förutfattade meningar. Tyvärr får ni hålla till godo med mig, stolt innehavare av svart bälte i uppskruvade förväntningar. Jag kan åtminstone, i den kompletta redovisningens namn, erkänna att jag var väldigt opepp inför ännu mer av John C. Wright sen den plågsamma upplevelsen som var ”The Parliament of Beasts and Birds”. Lyckligtvis verkar Wright mer uppriktigt engagerad här och visar faktiskt prov på en del berättarglädje, kanske beroende på att kortromanen är en hyllning till en av hans favoritförfattare.

Vi får möta en medelålders man, Peter eller vad han nu hette, som är materiellt trygg och framgångsrik, men ändå känner att han har ett andligt tomrum i tillvaron. Precis som i verkliga livet är det svårt att skapa ett tomrum där inte en kattrackare kan ta sig in och en magisk, talande katt dyker strax upp. Katten påminner Peter (evhnh) om de äventyr Peter upplevde som ung, när han och hans vänner tog sig till en annan värld. Ännu en gång är det fara å färde, mörkrets krafter samlar sig och Peter får i uppdrag att väcka sina forna kamrater ur deras slummer, så att det goda än en gång ska kunna segra. På vägen stöter han på sådana problem som att den andra grabben i gänget (var det Edmund han hette?) har gett sig i slag med demoner och till och med blivit (flämt) abortförespråkare, att den förståndiga kvinnan (Susie? Susan? Mitt namnminne är inte det bästa…) har avlidit samt att Lucy (tror jag det var) är något av en fnittrande fegis.

"Snart kommer även du, mitt barn, att fördärvas av puberteten, varefter du aldrig mer kan träda in i mitt rike."

”Snart kommer även du, mitt barn, att fördärvas av puberteten, varefter du aldrig mer kan träda in i mitt rike.”

Det är alltså fråga om en pastisch gränsande till fanfic som beskriver vad som skulle kunna hända Narnia-ungarna om de vuxit upp och glömt sin barndoms äventyr. De äventyr som Wrights motsvarigheter upplevt beskrivs endast i lösryckta minnen om hur de räddat den Ledsna Ekorren från de Dinglande Demonerna i Gröna Hydrans Sjumilaskog, etc. Och det kommer många sådana minnen. Många. Så många att det är svårt att veta om Wright verkligen tycker att han är suggestiv och sagoboksaktig, eller om han är helt omedveten om hur parodiskt det låter efter ett tag. Det är aldrig ett gott tecken när jag som läsare inte vet om jag läser en parodi eller inte.

Budskapet är lika enkelt som vedervärdigt: Håll käften och lyd Gud. Ungefär detsamma som i Narnia-böckerna, alltså, men en stor skillnad är förstås att C. S. kunde konsten att skriva underbara, medryckande sagor som fungerar lika bra oavsett om man delar hans ideologi eller ej.

Men trots mina ideologiska och estetiska invändningar är detta en helt okej berättelse. Läsningen var inte plågsam en enda gång och vid flera tillfällen verkade det som om Wright faktiskt gått in för att underhålla läsaren. En viss sorg infinner sig dock när jag inser att denna ambition, som borde vara det lägsta kravet man kan ställa på en författare, gör One Bright Star to Guide Them till en av hugolistans bästa hittills. Men kanske kan Wright ännu bättre? Jag har medvetet sparat tidsreseberättelsen till sist.

/Olov L

Betyg: 3/5

Annonser

Hugo-romanerna, del 3 av 5 – Neptune’s Brood av Charles Stross

neptunes-broodCharles Stross har äran att vara den första författare vars verk jag recenserade här på Drömmarnas berg (för mer än fem år sedan!). Då skrev jag att han var mer intresserad av idéer än personer, vilket förvisso gäller fortfarande. I Neptune’s Brood målar han upp en trovärdig framtid där mänskligheten kastat av sig sina kroppsliga bojor och blivit posthumana. Desto viktigare, och mer originellt, är att han funderat på allvar på ekonomin kring kolonisering av andra stjärnsystem i ett universum utan överljusfart. Hur går det egentligen till att göra en så stor investering, hur försäkrar man sig om att den ger avkastning och (mer spännande) vilka kryphål går att hitta i systemet? Smart sf med stora idéer, kan det bli bättre? Har vi den självklara vinnaren i Stross?

Svaret är ett rungande nej! I Accelerando struntade Stross i persongalleriet – i Neptune’s Brood kastar han dessutom intrig och språk överbord. De första hundra sidorna är nästan outhärdligt tråkiga och det säger jag alltså om en berättelse som utspelar sig i ett interstellärt tempel med fjärrstyrda skelett, en kvinna med sex bröst och en klonad mördare ombord.

De sista två tredjedelarna är bättre, men bara på grund av att den innehåller fler infodumpar. Japp, Stross är en författare som skriver så illa att man längtar efter infodumpar. Där får man ju åtminstone lön för läsmödan, i form av info. Medan Accelerando innehöll svindlande många idéer per sida innehåller Neptune’s Brood lika många adjektiv per mening. Den kallas ofta för en Heinlein-pastisch, men Heinleins mest försonande drag var hans förmåga att dra en riktigt härlig skröna. Jag skulle snarare vilja påstå att Stross lyckats fånga alla Asimovs sämsta drag – det träiga språket där alla pratar likadant (dvs som författaren), den obefintliga handlingen och förmågan att bara vara intressant på en kosmisk nivå. Asimov fann sig till slut till rätta med sina stilistiska tillkortakommanden genom att låta alla sina böcker bestå av långa rader av föreläsningar, den enda genre han verkligen behärskade. Stross småironiska, alltför ordrika stil passar på samma sätt bäst i humoresker. Undra på att hans Laundry-berättelser (varav en är nominerad i år) hör till hans mest populära.

I slutändan är detta en (förvisso högintressant) essä om interstellär ekonomi på trettio sidor som dragits ut till en tio gånger så lång roman och med den tar Stross steget in på listan över författare jag ger upp. Utan vidare nomineringar eller andra tvingande omständigheter blir Neptune’s Brood det sista skönlitterära verk jag läser av Stross.

/Olov L

Betyg: 2/5 – nätt och jämnt godkänd