Dark Orbit (2015) av Carolyn Ives Gilman

Dark Orbit Carolyn Ives GilmanKanske är det en bieffekt av en alltför grandios självbild, men jag inbillar mig att Dark Orbit är en bok som Läs mer

Annonser

Aurora (2015) av Kim Stanley Robinson

aurora-kim-stanley-robinson-1Aurora har varit ordentligt hypad, åtminstone i de kanaler där jag får min information om vad som händer i sf-världen. Det har förstås två effekter: Först blir jag nyfiken – om så många hyllar den måste det väl vara bra på något sätt? Sen dyker min inre indiesnubbe upp och börjar viska om alla tillfällen då majoriteten haft fel. Den senare förstärks förstås av att det bara går att höra ett visst antal lyriska beskrivningar av en bok innan man ledsnar. Alla andra kanske låter sig ledas av förstå-sig-påarna, men jag Läs mer

In the Ocean of Night (1976) och Across the Sea of Suns (1984) av Gregory Benford

In the Ocean of Night

Här har vi en bok som börjar spännande. En astronaut vid namn Nigel Walmsley har skickats upp till en asteroid som hotar att kollidera med jorden, i syfte att undersöka och eventuellt spränga den. Läget är desperat – beroende på om den är solid eller består av snö och is kan asteroiden komma att utplåna stora delar av jordens befolkning. Men när Nigel kommer innanför det stoftmoln som omger asteroiden upptäcker han att den inte bara är solid, utan dessutom tycks vara artificiell! Därmed ställs han inför ett svårt dilemma: Ska han spränga asteroiden direkt och utplåna det första tecknet på utomjordiskt liv, eller ska han undersöka den och  istället riskera livet på mängder av människor. Vad är mest värt, en chans att hitta teknologi som eventuellt kan bespara miljarder och åter miljarder framtida generationer av människor lidande och en förtida död, eller ska han utplåna det hoppet för att rädda faktiska människor här och nu?

Sedan dilemmat lösts hoppar handlingen framåt flera år i tiden och vi får träffa Nigel när han undersöker ett mystiskt, rörligt föremål, som anlänt till Solsystemet och av astronomerna på NASA döpts till Snarken, efter Lewis Carrols berättelse Snarkjakten. Samtidigt har en av hans partners (japp, i det år 2014 som romanen beskriver är trepartsförhållanden socialt accepterade) drabbats av en farlig sjukdom orsakad av luftföroreningar. Medan undersökningen av Snarken ger omvälvande information om universum och människans plats i det skapar partnerns sjukdom lika stora omvälvningar i Nigels uppfattning om sig själv. Det låter väl inte så dumt? Det är det inte heller, och boken är dessutom välskriven, både vad gäller stil och karaktärisering. Så vad är problemet?

Problemet är följande: Det blir lite tråkigt. Karl har tidigare recenserat Flood och Evolution av Stephen Baxter, en författare som, liksom Benford, skriver hård, vetenskaplig sf. Därifrån, och från den roman av Baxter som jag själv läst, The Light of Other Days, känner jag igen fenomenet att det blir spännande först mot slutet. För spännande och rejält svindelframkallande blir det även i In the Ocean of Night, men först då det återstår kanske femtio sidor. Kanske är det symptomatiskt för just hård sf, där vägen fram till de vetenskapliga upptäckterna ges lika mycket eller mer utrymme än upptäckternas inverkan på samhället? Hur som helst är In the Ocean of Night ändå klart värd att läsa, om inte annat så för att den leder fram till

Across the Sea of Suns

Utan att avslöja för mycket av den första delen kan jag säga att det inte direkt var någon gästvänlig galax som öppnade sig för mänskligheten i den. Därför skickar NASA genast ut ett rymdskepp för att undersöka mystiska, elektromagnetiska signaler som tycks härstamma från en relativt närbelägen stjärna, i förhoppningen att finna allierade. Vår vän Nigel lyckas mygla och charma sig in på passagerarlistan och vi får följa honom och resten av besättningen när de utforskar flera främmande planeter. Just utforskandet är det som är riktigt, riktigt bra. Torra, relativt trovärdiga skildringar av bisarra ekosystem och de planetära förhållanden som givit upphov till dem ger, paradoxalt nog, en riktigt vyvidgande och romantisk upptäckarroman!

Rymdäventyret varvas dessutom med en skildring av läget hemma på jorden, där märkliga varelser börjat dyka upp i haven, vilka, när romanen börjar, är på god väg att göra världshaven helt ofarbara för mänskligheten. Vi får följa några överlevande från ett havererat fartyg, när de kämpar för att överleva under  extrema förhållanden. Just desperat kamp för överlevnad visade sig Benford vara bra på att skriva om redan  i In the Ocean of Night, och här utnyttjar förmågan till fullo. Framtidsvisionen blir dessutom riktigt skrämmande, när själva ekosystemet vänder sig mot mänskligheten, som inte längre är vare sig de mest intelligenta jordborna eller högst i näringskedjan.

Sammantaget blir det riktigt bra sf. Det känns verkligen som om Benford prövade sina vingar i den första boken och upptäckt vad han är bra på i den andra! Trots att jag höll på att irritera mig sönder och samman på den alltmer gubbjävelaktiga Nigel älskade jag att läsa Across the sea of Suns. Det finns fler böcker i samma framtid och de lär hamna under läslampan så småningom.

Betyg ItOoN: 3/5 – helt okej

Betyg AtSoS: 5/5 – mästerverk

/Olov L

Alba av Kristina Hård

AlbaomslagSvensk, nyskriven sf gör mig ungefär lika glad som Karl blir när han får läsa svenska serier utan hip-hopnallar. Det enda irritationsmomentet ligger hos mig, efersom jag hela tiden får för mig att författaren heter Kristina Alba och romanen Hård. Det senare skulle inte vara helt långsökt, då Alba utspelar sig i en tämligen hård framtid, då en korrupt världsregering är den enda motkraften mot jättekonglomerat av företag som inte tvekar att starta krig om de få återstående mineralfyndigheterna på jorden. Men när berättelsen börjar har huvudpersonen, Alba, redan lämnat jorden bakom sig, som medlem av en expedition till en annan planet i en farkost som, tillsammans med uråldriga tecken som berättar om människans flytt till en annan värld, hittats under en utgrävning på Mars.

Egentligen är det ett klassiskt koncept. Författaren tar ett gäng disparata personer, skickar ut dem i ödemarken och sen börjar allt gå åt fanders. Hård fokuserar ungefär lika mycket på relationerna mellan expeditionsmedlemmarna som på världen de undersöker. Först tyckte jag att sammansättningen av gruppen var en smula orealistisk, eftersom ett så pass viktigt uppdrag borde gå till stabila, tråkiga personer som inte bryter ihop eller börjar gräla i första taget. Men så småningom blir det tydligt att det mesta, även gruppens sammansättning, är ett resultat av det allmänna mygel och rävspel som tycks vara karaktäristiskt för Albas samtid. Faktum är att bokens vördnadsfulla, men inte romantiserande, beskrivning av planeten och dess urinvånare påminner mig om Ursula K Le Guins sf (man anar tidigt att en kulturkrock är i annalkande, och Le Guin är ju drottningen av kulturkrockar), samtidigt som upplägget och intrigen påminner mig om Broken Angels av Richard Morgan. Då infinner sig genast frågan vad det är för en bok egentligen, eftersom det är svårt att tänka sig två mer olika författare än de två. Jag får känslan av att vi här får berättat för oss hur det skulle kännas att vara en ganska vanlig, fredlig människa, en Le Guinperson, fångad i en värld där Morganfolk styr.

Ska jag nämna något om nackdelar skulle det vara de små anglicismer som smugit sig in på några ställen. Men det kan ha lika mycket att göra med att jag är en grinig gubbdjävel som sitter fast i ett annars utdött 50-talsspråkbruk som med Kristina Hårds författande.

Bokens största styrka är den hotfulla stämning som byggs upp, vilket förstärks av en annan lyckad del av romanen, huvudpersonen Alba, som är expeditionens minst formellt utbildade medlem och dessutom har ett förhållande med en av forskarna, en mycket äldre och relativt förmögen man. Som sådan är hon utsatt både för öppet klassförakt och den typ av bedrägliga vardagssexism som är så svår att sätta fingret på, men som Kristina Hård skildrar på ett fantastiskt skickligt sätt. Vid ett tillfälle tycker sig Alba, och inte omotiverat, bli behandlad som en trofé, och det är ändå ett av de tillfällen då hon behandlas som bäst. Att hon skuffas hit och dit av andra och ständigt blir klappad på huvudet, trots att de tillbakablickar som ges visar att hon är den kanske mest driftiga medlemmen av expeditionen, är något som förstärker känslan av att vara utsatt och är det som får mig att läsa vidare även under de partier då det inte är mycket action. Dessa partier lyckas Hård dessutom hålla precis lagom korta för att det inte ska bli tråkigt, samtidigt som man som läsare får den där bakgrundsinformationen om framtiden som är det vi sf-älskare lever av.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om Alba, men den är ganska komprimerad och det är lätt att berätta alltför mycket i förväg. Därför ska jag avsluta med att säga att den kanske inte är den mest originella sf-romanen idémässigt, men att detta kompenseras av ett mycket bra genomförande. Förhoppningsvis kommer Kristina Hård att fortsätta att skriva sf och om hon då får en riktigt bra idé kan vi med fog hoppas på ett riktigt mästerverk.

Betyg 4/5 – rekommenderas

/Olov L