Hemmagjorda tolkningar

Jag har sett två avsnitt av tv-serien The Handmaid’s Tale, som bygger på Margaret Atwoods roman med samma namn, och är hittills mest glad att en så bra sf-roman fått en välgjord, påkostad och seriös filmatisering. Det känns också roligt, men lite konstigt, att för en gångs skull titta på något när det är nytt istället för att som vanligt ligga tio år efter alla tv-referenser.

Ola Söderholm

Ett forum där sådana referenser förekommer är den vänstersatiriska podcasten Lilla Drevet. I avsnitt 149, Gråterskor, tar Ola Söderholm upp tv-serien och pratar om att olika svenska journalister kallat den extra aktuell i vår tid, med tanke på vem som är president i USA, etc. Han menar att det är konstigt att många verkar tro att kvinnoförtrycket i Trumps USA ligger på nästan samma nivå som i tv-serien, när allt Trump gjort är att återinföra den så kallade munkavleregeln, vilket är något som alla republikanska presidenter gör så fort de tar makten, medan demokratiska presidenter alltid tar bort den igen. Dessutom finns det demokratiska institutioner och maktdelning i USA som gör det extremt osannolikt att Trumps regering skulle kunna införa något som är ens halvvägs till diktaturen i The Handmaid’s Tale under de kommande åtta åren. Söderholm är naturligtvis ingen anhängare av Trump, utan menar snarare att det är konstigt att överdriva hans farlighet, när det han gör och står för är illa nog ändå. Dessutom påpekar han att det finns andra samhällen i dagens värld, som till exempel de ISIS-kontrollerade områdena i Irak, där det faktiskt finns ett förtryck som är väldigt likt det i tv-serien.

Liv Strömquist

I avsnitt 151, Kapitalism och hegemoni, utvecklar Liv Strömquist resonemanget och påpekar dessutom att tv-serien snarast arbetar för makten hos råkapitalister som Trump, genom att symbolerna för frihet är sådant som påminner om dagens konsumtionssamhälle, som till exempel en modetidskrift från tiden innan maktskiftet.

Jag har ingenting i sak att invända mot Strömquists och Söderholms resonemang. Däremot skulle jag vilja dela med mig av en liten observation: När tv-serien skulle börja sändas dök det upp reklam för den i mitt facebookflöde. Jag gjorde det lätt korkade valet att läsa några av kommentarerna till reklaminlägget och naturligtvis fanns där några trumpna typer som gnällde över att tv-serien skildrar en kristen diktatur ”när det är islam som står för 100% av allt våld i världen” och blablabla. Det är naturligtvis oerhört korkat att inte fatta att kraften i dystopiska visioner sällan ligger i att de kritiserar en speciell ideologi, utan i mer allmänna resonemang om vad som är ett gott liv och hur olika typer av maktutövning hindrar oss att leva det. De dystopier som har budskapet att kristna är dumma i huvudet blir snart bortglömda, medan de som, i likhet med Atwoods roman, visar på att vissa makthandlingar är fel oavsett vem som utför dem har en chans att bli klassiker. Atwood skrev en kritik av ISIS trettio år innan ISIS fanns, samtidigt som hon inte blundade för obehagliga tendenser i USA. Det deprimerande är naturligtvis att liberala och vänsterinriktade journalister inte verkar ha större insikt i detta än anonyma kommentarsfältherrar, åtminstone om man får tro Söderholm.

”What side you on?”, som Public Enemy skulle ha sagt.

Sen vill jag även göra några, kanske onödiga, betraktelser utifrån olika intervjuer med Atwood som jag tyvärr har ganska vaga minnen av. Hon växte till stor del upp i den kanadensiska vildmarken och har därför större möjlighet än de flesta andra västerlänningar att betrakta konsumtionssamhället utifrån. Däremot får man gå till hennes senare sf-romaner för att hitta kommentarer till det. Inte minst i The Year of the Flood finns det tydliga budskap om det goda i andra sätt att organisera samhället än det kapitalistiska. I The Handmaid’s Tale använder hon dock en berättare från den amerikanska medelklassen och jag upplever huvudpersonens längtan tillbaka till modemagasinens era som att Atwood solidariserar sig med amerikanska medelklasskvinnor i deras jämlikhetssträvanden. Om vi nu lever i ett samhälle där grotesk konsumtion framställs som den enda vägen till lycka är det väl ändå rimligt att tycka att extremt kvinnligt kodade konsumtionsvaror ska ha samma status som sina manliga motsvarigheter?

Elisabeth Moss spelar huvudrollen i The Handmaid’s Tale

Vad gäller de demokratiska institutionernas styrka i USA så är Atwood i romanen noga med att visa att de utsatts för extremt tryck. Science fictions credo är ju att det alltid är de materialistiska förutsättningarna som sätter gränserna för mänsklighetens sociala och politiska institutioner, ett credo som genren delar med så olika ideologier som marxism och libertarianism. En kristen sekt skulle inte kunna ta över USA utan att störta många institutioner genom öppna krigshandlingar, men frågan är vad som krävs för att det ska gå så långt. Ytterst få människor bryr sig om att lyssna på domedagsprofeter som yrar om Guds vrede idag, men vad skulle hända om 50% av mänskligheten blev infertil? 80%? 90%? Det återstår att se hur väl tv-serien skildrar det.

Till sist vill jag också kommentera det Strömquist sa om att det är knasigt att det är först när förtryck mot vita kvinnor visas på tv som många reagerar på hur fruktansvärt det är, vilket såklart är en superrimlig vinkel. Jag tror att Atwood känner till den inställningen och fullt medvetet använde det som ett berättarknep. Utan att spoila för mycket tycker jag att de sista sidorna i The Handmaid’s Tale gör det jättetydligt att budskapet inte bara är att det kan hända här utan även att det är fel att utifrån kulturrelativistiska resonemang förminska problemet när det händer någon annanstans.

Detta är dock inget som motsäger eller försvagar Söderholms eller Strömquists resonemang, utan ska ses som att jag inte kan låta bli att försvara Atwood eftersom som hon, enligt min ödmjuka åsikt, är så jävla ball.

Till sist vill jag påpeka att mina referat av resonemangen i Lilla Drevet inte gör dem rättvisa och att jag rekommenderar alla att lyssna på podden, i synnerhet de nämnda avsnitten. Det är alltid roligt när realismnördar analyserar normal kultur, som till exempel dystopier!

/Olov L

P.S. Jag kanske ska tillägga att jag vet att det blir lite märkligt när jag blandar kommentarer kring tv-serien med kommentarer till romanen. Tv-serien verkar följa romanen nära, men det återstår som sagt att se hur nära. D.S.

Annonser

A Stranger in Olondria (2013) av Sofia Samatar

A Stranger in OlondriaDet är en gammal sanning att alla bokmalar gillar böcker om läsande och att bibliotekarier köper in alla böcker som utspelar sig på bibliotek. Är det alltså så att Sofia Samatar gör det lätt för sig när hon skriver en fantasyroman där huvudpersonen är en klassisk bokmal och temat är mänsklighetens andliga, politiska och estetiska förhållande till den skrivna berättelsen? Nej, tvärtom är det här en bok som ger känslan att ytterst få människor skulle ha kunnat skriva den. Det beror delvis på Samatars poetiska språk, där varje mening är en aforism, varje stycke en dikt och varje kapitel en ballad, men även på att hon faktiskt lyckats i sitt värv. Tänk dig att din lärare ger dig papper, en penna och uppdraget att skriva om mänsklighetens andliga, politiska och estetiska förhållande till det skrivna ordet. Efter en timme eller två, när du gnagt ner tre blyertspennor till träflis och är fastklibbad vid stolen av ångestsvett, kan du snegla på bänken bredvid din, där Sofia S i 9B skriver så att pennan glöder samtidigt som hon nynnar för sig själv.

Huvudpersonen Jevick växer upp på en liten ö i havet, långt söder om imperiet Olondrias kust, som son till en välbärgad köpman som handlar med peppar. Efter en av sina handelsresor till Olondria har fadern med sig en lärd man som ska lära Jevick att läsa och räkna, något som ska vara en hjälp i pepparförsäljandet. Planen går i baklås, kan man säga, då Jevick blir lite väl intresserad av läsning och hellre drömmer om de främmande platser han läst om i Olondrias bokskatt än ägnar sig åt bokföring och räkenskaper. När så fadern dör får Jevick resa till Olondrias huvudstad i hans ställe. Där förlorar han sig i boklådor och filosofiska diskussioner med stadens kultiverade invånare och ägnar sig bara halvhjärtat åt kryddhandeln. Faktum är att han är lite pinsam, på det där ungdomligt naiva sättet. Det är lätt för mig att känna igen mina egna mer världsfrånvända egenskaper. Varför sitter jag här och bloggar när jag skulle kunna odla potatis?

Efter en blöt natt upptäcker så Jevick att han är hemsökt av spöket av en ung kvinna som kräver att han ska skriva ned hennes livshistoria. Detta drar in honom i Olondrias politiska spel, där de största fraktionerna är två religiösa rörelser, varav den ena betraktar hemsökelsen som förbjuden vidskepelse medan den andra ser den som helig. Båda är dock tämligen ointresserade av vad Jevick själv, för att inte tala om den hemsökande kvinnan, har för syn på saken.

I slutändan blir Jevicks härliga entusiasm, hans oförmåga att hantera verkligheten bakom berättelserna samt spökets desperata behov av en berättelse en resa genom allt som litteraturen för med sig, på gott och ont. Det ska dock sägas att det är en rätt långsam och krävande resa och i likhet med faktiska resor har den för mig varit som mest givande i efterhand, när jag väl fattat vad som egentligen försiggick.

Sofia Samatar

Sofia Samatar

Detta inlägg kanske kan ses som en liten paus från Hugo-bevakningen, men det finns flera kopplingar. Dels är Samatar nominerad i novellkategorin, dels är hon nominerad till Campbell-priset, som är ett pris för nya stjärnor inom science fiction och fantasy och delas ut tillsammans med Hugo-priserna. Med tanke på att Samatars novell också är mycket bra, men skriven i ett helt annat tonläge än A Stranger in Olondria verkar hon vara ytterst värdig som Campbell-nominerad. Har vi fått en ny Le Guin?

En annan koppling är att Abigail Nussbaum, som är nominerad som fanskribent, har en recension av just A Stranger in Olondria som exempel på en av hennes bästa texter från det gångna året. Den där recensionen är en bidragande orsak till att jag skriver om romanen först nu, mer än ett halvår sen jag läste den. Det är svårt att jämföra sig med Nussbaum utan att känna sig bakom flötet. Jag har alltså inga problem med att andra är smartare än jag (hur skulle samhället annars klara sig), men vi snackar inte om en intelligensskillnad á lärare/elev, utan snarare Stephen Hawking/kakmonstret. Det är tveksamt om Fan Writer-kategorin får ett eget inlägg, men nu vet ni iaf vem jag tänker rösta på. Det säger en hel del, för fanskribentkategorin är riktigt stark. Som jag skrev på twitter häromdagen skulle ett lämpligt pris åt vinnaren i romankategorin kunna vara gratis författarlektioner ledda av fanskribentvinnaren. Men mer om romanerna i ett senare inlägg!

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

P.S. Följ mig gärna på twitter. Jag heter @Rymdolov och retweetar mest lustigheter och arga rants. Har inget emot att folk lägger till mig av ren medömkan. D.S.

Fantastik plockas bort från svenska skolor!

Jag skrev en artikel för lokaltidningens räkning, men sedan skidskytte- och curlingsektionen utökats kraftigt i tidningen ifråga fick inte min artikel plats. Dock är den viktig för oss som gillar fantastik, så jag publicerar den här istället:

När folkpartiet tog upp frågan om en svensk kanon för en tid sedan blev de ifrågasatta, parodierade och till och med häcklade av stora delar av det svenska kulturetablissemanget. Nu verkar det som om de är på väg att driva genom ett annat kontroversiellt förslag i medieskuggan som kastats av jordbävningen på Haiti och de olympiska spelen.

– Vi vände helt enkelt på hela resonemanget, säger Jan Björklund (fp), utbildningsminister. Att uppmuntra det som är bra var för kontroversiellt, så nu vill vi avskräcka från det som är dåligt!

”Dåligt” betyder i detta fall de litterära genrerna fantasy och skräck. Enligt det nya förslaget ska böcker tillhörande dessa genrer inte få användas i svenskundervisningen i skolan. Lärare ska inte läsa högt ur dem eller rekommendera dem och elever får inte ha fantasy-eller skräckromaner som grund för recensioner, analyser  eller arbeten.

– Sverige halkar efter utbildningsmässigt, fortsätter Björklund. Vi vill ha fler svenska nobelpristagare och då är det viktigt att ungdomarna får en realistisk bild av verkligheten, inte uppmuntran att läsa sagor ända upp i tonåren. Astrid Lindgren rörde sig ibland i dessa genrer och vi vet ju alla hur det gick med hennes nobelpris.

Enligt förslaget, som väntas antas med bred majoritet i riksdagen, ska det vara upp till skolorna om de även vill förbjuda fantasy och skräck på rasterna, men i propositionen står det uttryckligen att det är fullt tillåtet för lärare att beslagta ”störande föremål” och lämna tillbaka dem efter skoldagens slut.

Samtliga riksdagspartier stöder förslaget. Hur väl rimmar det med t ex den moderata frihetstanken?

– Vad eleverna läser på fritiden, efter att läxorna är avklarade, ska inte staten lägga sig i, säger Fredrik Reinfeldt (m). Men i skolan ska det vara lugn och ordning.

Frågan är vad man gör med sådana böcker som betraktas som fantasifulla berättelser av vissa, men som hårdfakta av andra.

– Bibeln och andra religiösa urkunder kommer naturligtvis att fortsätta att läsas inom religions- och historieundervisningen. Där kompromissar vi inte. Möjligen kan en del mindre rationella, polyteistiska eller känslobetonade religioner vara i farozonen. Men det är ett givande och ett tagande i politiken, förklarar Göran Hägglund (kd).

– Många fantasyberättelser har väl ett kristet budskap, t ex böckerna om Narnia?

– Jag kan personligen tycka om dessa böcker, men samtidigt kan de uppmuntra svaga individer till fundamentalistiska våldsbrott. Det är inte något långt steg från att läsa om hur Caspian räddar talande djur från onda människor till att bli minkutsläppare, fortsätter Hägglund. Den kulturella sfären får inte bli en lekstuga för djurrättsaktivister! Och vi är ju ett Verklighetens Parti, inte ett Fantasins Parti. Vanligt folk oroar sig över hur deras föräldrar ska klara sig i den svenska äldreomsorgen och det bör de fortsätta med, istället för att grubbla över om Bilbo ska kunna slänga ringen i vulkanen.

Just böckerna om Narnia nämns i ett av de få remissvar som varit kritiska till förslaget, ett svar från en mindre pensionärsorganisation. ”Många av oss som har trettiotalet i varmt minne tycker att särskilt Silvertronen visar vad som gått snett i dagens skola”, heter det i svaret. ”Om den förbjuds försvinner ett viktigt rättesnöre.”

Annars är det svårt att hitta kritik mot förslaget.

– För mycket fantiserande kan leda till att folk blir religiösa och det vill vi förstås inte, säger Christer Sturmark från Humanisterna. Vi är glada över att vi i den här frågan t o m kan ha en dialog med de kristna som vill förbjuda Harry Potterböckerna. Det fria samtalet är en viktig humanistisk princip.

Republikanska Föreningen å sin sida skriver att ”det mesta [av fantasylitteraturen] är rojalistisk till sin natur och därmed antidemokratisk. Att svenska folket fortfarande stöder monarkin trots våra kampanjer kan bara bero på att de som matades med böcker som ‘Murgoernas konung” och för all del ‘Sagan om konungens återkomst’ under fantasyvågen på nittiotalet nu blivit vuxna och börjat få inflytande i samhället. Och vad är hela prinsessbröllopet annat än ett stort lajv där folk leker adel och undersåtar, bekostat med skattebetalarnas pengar?”

Miljöpartiet var skeptiska till förslaget till en början, framför allt för att det inte innehåller tillräckligt hårda formuleringar mot science fiction, som sägs vara ”orealistisk, men ofta i grunden rationell, varför den inte rimligtvis kan tas bort”.

1984 har iofs varit en stor inspirationskälla för många av oss politiker, säger Peter Eriksson (mp), inte minst när vi jobbade med detta förslag. Men den där Star Wars Troopers är ju så militaristisk att man blir mörkrädd. Rena nazismen!

– Nazism? Har du läst hela boken?

– Det blir inte mycket tid till nöjesläsning när man sitter i riksdagen. Men jag har sett filmen.

Men tycker då inte politikerna att det är bra att ungdomarna läser?

– Jo, men just dessa genrer leder till så mycket annat. Vi har fått rapporter om ungdomar som räknar på sådana där rollspelstabeller, syr medeltida dräkter och sträckläser den senaste Twilightboken, som de köpt för dyra pengar direkt från USA, istället för att studera matematik, historia och engelska, säger Mona Sahlin (s). Det finns en stor överlappning mellan olika grupper här och sådant är aldrig bra.

– Fantasygenren har misslyckats med jämställdheten, fastslår Lars Ohly (v). När man går till fantasyavdelningen i en vanlig bokhandel ser man bara en massa Robert Jordan och Robin Hobb. Idel mansnamn! Tills detta har förbättrats stöder vi förslaget!

Bokhandlar, ja. Vad säger branschen? Svensk Bokhandel säger sig inte vilja ta ställning i utbildningspolitiken men stöder inofficiellt förslaget ”eftersom det även innefattar sänkt bokmoms och strängt taget vill vi se att folk köper böcker av oss. Sedan är det upp till andra om de böckerna blir lästa eller inte.”

Även i förlagsbranschen är man försiktigt positiv.

– Det är ju fortfarande tillåtet att läsa på fritiden, säger en högt uppsatt person på ett större förlag, som vill vara anonym.

– Men ni har ju själva gett ut t ex Twilightböckerna. Är ni inte oroliga för att försäljningen ska minska?

– Nej, de flesta bokköp är sådant som folk glömt att avbeställa från bokklubbar. Och hade vi förstått från början att Edward är en vampyr hade vi aldrig gett ut de där böckerna.

Fredrik Federley från Centerpartiet har, tillsammans med ett tjugotal andra riksdagsledamöter från samtliga riksdagspartier, författat en mycket kritisk debattartikel mot förslaget som kommer att publiceras i Dagens Nyheter inom kort. Där heter det bland annat att ”förslaget inskränker tryckfriheten och är fullt av motbjudande fördomar mot vissa kulturella uttryck. Om denna lag infördes i ett annat land skulle vi ta det som fullgod anledning att störta dess regering med våld!” Samtliga undertecknare har dock meddelat att de kommer att rösta med sina respektive partier.

Inte heller utanför riksdagen är det lätt att hitta något motstånd mot förslaget. Sverigedemokraternas kulturansvarige känner inte till det närmare men säger att ”spontant låter det som om vi håller med Kristdemokraterna även i denna fråga”.

Piratpartiets talesperson är svår att få tag i, men ringer till slut upp:

– Vi tar ställning för ungdomars rätt att läsa vad de vill utan att behöva bidra till författarnas överlevnad!

– Men nu handlade det om vilka genrer som skulle vara tillåtna att läsa i skolan, oavsett om läsarna betalar eller inte…

– Jaså. Ja, där vill vi inte bakbinda oss genom att ta ställning.

Det verkar alltså som om förslaget kommer att gå igenom. Allt detta medan kultursverige tiger.

Jag ska lägga upp en länk till själva förslaget i kommentarsfältet så snart  jag hinner.

/Olov L