Half a Crown (2008) av Jo Walton

HalfacrownEfter att, i mer än ett halvår, ha väntat dumsnålt på att den här boken, som utgör fortsättningen på Farthing och Ha’penny, skulle komma i pocket har jag nu köpt och läst den med hårda pärmar. Detta är inte rätt plats att ventilera min bitterhet, men jag vill ändå konstatera att den gått ned i pris sedan jag köpte den. Med tolv kronor. Hmpf!

Ett dussin riksdaler är inget att bråka om, men det känns lite fånigt att jag väntade så länge med köpet, då Half a Crown är precis lika bra som föregångarna och väl värd sitt pris. Eftersom det ju är sista delen i en trilogi är det lätt att avslöja för mycket om jag går in på detaljer i denna del, så istället är det kanske på sin plats att säga något vagt om serien i sin helhet. Författaren kallar trilogin Small change, vilket är passande på mer än ett sätt. Dels är det fråga om alternativhistoria som utforskar effekterna av en liten förändring i historien. I det Storbritannien där böckerna utspelar sig innebär dessa effekter att landet sjunkit ned i fascism. Här har vi också den andra betydelsen av small change. Till skillnad från resten av Europa, där förändringen kommit plötsligt och våldsamt, har förändringen i Storbritannien smugit sig på befolkningen steg för steg. Av rädsla för terrorister (som i propagandan utgörs av kommunister och judar) fogar sig allmänheten i fler och fler inskränkningar i frihet och rättvisa, tills knappt något alls finns kvar. Och då är det ju för sent att protestera.

Det är knappast någon slump att terroristskräcken är fascisternas främsta vapen, eftersom det ger en besk kommentar till vad som sker i vår egen tid, men trilogin är mer allmängiltig än så. ”Det farliga är inte de onda människornas ondska, utan de goda människornas tystnad” är säkert ett av världens mest kända citat, men kanske borde det kompletteras med ”det farliga är inte de onda människornas ondska, utan de goda människornas benägenhet att utföra onda handlingar för att slippa få tänderna utdragna av onda människor”. Ett av budskapen i Waltons trilogi är detsamma som det i den ultimata brittiska dystopin, Orwells 1984, nämligen att alla människor har en smärtpunkt där de tänker ”gör det med vem som helst, bara det inte blir jag” och att det alltid finns människor som är beredda att utnyttja denna mänskliga svaghet. Alltså är det viktigt att inte ge någon makten att tillfoga andra den smärtan. Här kan vi dra en annan lärdom av trilogin: Konstitutioner är bra.

Visserligen skulle det kunna hända att lagstiftarna just genomlidit ett frihetskrig mot ett ondskans imperium och vunnit endast tack vare att medborgarna ställde upp som milis. Då är det lätt att i oro lägga till ett stycke i konstitutionen som försvarar folkets rätt att äga och bära vapen, utan att tänka på att det inte går att ändra i efterhand och att det dryga två sekel senare kan utnyttjas på det fånigaste vis av marginaliserade rednecks. För att ta ett exempel ur luften. Samtidigt är den andra extremen, att som i Storbritannien bygga samhället på en samling vanliga lagar och övertygelsen att ingen politiker kan vara så korkad att han eller hon avskaffar yttrandefriheten, mycket riskfylld. Waltons böcker visar precis hur enkelt det är att avskaffa yttrandefriheten.

Men om vi bortser från detta går det att läsa böckerna som ren underhållning. Faktum är att det är ovanligt att hitta läsning som är såhär snabb och spännande, men ändå kan vara tankeväckande för den som vill skak liv i sin slumrande hjärna. Walton har lyckats skapa karaktärer som är riktigt Morden i Midsomer-mysiga. Det är bara det att de istället för att anordna skördefester går och kastar sten på judar när de vill roa sig. Just detta är vad som gör böckerna så skrämmande.

Sen har en del recensenter tydligen tyckt att slutet känns en aning påklistrat, men jag tycker att Walton klarar det med hedern i behåll. Visserligen händer det oproportionerligt mycket under de sista trettio sidorna eller så, men jag tycker att det funkar.

Om jag nu är så förtjust i trilogin kanske någon undrar varför det inte blir högsta betyg? Nå, det beror främst på språket. Waltons prosa är klar som den renaste fjällbäck och dialogerna flyter mycket fint, men faktum är att om man bara dricker fjällvatten så hungrar man ihjäl. Dessa böcker läser man för innehållet, inte formen. Dock är innehållet så bra att du gärna får tänka dig ett liiitet plus eller en guldstjärna bredvid betyget, och aldrig har ordet rekommenderas känts mer uppriktigt. Det är min lätt fanatiska, men uppriktiga, åsikt att alla som öht vill och kan läsa borde läsa de här böckerna. Alltså:

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L

Annonser

The Adamantine Palace

80080The Adamantine Palace av Stephen Deas är Månadens fantasybok enligt Science Fiction bokhandeln. Det har blivit en hel del debuter för mig på sistone och det här är ytterligare en sådan. Boken är en klassisk fantasyhistoria med både drakar och magi. Alver, dvärgar och annat oknytt lyser dock tacksamt med sin frånvaro.

The Adamantine Palace utspelar sig i ett hårt styrt feudalt samhälle där det dräller av en massa kungar och titlar. De som har tillgång till drakar sitter mer eller mindre på makten, vi kastas in i en intrigerande härva där adeln gör sitt bästa för att döda varandra och smickra för de som har lyckats klättra högre i pyramiden. Inga medel skys för att framhäva sig själv i spelet kring de olika maktpositionerna, det förgiftas och mördas hejdlöst.

Drakarna hade en gång i tiden fri vilja men är nu kuvade med kemiska medel till att endast fungera som adelns leksaker och maktverktyg. Det börjar självklart hända saker när en av dessa drakar, en perfekt vit, börjar återfå sina egna tankar.. Det finns även självklart ett mystiskt rike bortom havet som säkerligen smider egna (onda?) planer.

Drakarna är väldigt lyckade och ett av skälen till att läsa boken. De är verkligen häftiga och beskrivningen av hur de tänker och agerar känns fräscht. Det lilla som faktiskt beskrivs av själva världen är också intressant, allting präglas av det faktum att adeln rider på drakar och då kanske inte bryr sig särskilt mycket om att det skall finnas vägar överallt. Öppna platåer i ett hav av skog och ödemark. Det var tyvär inte speciellt mycket beskrivningar av vare sig människor eller miljöer, tråkigt då Deas verkar ha en klar bild av hur det ska se ut. Det känndes ibland mer som en avskalad pjäs än en roman med fläskiga drakar som grillar soldater. Det bli extra tydligt med alla konspirationer och pakter mellan precis allt och alla i adeln, vilket blir hyfsat bökigt att hänga med i. Som en bilaga till boken kan man ta del av släktträden till de största familjerna, och det behövs.

Boken är stundtals lite tjatig men också väldigt underhållande. The Adamantine Palace är första delen i en trilogi och den slutar brukligt med en fet cliffhanger. Det ska bli intressant men inte livsnödvändigt att läsa nästa bok i serien. Läser man Intervjun som finns på SF-bokhandelns sida så verkar Deas vara klar med del 2. Gillar man intriger, drakar och mycket snack är det en bok för dig.

3/5 helt ok

/karl