För hundra år sen tipsade jag om Natthimmel här på bloggen, då jag tyckte att den verkade högintressant. Med min vanliga energi hade jag i början av 2017 fortfarande inte tagit mig för att läsa den, men när jag såg Läs mer
Etikettarkiv: postapokalyps
Nightsiders (2012) av Sue Isle
Jag var förstås lite exotiserande och larvig när jag tidigare beskrev Australien. Just det där med längtan efter regn verkar dock vara något som stämmer, åtminstone i den del av Australien där Nightsiders utspelar sig. I en nära framtid har klimatförändringarna gjort Västra Australien och Perth till en nästan obeboelig ödemark. Invånarna i staden har evakuerats till svalare och fuktigare delar av landet, men en liten spillra har vägrat flytta på sig. Hettan och strålningen gör att de inte kan röra sig utomhus på dagarna utan får leva sina liv från skymning till gryning. Det är alltså dessa människor som är titelns nightsiders. Med fyra noveller har beskriver Isle det samhälle som uppstått i folkförflyttningens kölvatten.
The Painted Girl
I den första novellen släpps vi rätt ner i en torr, hård värld där Kyra, som är i trettonårsåldern, drar omkring med en något äldre Nerina och försöker överleva från dag till dag. När Nerina försöker dumpa Kyra i en stad lyckas den senare ta sig till en liten stam av människor med målade ansikten, vilka tycks ha förmågor som andra saknar. Novellen fungerar som introduktion till världen och dess primitiva samhällssystem.
Betyg: 3/5
Nation of the Night
I den längsta och i mitt tycke bästa delen handlar det om mer civiliserade förhållanden, i och med att den utspelar sig bland det samhälle på ett par tusen människor som försöker klara sig i Perth. Den börjar med att unge Ash har ett problem – hans omgivning och hans kropp behandlar honom som en flicka, medan han själv känner att han är en pojke. Den könskorrigering han behöver finns förstås inte tillgänglig där han bor, så han blir tvungen att ta sig till Melbourne, där det fortfarande finns sådant som avancerad sjukvård. Inte heller där är livet någon dans på rosor, då staden är proppfull av klimatflyktingar som regeringen inte vet vad den ska göra med. Det påminner om en klassisk skildring av mötet mellan land och stad i en postapokalyptisk miljö, även om apokalypsen i det här fallet är ojämnt fördelad. Tillsammans med gestaltningen av Ash och hans problem växer världen både utåt och inåt, då man får en tydligare bild av vad som hänt i omvärlden, samtidigt som det är en djupdykning i det mänskliga hjärtat.
Betyg: 5/5
Paper Dragons
Åter i Perth möter vi en grupp människor som förutom att samla vatten och mat föröker tillfredsställa ett annat mänskligt behov – det kulturella. En liten amatörteatergrupp snubblar över ett manuskript, från tiden innan evakueringen, i ett övergivet hus och bestämmer sig för att sätta upp pjäsen. Men de äldre invånarna i samhället, de som minns den gamla tiden, verkar märkligt negativa.
Isle visar på ett fascinerande sätt upp skillnaden mellan de gamla, som fortfarande mer eller mindre lever kvar i det samhälle som vi bloggare rör oss i, och de unga för vilka de nya levnadsvillkoren är det normala.
Betyg: 4/5
The Schoolteacher’s Tale
En annan invånare ur den äldre generationen är en gammal skolfröken som vigt sitt liv åt att försöka hålla liv i den preapokalypiska civilisationens kunskap. Men tiderna förändras och frågan är hur det postapokalyptiska samhällets kunskapsbehov ser ut. Och ännu en fråga är om hon ska våga anpassa sig till dessa på gamla dar.
En fin berättelse där en viktig samhällsförändring vävs samman med en enskild människas utveckling, på ett sätt som får mig att tänka på Ursula K Le Guins mer meditativa berättelser.
Betyg: 4/5
Av de böcker jag läst under min personliga ”Australia Week” är nog Nightsiders den finaste, inte minst då den visar hur flera kortare berättelser kan flätas samman och bilda en helhet som är mer heltäckande än i ett längre verk, där författaren är bunden vid ett narrativ som ska följas från början till slut. Kompletterat med fina personteckningar och en blandning av varningar och optimism är Nightsiders en av de där läsupplevelserna som stannat hos mig sedan jag slagit igen boken. Det känns om om jag har varit där. Jag tycker att alla som är intresserade av livet efter undergången ska bege sig dit.
/Olov L
Trucksong (2013) av Andrew MacRae
Australien… Vidsträckta ökenlandskap omgärdade av små fyrar av ultramoderna städer, där några droppar regn kan ha samma status som den första snön har i Sverige. Ett politiskt landskap och en debatt som gärna förvirrar den utomstående betraktaren, då den framstår som en märklig blandning av Storbritannien, Norden och USA, samtidigt som Asien ligger intill och pockar på uppmärksamhet. Giftiga djur, höga surfvågor och täta snår.
Där, i Australien, ska vi strosa runt en tid framöver, då jag upptäckt att mycket av det jag läst på sistone kommer därifrån. Så kan det gå när man massbeställer direkt från förlaget. Blir det en ökenvandring eller en oförglömlig semester? Kommer vi att känna igen oss, eller blir det upp-och-nervända världen? Det kommer vi att få veta så snart jag slutat svamla.
Först ut är Trucksong, en roadtrip genom postapokalypsen, i ett landskap fullt av motsättningar, övergiven teknologi och stora, vrålande fordon. Dock utan att någon drängfull hollywoodfigur dyker upp och vrålar antisemitiska dumheter.
Jon Ra är en kille i tonåren som drar runt mellan små samhällen, tillsamans med sin styvfar Smoov och Isa, som kanske är Smoovs dotter. De försörjer sig genom att visa bildspel som Smoov kan snappa upp med sin sjabbiga, tekniska utrustning. Bilderna kommer från tiden före kollapsen, då det fanns megastäder med maskiner som försåg människorna med allt de behövde. Bilderna skickas ut av den mystiska väktaren i himlen, som folket har ett mer eller mindre andligt förhållande till.
På vägarna rör sig även jättelika, intelligenta lastbilar, som kontrolleras av förare som kopplat upp sig mot dem. Vissa har dock gjort sig fria från sina förare och dundrar fram fritt längs vägarna. När några sådana fribytare attackerar den bräckliga familjen ser sig Jon Ra tvungen att ta upp kampen mot varelser mycker större och mäktigare än han själv.
Så långt är det inte superoriginellt, men Jon Ras röst, med sin blandning av australisk engelska, framtida ordförråd och obildade uttryckssätt gör att det ändå blir intressant att läsa. Även om slutet på resan inte kändes alltför överraskande, så är resan, som även är en inre resa för Jon Ra, värd att följa med på. Jon Ras förvirrade irrande spelar andrastämma till det kollapsade, riktningslösa samhällets sång.
Trucksong är en suggestiv berättelse för dig som uppskattar postapokalypsen betraktad av en person i samhällets utkant.
Betyg: 4/5
The Road (2006) av Cormac McCarthy
Det går att dra upp en tidslinje över apokalypsen, som den beskrivs i science fiction. Något i stil med bakgrund – varningstecken – panik – katastrof – krig om resurser – kringvandrande överlevande – samling – återuppbyggnad. Släng in mutanter eller vampyrer någonstans om det är en sådan bok. För att vara rättvis mot alla som inte är Cormac McCarthy är det bäst att påpeka att denne i The Road på ett sätt gör det lätt för sig. Någon bakgrund eller beskrivning av själva katastrofen presenteras inte. I princip hela berättelsen utspelar sig under fasen kringvandrande överlevande. Eftersom hela persongalleriet är en far och en son och allt vi vet är vad de funderar på, och knappt ens det, är det inte mycket vi får veta om vad som egentligen hänt. Landskapet är täckt av grå aska, skogarna är brända, solen syns inte. Vi snackar inte någon mesig växthuseffekt eller ens efterspelet av de värsta oljekrönsscenarierna, utan något som påminner om hur världen skulle sett ut efter att ha drabbats av Guds vrede, som om hela planeten varit Sodom och Gomorra. Eld från himlen, i form av en jättelik meteorit, är också det enda jag kan tänka mig som skulle kunna ha en sådan drastisk effekt. Men vi vet inte.
Med det sagt är det så att McCarthy i princip gör sin sak så bra det överhuvudtaget är möjligt. Han har skalat bort allt oväsentligt tills bara ett koncentrat av undergången är kvar. Faderns och sonens relation är så enkel den kan bli och samtidigt är den inte stiliserad så mycket som destillerad. När allt annat är borta syns essensen så mycket bättre. Var de överlevande kommer från är inte viktigt, det enda som betyder något är var de är här och nu. Den frånvaro av samhälle de rör sig genom ställer frågor om moral och medmänsklighet på sin spets och i romanens beskrivning av gott och ont ligger det minst en avhandling och lurar. Till och med prosan är lika minimalistisk som allt annat. McCarthy tänjer gränserna för hur mycket som går att skildra med en dialog på fyra eller fem ord. Apostroferna försvann med fågelsången. Avsaknaden av natur visar upp dess betydelse för vår mänsklighet, samtidigt som dess funktion som skafferi blir väldigt uppenbar. En mycket tydligare beskrivning av människans plats i universum är svår att tänka sig.
Men inte bara de stora idéer som ligger och vältrar sig under ytan får dig att vilja läsa The Road. Nöden hos huvudpersonerna är högst påtaglig och inlevelsen är sådan att jag kom till en punkt där jag nästan inte brydde mig om det skulle sluta i frälsning eller undergång, bara tröstlösheten fick ett slut.
Som alla förstår är detta ett mästerverk, som kommer att vara mycket svåröverträffat. Så länge författaren inte rör sig till andra delar av tidslinjen.
Betyg: 5/5 – Mästerverk
/Olov L
Ryss lajv.
Efter floden av P C Jersild 1982
När jag var en liten grabb runt 12 år gammal så tyckte jag som många andra att det hemskaste som fanns var Atombomben. Det är fortfarande hemskt men inte alls lika illa som i det oroliga 80- och 90-tals Sverige. Nån gång i sexan så plockade jag på mig Efter Floden i skolbiblioteket och började läsa denna fruktansvärda historia. Jag blev väldigt berörd, nu 16 år senare läser jag om boken och blir om något ännu mer berörd.
Som ni säkert har sett så gillar jag och resten på Drömmarnas berg dystopiska historier. Det jag gillar mest är att få följa vad som händer efter själva katastrofen, gärna ett återuppbyggande av samhället eller knäckande historier om att överleva. Efter Floden är bara överjävlig.
Huvudpersonen är 33 år och lever i början på boken som skeppspojke/hora åt kaptenen på en liten båt som färdas på Östersjön, i skärgården. För lite mer än 30 år sedan så hände det fruktansvärda och bomberna föll, de flesta dog direkt och de få som överlevde hamnade i en förtvinad värld. Nästan alla kvinnor har dött ut och inga barn föds, mutationer och vidskeplighet råder. Edwin 33år, även kallad fittmun för sin harmynthet är en av de yngsta personerna vid liv. Folk lever på att plundra och bedriva en viss handel, sakta men säkert dör människorasen ut. Edwin kan egentligen ingenting och pendlar mellan att suga av kaptener och göra skitjobben.
Vi får följa Edwin när han blir strandsatt på en ö och båten lämnar honom. Det är en enda lång blytung och tragisk historia om hur jävlig människan är och det slutar inte lyckligt. Det är en riktigt bra bok och det blir extra rörande när handlingen utspelar sig i Stockholms skärgård och på Gotland(?).
Vägen av Cormac McCarthy är också en tung postapokalyptisk dystopi, men där bjuder författaren på lite hopp i slutet, inget sådant tjaffs i Efter floden.
Vill du ha din dystopi blytung och välskriven så är Efter floden något för dig, men letar du efter något glatt och trevligt så skall du inte läsa Jersilds bok.
4/5 rekommenderas!
/karl
Metro 2033
Metro 2033 skriven av Dmitrij Gluchovskij är en rysk postapokalyptisk historia som utspelar sig i stor del under Moskva!
”Världen ligger i ruiner efter ett ödeläggande kärnvapenkrig och Moskva har förvandlats till en spökstad, kontaminerad av strålning och befolkad av mutanter och monster. De få människor som överlevt har tagit sin tillflykt till stadens gigantiska tunnelbanesystem, där de underjordiska stationerna har omvandlats till små stadsstater med egna ideologier och styrelseskick. En ständig kamp om livsutrymme pågår, alltmedan mörkret och fasan härskar i tunnlarna.
Den unge Artiom ger sig ut på en äventyrlig resa genom metron, på jakt efter ett hemlighetsfullt föremål som ska rädda den mänskliga arten från slutgiltig undergång.
• Rysslands stora stjärnskott – över 300000 sålda exemplar.
• Datorspel kommer under hösten.
• Första delen i en serie om tre fristående böcker. Nästa bok, Metro 2034, utkommer hösten 2010.”
Det är Erzats förlag som som ger ut boken, de har även gett ut Nick Perumovs böcker om Nekromantikern. Boken släpps i Oktober.
/karl
Drömmarnas berg -SF, Fantasy och Skräck 