En sekund i taget (2013) av Sofia Nordin

För hundra år sen tipsade jag om Natthimmel här på bloggen, då jag tyckte att den verkade högintressant. Med min vanliga energi hade jag i början av 2017 fortfarande inte tagit mig för att läsa den, men när jag såg

Nightsiders (2012) av Sue Isle

Jag var förstås lite exotiserande och larvig när jag tidigare beskrev Australien. Just det där med längtan efter regn verkar dock vara något som stämmer, åtminstone i den del av Australien där Nightsiders utspelar sig. I en nära framtid har klimatförändringarna gjort Västra Australien och Perth till en nästan obeboelig ödemark. Invånarna i staden har evakuerats till svalare och fuktigare delar av landet, men en liten spillra har vägrat flytta på sig. Hettan och strålningen gör att de inte kan röra sig utomhus på dagarna utan får leva sina liv från skymning till gryning. Det är alltså dessa människor som är titelns nightsiders. Med fyra noveller har beskriver Isle det samhälle som uppstått i folkförflyttningens kölvatten.

The Painted Girl

I den första novellen släpps vi rätt ner i en torr, hård värld där Kyra, som är i trettonårsåldern,  drar omkring med en något äldre Nerina och försöker överleva från dag till dag. När Nerina försöker dumpa Kyra i en stad lyckas den senare ta sig till en liten stam av människor med målade ansikten, vilka tycks ha förmågor som andra saknar. Novellen fungerar som introduktion till världen och dess primitiva samhällssystem.

Betyg: 3/5

Nation of the Night

I den längsta och i mitt tycke bästa delen handlar det om mer civiliserade förhållanden, i och med att den utspelar sig bland det samhälle på ett par tusen människor som försöker klara sig i Perth. Den börjar med att unge Ash har ett problem – hans omgivning och hans kropp behandlar honom som en flicka, medan han själv känner att han är en pojke. Den könskorrigering han behöver finns förstås inte tillgänglig där han bor, så han blir tvungen att ta sig till Melbourne, där det fortfarande finns sådant som avancerad sjukvård. Inte heller där är livet någon dans på rosor, då staden är proppfull av klimatflyktingar som regeringen inte vet vad den ska göra med. Det påminner om en klassisk skildring av mötet mellan land och stad i en postapokalyptisk miljö, även om apokalypsen i det här fallet är ojämnt fördelad. Tillsammans med gestaltningen av Ash och hans problem växer världen både utåt och inåt, då man får en tydligare bild av vad som hänt i omvärlden, samtidigt som det är en djupdykning i det mänskliga hjärtat.

Betyg: 5/5

Paper Dragons

Åter i Perth möter vi en grupp människor som förutom att samla vatten och mat föröker tillfredsställa ett annat mänskligt behov – det kulturella. En liten amatörteatergrupp snubblar över ett manuskript, från tiden innan evakueringen, i ett övergivet hus och bestämmer sig för att sätta upp pjäsen. Men de äldre invånarna i samhället, de som minns den gamla tiden, verkar märkligt negativa.

Isle visar på ett fascinerande sätt upp skillnaden mellan de gamla, som fortfarande mer eller mindre lever kvar i det samhälle som vi bloggare rör oss i, och de unga för vilka de nya levnadsvillkoren är det normala.

Betyg: 4/5

The Schoolteacher’s Tale

En annan invånare ur den äldre generationen är en gammal skolfröken som vigt sitt liv åt att försöka hålla liv i den preapokalypiska civilisationens kunskap. Men tiderna förändras och frågan är hur det postapokalyptiska samhällets kunskapsbehov ser ut. Och ännu en fråga är om hon ska våga anpassa sig till dessa på gamla dar.

En fin berättelse där en viktig samhällsförändring vävs samman med en enskild människas utveckling, på ett sätt som får mig att tänka på Ursula K Le Guins mer meditativa berättelser.

Betyg: 4/5

Av de böcker jag läst under min personliga ”Australia Week” är nog Nightsiders den finaste, inte minst då den visar hur flera kortare berättelser kan flätas samman och bilda en helhet som är mer heltäckande än i ett längre verk, där författaren är bunden vid ett narrativ som ska följas från början till slut. Kompletterat med fina personteckningar och en blandning av varningar och optimism är Nightsiders en av de där läsupplevelserna som stannat hos mig sedan jag slagit igen boken. Det känns om om jag har varit där. Jag tycker att alla som är intresserade av livet efter undergången ska bege sig dit.

/Olov L

The Road (2006) av Cormac McCarthy

Det går att dra upp en tidslinje över apokalypsen, som den beskrivs i science fiction. Något i stil med bakgrund – varningstecken – panik – katastrof – krig om resurser – kringvandrande överlevande – samling – återuppbyggnad. Släng in mutanter eller vampyrer någonstans om det är en sådan bok. För att vara rättvis mot alla som inte är Cormac McCarthy är det bäst att påpeka att denne i The Road på ett sätt gör det lätt för sig. Någon bakgrund eller beskrivning av själva katastrofen presenteras inte. I princip hela berättelsen utspelar sig under fasen kringvandrande överlevande. Eftersom hela persongalleriet är en far och en son och allt vi vet är vad de funderar på, och knappt ens det, är det inte mycket vi får veta om vad som egentligen hänt. Landskapet är täckt av grå aska, skogarna är brända, solen syns inte. Vi snackar inte någon mesig växthuseffekt eller ens efterspelet av de värsta oljekrönsscenarierna, utan något som påminner om hur världen skulle sett ut efter att ha drabbats av Guds vrede, som om hela planeten varit Sodom och Gomorra. Eld från himlen, i form av en jättelik meteorit, är också det enda jag kan tänka mig som skulle kunna ha en sådan drastisk effekt. Men vi vet inte.

Med det sagt är det så att McCarthy i princip gör sin sak så bra det överhuvudtaget är möjligt. Han har skalat bort allt oväsentligt tills bara ett koncentrat av undergången är kvar. Faderns och sonens relation är så enkel den kan bli och samtidigt är den inte stiliserad så mycket som destillerad. När allt annat är borta syns essensen så mycket bättre. Var de överlevande kommer från är inte viktigt, det enda som betyder något är var de är här och nu. Den frånvaro av samhälle de rör sig genom ställer frågor om moral och medmänsklighet på sin spets och i romanens beskrivning av gott och ont ligger det minst en avhandling och lurar. Till och med prosan är lika minimalistisk som allt annat. McCarthy tänjer gränserna för hur mycket som går att skildra med en dialog på fyra eller fem ord. Apostroferna försvann med fågelsången. Avsaknaden av natur visar upp dess betydelse för vår mänsklighet, samtidigt som dess funktion som skafferi blir väldigt uppenbar. En mycket tydligare beskrivning av människans plats i universum är svår att tänka sig.

Men inte bara de stora idéer som ligger och vältrar sig under ytan får dig att vilja läsa The Road. Nöden hos huvudpersonerna är högst påtaglig och inlevelsen är sådan att jag kom till en punkt där jag nästan inte brydde mig om det skulle sluta i frälsning eller undergång, bara tröstlösheten fick ett slut.

Som alla förstår är detta ett mästerverk, som kommer att vara mycket svåröverträffat. Så länge författaren inte rör sig till andra delar av tidslinjen.

Betyg: 5/5 – Mästerverk

/Olov L

Per Wahlöös bok Stålsprånget ska bli film.

Författaren och journalisten Per Wahlöö är för de flesta av oss mest känd för sitt samarbete med sin hustru Maj Sjöwall. Stålsprånget är en av hans egenskrivna romaner och den gavs ut 1968. Boken rör sig i genren postapokalyptisk science fiction och upplägget är som följer (taget från Piratförlagets hemsida):

”Kommissarie Jensen hade lämnat sitt land när det styrdes av välvilliga despoter som kuvade sitt folk. När han återvänder hem finner han ett land som saknar vatten, elektricitet, tidningar och dessutom verkar vara folktomt – om man bortser från liken på gatorna. All förbindelse med omvärlden har skurits av. När Jensen får i uppdrag att klarlägga katastrofens omfång och orsaker är han landets siste polisofficer i tjänst.”

Regin ska visst Henry Moore Selder stå för. Han har ett förflutet som låtskrivare och musiker. På regisidan har han fått till några musikvideos samt kortfilmer. Stålsprånget blir hans första långfilm.

Det ligger verkligen mode i postapokalyptisk scince fiction i dessa dagar. Zombies, virus, naturkatastrofer och annat överjävligt elände väller över oss i litteraturen och på vita duken. Kan det må hända vara en reaktion på vår växande insikt om att vi håller på att förvandla vår vackra planet till ett skithål samtidigt som vi är för fega, bekväma och ynkliga för att göra något åt det? Säg det. I vilket fall låter det i mina öron en smula djärvt att göra långfilm på en ganska obskyr svensk science fiction roman från slutet av 80-talet. Fast vem vet. Det kanske blir bra.

/Den Mörke Lorden

The Colony

The Colony är en realityserie, producerad av Discovery Channel, som har premiär inom kort. I serien ska man under tio avsnitt få följa ett kontrollerat experiment där man vill utröna vad som krävs för att överleva och återuppbygga i ett scenario där civilisationen har slagits i spillror. Under tio veckor kommer tio deltagare av olika kön, ålder, expertisområden, osv, att vara isolerade i ett urbant landskap i Los Angeles utkanter. Deras uppdrag blir där att skapa en dräglig miljö att överleva i.

I mina öron låter det som ett mycket intressant upplägg. En genuint dramatiskt upplägg som man dessutom tack och lov verkar ha struntat i att försöka ”pimpa” upp med fåniga tävlingar och utröstningar. Istället utmanar man gruppens redan komplicerade sociala situation genom att utsätta dem för främlingar utifrån. Från andra överlevande som bara vill ha tak över huvudet till tjuvar och motorcykelburna rövarband (yeah!).

Vid sidan om deltagarna kommer en grupp bestående av experter inom säkerhet, ingenjörskonst och psykologi att följa gruppens framfart och kommentera den.

Det här kan säkert bli bra. Nu får man väl se när man får chansen att se det här i Sverige.

Officiell hemsida: http://dsc.discovery.com/tv/colony/colony.html

/Den Mörke Lorden

Tanks, del 1 av Jesper Nordqvist

Svenska serier i mangastil ser vi bara fler och fler av, men de flesta verkar behandla hästar, fotboll och liknande normisintressen. Tanks, däremot, utspelar sig i en värld där ”ogrerna” och människorna levt i fred i många långa år, innan de förra plötsligt blev galna och blodtörstiga och omvandlade världen från en pre- till en postapokalyptisk sådan. Som titeln antyder är de fyra huvudpersonerna utrustade med tanks, vilka är en av de få rester av den högteknologiska eran som återstår. Dessa maskiner använder de i sitt sökande efter nya vattenrenare till sin hemstad, men uppdraget får snart större dimensioner, när det börjar antydas att ogrerna kanske inte enbart är de våldsamma monster man trott.

Måhända tycker någon att det låter klyschigt och då har denne tolkat klangen rätt. Jag fick verkligen en känsla av att serien byggde på formuläret Postapokalyptisk Historia 1B. Det som piggar upp en del är de relativt färgstarka karaktärerna. Truppen består av tre stridsvana kvinnor, som har tre olika personligheter, men som alla är uppfriskande starka, och en manlig rookie. Den senare får kämpa för att bli tagen på allvar och tänker vid ett tillfälle något i stil med ”jag ska visa dem att en kille också kan vara en stridis”. Lite enkelt och pekpinneaktigt, kanske, men det skulle ju faktiskt kunna läsas av någon 11-åring med sexistpotential, vilket skulle kunna väcka tankar hos honom eller henne om fördomar och förväntningar och kanske till och med inspirirera till att motverka dessa i vardagen. Så jag ska inte raljera för mycket över detta.

Nordqvist nämner i efterordet att ungefär allt är inspirerat av Dominion, en serie jag inte läst, så kanske brister även persongalleriet i originalitet. Men de övriga bristerna, särskilt den stereotypa bakgrunden, minskar allt eftersom och Nordqvist slänger in antydningar om att det pågår en hel del bakom kulisserna. Så även om första delen inte imponerar alltför mycket, utom möjligen vad gäller teckningarna, har serien potential att fördjupas, och det vore ett misstag att avfärda den redan nu. Uppföljaren är aviserad att komma ut under 2009, så den som lever får se.

Betyg: 2/5 – knappt godkänd

/Olov L