Färjan (2015) av Mats Strandberg

FärjanGod jul på er, eller vad ni nu firar. Om ni firar.

Mats Strandberg är inte helt okänd, som varande medförfattare till Engelsforstrilogin. Ni vet, den där serien av ungdomsromaner som börjar med att ett gäng ungdomar som hämtade ur en klyschig high schoolfilm (med en mobbare, en mobbad, en pluggis, en gothare, en cowboy, en byggjobbare, etc) upptäcker att de är häxor, för att sen visa sig vara en romanserie som verkligen går på djupet med figurernas personligheter och motiv samtidigt som den lägger an skarp samhällskritik, så att den växer till något alldeles fantastiskt och helt underbart? Den trilogin.

Lite orolig blev jag allt när jag fick veta att Sara Bergmark Elfgren skulle skriva filmmanus utan Mats. Hur skulle det gå för honom nu? Vad skulle hända? Skulle han bli Piff utan Puff, eller Bull utan Bill? Alltså, jag vet ju att han skrivit tre romaner på egen hand innan Engelsfors, men tänk om han vant sig vid samarbete och glömt hur man gör på egen hand? Jag hade inte behövt oroa mig, för han har kommit på världens bästa idé – att skriva skräck som utspelar sig på en finlandsfärja! Det är verkligen en sådan där idé som är så bra att den bara måste ha använts förr! Har den inte det? Det borde rimligen finnas sju romaner, nittio noveller (varav åttiosju publicerade som ”mysrysare” i olika veckotidningar), tre långfilmer och minst tre säsonger av en tv-serie, samproducerad av SVT och YLE. Gör det inte det?

Mats Strandberg

Mats Strandberg

Hur som helst är Färjan en bra bok. Strandberg lyckas fånga stämningen på en kortkryssning med en färja som sett sina bästa dagar. Han presenterar verkligen sina karaktärer på ett fint och trovärdigt sätt och precis, alltså exakt, när jag på riktigt börjat bry mig om hur det ska gå för dem börjar blodbadet! Det är också en riktigt slafsig bok, faktiskt en av de blodigaste jag läst, i synnerhet som den aldrig framstår som en roman som frossar i fysiska hemskheter för sakens skull.

Färjan påminner mig starkt om en bok av Stephen King, Staden som försvann (Salem’s Lot). Det ska ses som starkt beröm. Salem’s Lot var nog den första vuxenskräcken jag läste och satte för mig standarden för hur en bra vampyrroman ska se ut. Dessutom läste jag om den i våras och blev förvånad över hur bra den faktiskt håller! Mats Strandberg gör samma sak som King när han släpper in fasan i ett litet, isolerat samhälle, med skillnaden att samhället, alltså färjan, dels är mycket mer fysiskt isolerad, dels består av 1200 personer varav de flesta är främlingar för varandra.

Staden som försvann - ett starkt barndomsminne för mig och en sannolik inspirationskälla för Mats Strandberg

Staden som försvann – ett starkt barndomsminne för mig och en sannolik inspirationskälla för Mats Strandberg

Skräckelementet är alltså bra, även om det bygger lika mycket på blod som på psykologi. Den vanliga, litterära delen funkar också bra, med ett enkelt men klart språk och väl utvecklade personliga dramer bland passagerarna. Men för oss nördar är naturligtvis kartan lika viktig som miljöbeskrivningarna. Hur funkar det som dagens ungdom brukar kalla loren? Det släpps information i lagom takt under resans gång. Strandberg har vävt ihop en varelse som låter honom använda de blodigaste delarna av vampyrer, zombies och slasherpsykopater – och otroligt nog funkar det! Jag tror lika mycket på hans vampyrer som på hans dysfunktionella familjer och unga män med relationstrassel.

Slutsatsen blir alltså att Mats Strandberg har lyckats skapa det som John Ajvide Lindqvist kallar ”bästa sortens underhållningslitteratur”. Jag kan också rekommendera Färjan till den som hamnat i en lässvacka – den är underhållande, snabbläst och engagerande! Vem behöver inte det ibland?

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

P.S. Det ser ut som om Färjan ska filmatiseras. Det skulle kunna bli hur bra som helst! D.S.

 

Kaleidoscope (2014) av Alisa Krasnostein (red) och Julia Rios (red)

KaleidoscopeCover2-679x1024Science fiction och fantasy borde rimligen vara trädgårdar av prunkande mångfald, med inkännande skildringar av alla typer av människor som befolkar vår planet. Om det går att sätta sig in i hur en felprogrammerad artificiell intelligens eller en mångbent utomjording lever sitt liv borde väl en skildring av en artfrände, hur mycket hen än avviker från vad författaren är van vid, vara en nybörjarövning?

Samtidigt har i synnerhet science fiction länge varit en genre som på författarfronten dominerats av västerländska, främst engelsktalande män. Hur mycket detta har påverkat vilka människor som figurerat i fiktionen kan jag inte direkt uttala mig om. Dels är jag inte tillräckligt beläst, dels kan det vara så att det jag har läst är sådant som överlevt några decennier – att skumma grädden av genremoset ger nog ingen representativ bild. Varken Tiptree, Delany eller Le Guin blev kända genom att följa samhällets och genrens normer och säga vad man vill om Heinlein, men nog gjorde han sitt bästa för att skildra en framtid där hans egen tids rasfördomar försvunnit.

Däremot tyckte sig Krasnostein och Rios se att det särskilt inom nyare, dystopisk ungdomslitteratur är väldigt vanligt att huvudpersonerna är normisar och därför kom denna antologi till. Bidragslämnarna fick tolka begreppet mångfald hur de ville och redaktörerna tyckte att själva berättelsen inte nödvändigtvis skulle handla om sättet på vilket figurerna i novellen avviker från normen. Båda dessa riktlinjer tycker jag låter kloka, för att inte lägga band på kreativiteten eller förvandla fiktionen till förklädda broschyrer från någon social myndighet.

Men en novellsamling är naturligtvis aldrig bättre än själva novellerna, så jag tänkte säga något om var och en av dem:

”Cookie Cutter Superhero” av Tansy Rayner Roberts

Den första novellen handlar om en enarmad tjej som blivit utvald att bli en av Australiens nya superhjältar. Ja, den utspelar sig alltså i en värld där superhjältar finns på riktigt och funkar lite som våra dokusåpastjärnor, fast med övernaturliga krafter. Det är en fin berättelse om samhällets förväntningar och att våga vara sig själv och det är uppenbart att författaren är en genuin superhjältenörd. Nackdelen är att det är så många frågor om själva världsbygget som lämnas obesvarade. Exakt vad gör superhjältarna? Varför har just Sverige bäst jämställdhet mellan könen bland sina superhjältar? VARFÖR?

”Cookie Cutter Superhero” känns mer som första kapitlet i en roman än en novell, men är ändå helt okej. Enligt uppgift pågår det intensiva försök att övertala TRR om att skriva mer från denna värld, så kanske får jag någon gång svar på min stilla fråga om VARFÖR? Tills dess har vi en typisk mellanbra novell.

Betyg: 3/5

Tansy Rayner Roberts

Tansy Rayner Roberts

”Seventh Day of the Seventh Moon” av Ken Liu

Ken Liu är en populär novellförfattare med ett starkt sentimentalt drag, åtminstone om jag ska gå efter de verk som jag har läst. Sentimentalitet är ett tveeggat svärd – det kan innebära rörande berättelser som kikar ända in i hörnen av det mänskliga hjärtat, men det kan också betyda något gråtmilt och trivialt. Liu har tidigare lyckats med det förra, men här hamnar han farligt nära det senare. Den som verkligen gillar sagor kommer dock att älska detta.

Betyg: 3/5

”The Legend Trap” av Sean Williams

Den första science fiction-novellen i boken är en riktigt intensiv och skrämmande berättelse om några studenter som bestämmer sig för att undersöka en vandringssägen om ett mystiskt bås som kanske kan ta dig till andra platser och världar. Tyvärr tycker jag att hela historien rinner ut i sanden på slutet, men vägen dit är en upplevelse!

Betyg: 4/5

”End of Service” av Gabriela Lee

Ännu mera sf, denna gång i form av en berättelse som behandlar arbetsvillkoren för gästarbetare från tredje världen och berättas ur perspektivet hos barnet till just en sådan arbetare. Satiren ligger på gränsen till att vara övertydlig, men den funkar. Jag känner snarast att det är just för att det behövs så lite extrapolering från dagens situation för att göra det obehagligt, som budskapet träffar så hårt.

Betyg: 4/5

”Chupacabra’s Song” av Jim C. Hines

En ung tjej som hjälper sin pappa med veterinärmottagningen får en dag ett mystiskt djur på sitt bord. Det utvecklas till en spännande berättelse om magi och – psykisk sjukdom. Det fina är att huvudpersonens psykiska egenheter beskrivs just som egenheter, en aspekt av hennes personlighet som hon helt enkelt måste hantera, på samma sätt som man blir tvungen att hantera alla sina egenskaper. Det är väldigt långt från såväl romantisering som demonisering, vilket är starkt jobbat av författaren!

Betyg: 4/5

”The Day the God Died” av Alena McNamara

Den kanske mest poetiska berättelsen i samlingen handlar om en människa som träffar en döende gud under en joggingrunda. En del av mig tycker att det övernaturliga inslaget är för svagt, en annan del vill veta mer om den unga människan, en tredje blir nyfiken på vad McNamara har skrivit i övrigt. Det är en sådan där novell som inte funkar riktigt för mig, men som är så välskriven att jag får för mig att författaren kommer att skriva ett mästerverk en dag, om hon inte redan gjort det.

Betyg: 3/5

”Signature” av Faith Mudge

Vilken bokmal tycker inte om att läsa om bokhandlare (eller förläggare, bibliotekarier, etc)? Denna humoresk handlar om de udda figurer som arbetar på en liten bokhandel, vilken de försöker driva lika mycket med hjärtat som med plånboken. Dock kan det bli problem om man förlitar sig på övernaturliga väsen i sin företagargärning. Ungefär såhär tänker jag mig att det är på sf-bokhandeln…

Nå, novellen kanske känns lite bagatellartad, men den vinner på sin stora charm.

Betyg: 4/5

”The Lovely Duckling” av Tim Susman

Brevväxlingen mellan en ung människa som söker till en skola för hamnskiftare, skolpersonalen och den oförstående och kontrollerande fadern utgör stommen i denna hjärteknipande novell. Den är ett väldigt fint exempel på hur fantastik kan användas för att säga något viktigt om vår verklighet utan att behöva välja en specifik ”fråga”. Rekommenderas varmt!

Betyg: 5/5

E. C. Myers

E. C. Myers

”Kiss and Kiss and Kiss and Tell” av E.C. Myers

En ny partydrog har gjort entré bland ungdomarna i denna novell. Om två personer tar drogen tillsammans och kysser varandra får de en vision av hur det skulle vara om de senare hade sex. Naturligtvis använder de den till att leka en variant av ryska posten. Huvudpersonen tar dock antipsykotisk medicin samtidigt och får helt andra hallucinationer om sin och hångelpartnerns möjliga framtid tillsammans. En spännande idé som utnyttjas till att visa på den utsatthet som psykiskt sjuka tyvärr dras med även i vårt moderna samhälle. Detta är helt klart en av de allra bästa novellerna i samlingen, som ändå börjar verka ha riktigt hög standard.

Betyg: 5/5

”Vanilla” av Dirk Flinthart

Jag gillade verkligen denna berättelse om en framtida skola i Australien där ett antal utomjordingar, som flytt från sin hemplanet, går tillsammans med de mänskliga eleverna. Berättaren har själv somalisk bakgrund och parallellerna mellan de två flyktinggrupperna blir kanske lite väl uppenbara, men samtidigt har budskapet något av ”någon var tvungen att säga det” över sig. Nörden i mig får iaf tillräckligt mycket bakgrund om utomjordingarna och deras integrering i jordiska samhällen för att jag ska bli nöjd.

Betyg: 4/5

Karen healey

Karen healey

”Careful Magic” av Karen Healey

Detta är nog den novell som utnyttjar temat mångfald på bästa sätt, som varande ett high school-drama om en ung tjej som har oturen att vara den enda (?) Lag-häxan på en skola full av Kaos-magiker. Det är klart bättre än det låter.

Betyg: 4/5

”Walkdog” av Sofia Samatar

Fler mytiska djur, denna gång ett som Samatar själv hittat på. Formen är en skoluppsats om den mystiska Gångarhunden, skriven av Yolanda Price, en ung kvinna som försöker klara sig i en hård skolmiljö. Ärligt talat är detta en av de mest gripande noveller jag någonsin läst och jag instämmer i en varning jag hört: den som inte vill gråta offentligt bör för säkerhets skull läsa Walkdog hemma på kammaren. Själva myten om Gångarhunden, hunden som går ut med människor på vandringar, är fint uppbyggd och alla som läst eller skrivit en halvtafflig skoluppsats kommer att känna igen sig och skratta gott. ”It makes you laugh, it makes you cry” är alltså helt sant, för en gångs skull. Det enda jag har att invända är att jag tycker att Samatar vid några tillfällen halkar ur rollen en aning. Är man en högutbildad, vansinnigt intelligent författare är det antagligen svårt att upprätthålla illusionen av att vara en outbildad, osystematisk tonåring. Icke desto mindre tycker jag att alla ska läsa den här novellen!

Betyg: 4/5

”Celebration” av Sean Eads

Man kan tycka att det är skrämmande nog med en berättelse som utspelar sig på ett sådant där läger där tokiga, kristna fundamentalister försöker ”bota” homosexuella, men på just detta läger är det dessutom något annat mystiskt som sker… Även denna novell känns lite som en bagatell, men är helt okej.

Betyg: 3/5

”The Truth About Owls” av Amal El-Mohtar

En väldigt fin berättelse om att slitas mellan två kulturer och att finna sin plats med hjälp av (eventuellt magiska) ugglor. Min inre 12-åriga nörd gnäller lite om att det fantastiska inslaget är väl vagt, varpå min inre litteraturprofessor säger åt ungen att hålla klaffen. När jag googlade författaren visade det sig att hon tidigare publicerat mycket poesi och det, mina vänner, märks mycket väl när man njuter av hennes vackra språk. Det är bara att hoppas att hon fortsätter att även besöka prosalandet i framtiden.

Betyg: 5/5

Amal El-Mohtar

Amal El-Mohtar

”Krishna Blue” av Shveta Thakrar

Ännu en berättelse om att inte passa in – som sig bör, antar jag, i en antologi om ungdomar och mänsklig mångfald. Den här grep inte tag i mig på samma sätt som de övriga på samma tema, men det kan bero mer på mig än på novellen. Det övernaturliga inslaget var iaf alldeles för flummigt för min smak.

Betyg: 2/5

”Every Little Thing” av Holly Kench

Det är jättefint med en novell om utanförskap som inte fokuserar på elände, utan på hur alla kanske är freaks på ett eller annat sätt, oavsett om det är för att man har magiska krafter, har ett neuropsykiatriskt funktionshinder eller bara gillar Stargate mer än de flesta. Inte desto mindre var detta en novell som inte fastnade hos mig efter att jag läst den, även om jag gillade den hyfsat medan den pågick.

Betyg: 2/5

”Happy Go Lucky” av Garth Nix

Här möter vi ett samhälle där social och ekonomisk status beror på hur stor tur man har, eller anses ha. Nix har prioriterat satiren framför att beskriva ett trovärdigt samhälle eller hur det gick till när det uppstod. Det funkar alltså någorlunda bra som satir, men mindre som sf. Sen är det anmärkningsvärt att de turlösa ändå har det så mycket bättre än de som hamnat lägst på samhällsstegen i vår värld, vilket tar udden av satiren en aning. Novellen har sina poänger, men är ingen höjdare.

Betyg: 2/5

”Ordinary Things” av Vylar Kaftan

De vanliga sakerna kan ställa till det för den som lider av tvångssyndrom. Detta är en av de tyngre, mer realistiska novellerna i samlingen. Faktum är att den är så realistisk att jag har svårt att hitta något fantastiskt inslag alls. Dock är den en känslig nedstigning i en annan människas psyke, där världen och tankarna är mer svårnavigerade än för de flesta av oss. Kanske är det en av litteraturens större förtjänster att den låter oss ta del av insidan av människor som lider av sjukdomar som inte märks på utsidan.

Betyg: 4/5

John Chu

John Chu

”Double Time” av John Chu

En mer glittrig och glamorös utsida än konståkningsvärldens torde vara svår att hitta, men även här döljer sig annat på insidan. Samtidigt som vi får följa en isprinsessas träning och problem med en något pressande moder presenterar Chu en värld där kortare tidsresor är möjliga och slår ihop de båda delarna när ett Jan Boklövskt projekt påbörjas – att integrera tidshopp i konståkningen! Det är omöjligt att inte smittas av Chus entusiasm inför sporten ifråga och jag börjar själv undra varför min garderob saknar tyllkjol och trikåer. Tidsresandet är ett ganska finurligt inslag och precis som med den Hugo-vinnande novellen ”The Water that Falls on You from Nowhere” är det bara att erkänna sig grundligt charmad av Chus berättarglädje.

Betyg: 4/5

”Welcome” av William Alexander

En lite melankolisk historia som handlar om en släkt som försörjer sig genom att segla mellan två världar. Den innehåller även en del betraktelser kring exilens psykologi. Inte heller denna novell fastnade hos mig, trots att det inte är något direkt fel på den.

Betyg: 3/5

Det var alltså novellerna i Kaleidoscope! Det anmärkningsvärda är den generellt höga klass som novellerna håller. Dalarna är helt enkelt inte lika djupa som de brukar vara i antologier, samtidigt som här finns några riktiga toppnoveller. Jag tycker alltså att du, nästa gång du är sugen på bra ungdomslitteratur, ska satsa på ett kaleidoskop!

/Olov L