The Sorcerer of the Wildeeps (2015) av Kai Ashante Wilson

The Sorcerer of the WildeepsAtt placera en mjukis bland tuffingar är ett gammalt grepp, så det kanske inte låter så spännande med en eftertänksam magiker som tagit anställning hos ett band legosoldater. Skillnaden jämfört med många andra liknande skildringar är att huvudpersonen i The Sorcerer of the Wildeeps inte bara är en utböling, utan även en genuint medkännande del av gänget. Även om han betraktar de övriga soldaterna, som anlitats för att försvara en karavan på väg genom det sägenomspunna och farliga Vilddjupet, med fascination och ibland viss uppgivenhet råder det inget tvivel om att han står på deras sida när det gäller, något som accentueras av att de alla beskrivs med ordet bröder.

Detta för oss till det riktigt härliga med denna kortroman – språket! Kai Ashante Wilson har försökt förmedla stämningen bland de oborstade soldaterna genom att använda mer moderna ordvändningar än jag är van vid från klassisk äventyrsfantasy i deras dialoger. Samtidigt är berättarrösten sofistikierad och ironiskt självmedveten. Det låter förstås helt fruktansvärt, men det otroliga är att det fungerar hur bra som helst! Vad är Kai Ashante Wilson för ett geni, egentligen?

Världsbygget är inte superoriginellt, med en värld som tycks befinna sig på sen bronsåldersnivå, eller möjligen i tidig medeltid, men som i själva verket är en högteknologisk värld som drabbats av någon stor katastrof. Magikern i huvudrollen har också sina krafter tack vare genetisk manipulation och är medveten om detta faktum, även om mycket av kunskapen gått förlorad. Kunskapen som vi som läsare får om världen pytsas däremot ut i lagoma doser tills vi fått en riktigt bra bild av världen, dess ekonomi, historia och filosofier.

Det är bara att konstatera att det är sådana här författare som genren behöver och hoppas att Kai Ashante Wilson har en lång och produktiv karriär framför sig!

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

Annonser

Färjan (2015) av Mats Strandberg

FärjanGod jul på er, eller vad ni nu firar. Om ni firar.

Mats Strandberg är inte helt okänd, som varande medförfattare till Engelsforstrilogin. Ni vet, den där serien av ungdomsromaner som börjar med att ett gäng ungdomar som hämtade ur en klyschig high schoolfilm (med en mobbare, en mobbad, en pluggis, en gothare, en cowboy, en byggjobbare, etc) upptäcker att de är häxor, för att sen visa sig vara en romanserie som verkligen går på djupet med figurernas personligheter och motiv samtidigt som den lägger an skarp samhällskritik, så att den växer till något alldeles fantastiskt och helt underbart? Den trilogin.

Lite orolig blev jag allt när jag fick veta att Sara Bergmark Elfgren skulle skriva filmmanus utan Mats. Hur skulle det gå för honom nu? Vad skulle hända? Skulle han bli Piff utan Puff, eller Bull utan Bill? Alltså, jag vet ju att han skrivit tre romaner på egen hand innan Engelsfors, men tänk om han vant sig vid samarbete och glömt hur man gör på egen hand? Jag hade inte behövt oroa mig, för han har kommit på världens bästa idé – att skriva skräck som utspelar sig på en finlandsfärja! Det är verkligen en sådan där idé som är så bra att den bara måste ha använts förr! Har den inte det? Det borde rimligen finnas sju romaner, nittio noveller (varav åttiosju publicerade som ”mysrysare” i olika veckotidningar), tre långfilmer och minst tre säsonger av en tv-serie, samproducerad av SVT och YLE. Gör det inte det?

Mats Strandberg

Mats Strandberg

Hur som helst är Färjan en bra bok. Strandberg lyckas fånga stämningen på en kortkryssning med en färja som sett sina bästa dagar. Han presenterar verkligen sina karaktärer på ett fint och trovärdigt sätt och precis, alltså exakt, när jag på riktigt börjat bry mig om hur det ska gå för dem börjar blodbadet! Det är också en riktigt slafsig bok, faktiskt en av de blodigaste jag läst, i synnerhet som den aldrig framstår som en roman som frossar i fysiska hemskheter för sakens skull.

Färjan påminner mig starkt om en bok av Stephen King, Staden som försvann (Salem’s Lot). Det ska ses som starkt beröm. Salem’s Lot var nog den första vuxenskräcken jag läste och satte för mig standarden för hur en bra vampyrroman ska se ut. Dessutom läste jag om den i våras och blev förvånad över hur bra den faktiskt håller! Mats Strandberg gör samma sak som King när han släpper in fasan i ett litet, isolerat samhälle, med skillnaden att samhället, alltså färjan, dels är mycket mer fysiskt isolerad, dels består av 1200 personer varav de flesta är främlingar för varandra.

Staden som försvann - ett starkt barndomsminne för mig och en sannolik inspirationskälla för Mats Strandberg

Staden som försvann – ett starkt barndomsminne för mig och en sannolik inspirationskälla för Mats Strandberg

Skräckelementet är alltså bra, även om det bygger lika mycket på blod som på psykologi. Den vanliga, litterära delen funkar också bra, med ett enkelt men klart språk och väl utvecklade personliga dramer bland passagerarna. Men för oss nördar är naturligtvis kartan lika viktig som miljöbeskrivningarna. Hur funkar det som dagens ungdom brukar kalla loren? Det släpps information i lagom takt under resans gång. Strandberg har vävt ihop en varelse som låter honom använda de blodigaste delarna av vampyrer, zombies och slasherpsykopater – och otroligt nog funkar det! Jag tror lika mycket på hans vampyrer som på hans dysfunktionella familjer och unga män med relationstrassel.

Slutsatsen blir alltså att Mats Strandberg har lyckats skapa det som John Ajvide Lindqvist kallar ”bästa sortens underhållningslitteratur”. Jag kan också rekommendera Färjan till den som hamnat i en lässvacka – den är underhållande, snabbläst och engagerande! Vem behöver inte det ibland?

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

P.S. Det ser ut som om Färjan ska filmatiseras. Det skulle kunna bli hur bra som helst! D.S.