Färjan (2015) av Mats Strandberg

FärjanGod jul på er, eller vad ni nu firar. Om ni firar.

Mats Strandberg är inte helt okänd, som varande medförfattare till Engelsforstrilogin. Ni vet, den där serien av ungdomsromaner som börjar med att ett gäng ungdomar som hämtade ur en klyschig high schoolfilm (med en mobbare, en mobbad, en pluggis, en gothare, en cowboy, en byggjobbare, etc) upptäcker att de är häxor, för att sen visa sig vara en romanserie som verkligen går på djupet med figurernas personligheter och motiv samtidigt som den lägger an skarp samhällskritik, så att den växer till något alldeles fantastiskt och helt underbart? Den trilogin.

Lite orolig blev jag allt när jag fick veta att Sara Bergmark Elfgren skulle skriva filmmanus utan Mats. Hur skulle det gå för honom nu? Vad skulle hända? Skulle han bli Piff utan Puff, eller Bull utan Bill? Alltså, jag vet ju att han skrivit tre romaner på egen hand innan Engelsfors, men tänk om han vant sig vid samarbete och glömt hur man gör på egen hand? Jag hade inte behövt oroa mig, för han har kommit på världens bästa idé – att skriva skräck som utspelar sig på en finlandsfärja! Det är verkligen en sådan där idé som är så bra att den bara måste ha använts förr! Har den inte det? Det borde rimligen finnas sju romaner, nittio noveller (varav åttiosju publicerade som ”mysrysare” i olika veckotidningar), tre långfilmer och minst tre säsonger av en tv-serie, samproducerad av SVT och YLE. Gör det inte det?

Mats Strandberg

Mats Strandberg

Hur som helst är Färjan en bra bok. Strandberg lyckas fånga stämningen på en kortkryssning med en färja som sett sina bästa dagar. Han presenterar verkligen sina karaktärer på ett fint och trovärdigt sätt och precis, alltså exakt, när jag på riktigt börjat bry mig om hur det ska gå för dem börjar blodbadet! Det är också en riktigt slafsig bok, faktiskt en av de blodigaste jag läst, i synnerhet som den aldrig framstår som en roman som frossar i fysiska hemskheter för sakens skull.

Färjan påminner mig starkt om en bok av Stephen King, Staden som försvann (Salem’s Lot). Det ska ses som starkt beröm. Salem’s Lot var nog den första vuxenskräcken jag läste och satte för mig standarden för hur en bra vampyrroman ska se ut. Dessutom läste jag om den i våras och blev förvånad över hur bra den faktiskt håller! Mats Strandberg gör samma sak som King när han släpper in fasan i ett litet, isolerat samhälle, med skillnaden att samhället, alltså färjan, dels är mycket mer fysiskt isolerad, dels består av 1200 personer varav de flesta är främlingar för varandra.

Staden som försvann - ett starkt barndomsminne för mig och en sannolik inspirationskälla för Mats Strandberg

Staden som försvann – ett starkt barndomsminne för mig och en sannolik inspirationskälla för Mats Strandberg

Skräckelementet är alltså bra, även om det bygger lika mycket på blod som på psykologi. Den vanliga, litterära delen funkar också bra, med ett enkelt men klart språk och väl utvecklade personliga dramer bland passagerarna. Men för oss nördar är naturligtvis kartan lika viktig som miljöbeskrivningarna. Hur funkar det som dagens ungdom brukar kalla loren? Det släpps information i lagom takt under resans gång. Strandberg har vävt ihop en varelse som låter honom använda de blodigaste delarna av vampyrer, zombies och slasherpsykopater – och otroligt nog funkar det! Jag tror lika mycket på hans vampyrer som på hans dysfunktionella familjer och unga män med relationstrassel.

Slutsatsen blir alltså att Mats Strandberg har lyckats skapa det som John Ajvide Lindqvist kallar ”bästa sortens underhållningslitteratur”. Jag kan också rekommendera Färjan till den som hamnat i en lässvacka – den är underhållande, snabbläst och engagerande! Vem behöver inte det ibland?

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

P.S. Det ser ut som om Färjan ska filmatiseras. Det skulle kunna bli hur bra som helst! D.S.

 

Showtime (2011) av Narrelle M. Harris

ShowtimeBaksidestexten lovar att den här samlingen ska bjuda på ett axplock av olika skräckfigurer – zombies, vampyrer, spöken. Med tanke på Sverigedemokraternas framgångar är det kanske bäst att låtsas gilla allt som uppfattas som svenskt, om inte annat så av ren självbevarelsedrift. Alltså jublar jag över möjligheten till ett litterärt smörgåsbord. ”Ack smörgåsbord från Höga Nord”, som skalden skaldar. Jag får hoppas på att ingen märker att jag gillar novellsamlingar i stort, oavsett vilken del av världen de kommer från. Lyckligtvis har jag inte tjatat om noveller i massor av blogginlägg. Kolla inte upp det, utan ta en sillamacka till. Mmm, smörgåsbord.

Öhm, ja. Det handlar alltså om ännu en australisk novellsamling.

Stalemate

Spökhistorier har en naturlig tendens att handla om relationer, då ett spöke traditionellt måste ha någon att vara missnöjd med från sitt alltför korta jordeliv. I denna novell handlar det om familjerelationer, i synnerhet den mellan mor och dotter, som ansträngts till det yttersta. Harris har sannerligen ett öra för hur grälande familjemedlemmar låter och en känsla för hur kommunikationen bryter samman då det finns för mycket gammalt groll i en relation. Var spöket kommer in i bilden visar sig när du läser novellen, vilket jag tycker att du ska göra.

Betyg: 4/5

Thrall

Nu är det vampyrens tur att träda in i ljuset (eller kanske mörkret, då) och även den moderna världen. Huvudpersonen är en åldrig vampyr som beslutat sig för att ta sig an en ny träl. Han är en gammaldags Dracula-typ och det är omöjligt att inte le åt hans bittra fördömanden av dagens samhälle och hans oförmåga att hantera sådant som youtubeskvaller, självständiga kvinnor och allergiska trälar. Harris använder vampyren för att påminna oss om att vårt fåniga samhälle ändå har sina fördelar. Alla som vill ha en underhållande twist på vampyrlegenden kommer att gilla novellen.

Betyg: 4/5

The Truth about Brains

Även detta är en humoristisk novell om en ung tjej som har en zombie till lillebror. När hon försöker bota honom blir allt förstås mycket värre. Den absurda humor som uppstår när zombies och trollformler släpps ner i en trevlig radhusmiljö är mycket underhållande. Att ha en zombie till lillebror är förstås hemskt, men framför allt pinsamt. Han luktar ju. Och varför skulle man inte hellre riskera att få sina vänners hjärnor uppätna än att be sin stränga mamma om hjälp?

Betyg: 4/5

Showtime

Titelnovellen tycker jag tyvärr är lite svagare än de övriga. Visserligen är det underhållande att läsa om vampyren och dennes kompis som släntrar runt på en karneval och hamnar i problem, men hela idén med en hemlig vampyrvärld som existerar parallellt med våran känns lite uttjatad. I efterordet visar det sig att huvudpersonerna även figurerar i en av Harris romaner, så problemet kanske är att novellen är skriven som en extra godbit till alla som redan läst The Opposite of Life, medan den blir lite ytlig för oss övriga. Jag måste dock erkänna att jag blev lite sugen, så kanske blir Harris roman den jag letar upp nästa gång jag vill ha lite vampyrunderhållning.

Betyg: 2/5

Detta är, bortsett från den första novellen, en lite mer lättsam samling berättelser, utan att för den sakens skull vara korkad eller sakna djup. Rekommenderas till alla som vill slappa lite och för en gångs skull läsa okrystad dialog.

/Olov L

Hugobevakning 2014 – Novellerna

En novell (short story) är i detta sammanhang en berättelse som är kortare än 7500 ord. Varje Hugo-kategori har vanligtvis fem nominerade verk (eller personer), men det finns en regel som säger att bara den som fått minst 5% av samtliga röster går vidare till slutomröstnngen. Av naturliga skäl Läs mer

vN och iD (2012-2013) av Madeline Ashby

vN-144dpiOm någon undrar hur man skriver en medryckande historia så är ett tips att börja med att låta huvudpersonen äta sin mormor och sedan fly från polisen under resten av boken. Problemet är väl att det är svårt att motivera ätande av mormödrar, men det löses genom att låta huvudpersonen vara en självmedveten, självreplikerande robot som livnär sig på skrot och maskindelar. Den som är en lika duktig författare som Madeline Ashby har därmed automatiskt ett sätt att betrakta och diskutera mänskligheten och dess känslor, problem och svagheter.

I Ashbys framtid lever von Neumann-maskiner (därav titelns vN) tillsammans med människor och har en inbyggd spärr, á Asimovs första lag, som förbjuder dem att skada människor. Faktum är att de inte tål att ens se människor lida utan att fungera sämre och sämre för att till slut kortslutas och dö. När Amy Peterson, huvudpersonen, äter sin mormor Portia integrerar hon dock mormoderns programmering med sig själv och det visar sig att Portia är den enda vN:en som saknar spärr. När så den naiva och oerfarna Amy plötsligt är känd som en vN som kan utnyttja sin överlägsna styrka till att skada och döda människor hotar den bräckliga relationen mellan människor och robotar att bryta samman totalt.

iD-144dpiDet är som sagt fart och fläkt genom i princip hela vN och jag tror att få skulle kunna bli uttråkade av handlingen i den. Men samtidigt som min inre tonåring har kul åt galna, skrotätande robotar kan mitt vuxna jag se hur Ashby skickligt använder robotarnas programmering till att säga något om samhället vi lever i och hur vi beter oss mot varandra. Robotarna, som ju är programmerade att sätta människors välbefinnande först, har helt enkelt en relation till mänskligheten som påminner om den som den underordnade parten har i ett destruktivt förhållande. Detta tema fördjupas och utvecklas i uppföljaren iD och väcker tankar kring kärlek, ömsesidighet, respekt och makt. Hur, frågar man sig, ska vi kunna förhålla oss till andra intelligenta varelser när vi har så svårt att förhålla oss till varandra?

En oväntad bieffekt av att läsa böckerna är att jag numera blir hungrig av ord som asbest och litium. Men det var det värt.

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

The Hundred Secret Senses (1996) av Amy Tan

Olivia Laguni har alla förutsättningar att få ett normalt och odramatiskt liv. Visserligen är hon resultatet av ett ”blandäktenskap”, med en vit, amerikansk mor och en kinesisk far, något som inte var alltför vanligt vid tiden för hennes födelse, men i övrigt är hon ett begåvat men alls inte underligt amerikanskt barn.

Men så dör hennes far och avslöjar på sin dödsbädd att Olivia har en halvsyster i Kina vid namn Kwan. Genast bestämmer sig Olivias mamma för att adoptera Kwan och föra henne till USA. När Kwan väl anlänt, elva år äldre än Olivia och utan något begrepp om hur livet ter sig i USA, blir inget sig likt. Förutom sitt språk och sitt oamerikanska beteende är Kwan ovanlig på ett tredje sätt: Hon kan se in i Yin-världen, där andarna av människor som inte kommit till ro väntar på att få komma vidare till nästa steg i livet efter detta. Dessutom har hon minnen  från ett tidigare liv som orädd ung kvinna i Changmian, en by i Kina som vid mitten av 1800-talet hotas av anstormande manchuer. Både dessa minnen och spökhistorierna får Olivia höra som godnattsagor under sin uppväxt.

Även i vuxen ålder präglas Olivias liv av hennes förhållande till sin envetet kärleksfulla halvsyster, som alltid har ett lika gott som oönskat råd i tröjärmen. Tan väver sömlöst ihop tre berättelser – Olivias liv i det moderna San Fransisco, särskilt hennes äktenskap med tillhörande bekymmer,  Kwans upplevelser under kinesiskt 1800-tal och historien om Kwans nya liv i Amerika och hennes övernaturliga förmågor.

I Kwan har Tan skapat en oförglömlig och väldigt levande romanfigur. Hon är vilsen i det omgivande samhället, men alltid självsäker och ostoppbart entusiastisk, en sådan person som man skulle älska att känna men som säkert skulle vara enormt påfrestande att ha som påträngande och excentrisk storasyster.

Amy Tan

Tans prosa gnistrar och blänker och Olivia är en berättare som man verkligen lär känna. På många sätt är hon Kwans motsats: Introspektiv, ständigt grubblande, ibland lite gnällig, men med en viss torr humor och en insikt om sina egna känslomässiga tillkortakommanden som ändå gör henne sympatisk.

Förutom att närvaron av spöken har ett egenvärde för de av oss som älskar icke-realism är andarna en kraftfull metafor för vårt förhållande till det förflutna. Om man skulle fråga befolkningen i ett nyligen demokratiserat land, som t ex Libyen eller Irak, om friheten varit värd priset i form av krig vore det egentligen rationellt fråga även de dödade om deras åsikt. I verkligheten finns det inga spöken, men deras närvaro i böcker säger oss något, både på det personliga planet, där minnen av våra kära fortsätter att påverka oss och världen även sedan deras upphov lämnat den, och det politiska, där vi har en skyldighet mot de förflutnas offer att inte upprepa de misstag som tog deras liv.

Jag kommer faktiskt inte på något att klaga på. Möjligen kan jag varna för att den som är van vid svärdsdueller och palatsintriger kanske kan finna boken något långsam och vardaglig. Dock upptäckte jag att de som köpt boken från en viss internetbokhandel även köpt George R R Martins fantasyepos. Vad nu det säger.

Hur som helst: Tag och läs!

Olov L

Betyg: 5/5 – mästerverk

Fotnot: Romanen finns även på svenska som Hundra hemliga förnimmelser.