vN och iD (2012-2013) av Madeline Ashby

vN-144dpiOm någon undrar hur man skriver en medryckande historia så är ett tips att börja med att låta huvudpersonen äta sin mormor och sedan fly från polisen under resten av boken. Problemet är väl att det är svårt att motivera ätande av mormödrar, men det löses genom att låta huvudpersonen vara en självmedveten, självreplikerande robot som livnär sig på skrot och maskindelar. Den som är en lika duktig författare som Madeline Ashby har därmed automatiskt ett sätt att betrakta och diskutera mänskligheten och dess känslor, problem och svagheter.

I Ashbys framtid lever von Neumann-maskiner (därav titelns vN) tillsammans med människor och har en inbyggd spärr, á Asimovs första lag, som förbjuder dem att skada människor. Faktum är att de inte tål att ens se människor lida utan att fungera sämre och sämre för att till slut kortslutas och dö. När Amy Peterson, huvudpersonen, äter sin mormor Portia integrerar hon dock mormoderns programmering med sig själv och det visar sig att Portia är den enda vN:en som saknar spärr. När så den naiva och oerfarna Amy plötsligt är känd som en vN som kan utnyttja sin överlägsna styrka till att skada och döda människor hotar den bräckliga relationen mellan människor och robotar att bryta samman totalt.

iD-144dpiDet är som sagt fart och fläkt genom i princip hela vN och jag tror att få skulle kunna bli uttråkade av handlingen i den. Men samtidigt som min inre tonåring har kul åt galna, skrotätande robotar kan mitt vuxna jag se hur Ashby skickligt använder robotarnas programmering till att säga något om samhället vi lever i och hur vi beter oss mot varandra. Robotarna, som ju är programmerade att sätta människors välbefinnande först, har helt enkelt en relation till mänskligheten som påminner om den som den underordnade parten har i ett destruktivt förhållande. Detta tema fördjupas och utvecklas i uppföljaren iD och väcker tankar kring kärlek, ömsesidighet, respekt och makt. Hur, frågar man sig, ska vi kunna förhålla oss till andra intelligenta varelser när vi har så svårt att förhålla oss till varandra?

En oväntad bieffekt av att läsa böckerna är att jag numera blir hungrig av ord som asbest och litium. Men det var det värt.

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

Geminae av Anton Sund (2009)

gemGeminae är en liten bok som är frukten av ett projektarbete som Antun sund genomförde på sitt gymnasium våren 2009. Tänk dig själv att skriva en bok som sitt specialarbete! Väldigt imponerande och roligt. Sen att boken är något så ovanligt som svensk SF är ännu roligare.

Det har kommit lite svenska böcker som skulle kunna klassas som SF under de senaste åren, men då är vi väldigt vida när det gäller att definera SF. Att Geminae av Anton Sund är SF är det absolut ingen tvekan om!

I boken får vi följa Hikari och Misaki Shirakawa ett tvillinpar med genetiskt manipulerade krafter och andra fräcka förmågor. Imperiet ligger i krig med både kristna fanatiker och Morgonstjärnan, tur då att Imperiet har Änglarna på sin sida. Änglarna är hemliga agenter/ninjor/spioner och agerar som en slags hemlig polis i Imperiet.

Boken inleds med att de kristna påbörjar sitt tolfte korståg för att återta Heliga Terra (jorden) och vi får följa tvillingarna i kamp mot de Kristna. Det är en kort och actionfylld historia med stora svärd och enorma rymdstrider. Bokens knappa 200 sidor är fyllda av en jämn ström av explosioner och flygande kroppsdelar.

Det finns tydlig inspiration från anime, warhammer 40k, Mutant Chronicles och en massa annat fräckt. Det är skoj att läsa och Anton Sund har en tydlig bild av det han vill förmedla och det mesta flyter på bra. Det ända som sticer mig i ögonen är att dialogen ibland verkar vara dubbad på engelska från japanska och sen översatt till svenska. Lite knöligt och stelt ibland med fraser som ”DÖ SLYNA!”.

Men jag hurrar för svensk SF och hoppas och vet att det kommer bli förbättring om nu Anton Sund fortsätter att skriva böcker utöver Geminae. Vi behöver lite mer militärisk SF med stora robotar och japanska tvilling ninjor.

/karl