Borde vara död (2013) av Pål Eggert

Pål Eggerts författarskap är som en provkarta över svensk fantasyutgivning: Hans första roman, Ars moriendi – Konsten att dö, kom ut på Paradishuset, ett pyttelitet entusiastförlag som hade råd att ge ut en handfull böcker innan det lades ner. Nästa bok, De döda fruktar födelsen, gavs ut av Järnringen, ett rollspelsföretag som under en tid pysslade med romanutgivning vid sidan av. Nu finns det, som George Lucas skulle ha sagt, Ett Nytt Hopp, i och med att Styxx Fantasy etablerat sig som ett seriöst förlag med inriktning på framför allt urban fantasy och bland mycket annat publicerat Eggerts senaste roman, Borde vara död. Möjligen skulle han också ha skrivit en tioböckers serie åt, typ, Wahlströms för att bilden skulle vara komplett. Sagan om Dödien?

Hur som helst är Borde vara död, precis som Eggerts förra roman, en blandning mellan socialrealism och mörk urban fantasy. Sebastian arbetar på ett boende för missbrukare och hemlösa i Göteborg, en miljö som Eggert uppenbarligen känner väl till från sitt yrkesliv. Hit kommer Isa, en modern variant av skogsrået, och folk börjar omedelbart dö där hon drar fram. Sebastian är den ende som förstår vad som pågår och får ta till såväl sin kunskap om den magiska sidan av verkligheten som all sin erfarenhet av socialarbete. Under romanens gång vidgas perspektivet till att bli en skarp och kritisk skildring av det globala system vi lever i. Eggert använder magin för att säga något väsentligt om samhället, samtidigt som han använder sin skildring av livet på samhällets botten till att bygga upp en häftig fantasykosmologi, med socialarbetaren som det godas förkämpe. Och konstigt nog funkar det hela vägen, förmodligen för att det personliga engagemanget i huvudpersonerna aldrig tillåts komma i skymundan. Jag var inne i en rejäl lässvacka när jag läste Borde vara död, men här fanns plötsligt en bok som jag hade svårt att lägga från mig.

Adjektivsjukan i De döda fruktar födelsen, som jag gnällt lite om tidigare, är som bortblåst och det finns egentligen ingen ursäkt att inte läsa Borde vara död.

Betyg: 4/5 – rekommenderas starkt

/Olov L

Annonser

Den västerländska kanon

Ett ofta omdiskuterat begrepp inom litteraturvetenskapen är den västerländska kanon, alltså den samling litterära verk som anses ha format västerländsk kultur och  vara av högsta konstnärliga värde. De böcker som i vardagstal kallas klassiker är också de som är en del av kanon, om vi förenklar något. Frågan om vilka böcker som är de allra bästa är förstås kontroversiell och det finns många sätt att förhålla sig till kanon, varav några är följande:

1. Kanon har sammanställts av de skarpaste hjärnorna under, bokstavligt talat, årtusenden och består av de verk som ställer sig över trender och politiska kontroverser. Istället lär de oss något om de, eventuellt biologiska, egenskaper som förenar mänskligheten, som utgör den mänskliga naturen. Därför är verken i kanon objektivt bättre läsning än icke-kanoniska verk och de som påstår annat saknar tillräcklig bildning för att förstå sitt eget bästa, alternativt har påverkats av illvilliga politiska demagoger.

2. Idén att vissa verk skulle vara objektivt bättre än andra är en tankemässig relik från tiden då den breda allmänheten föraktades av överheten. Det kan ha uppstått konventioner om vad som utgör ”god litteratur”, men kanon är i grund och botten ett subjektivt urval med liten om någon förankring i verkligheten.

3. Det kan finnas praktiska fördelar, åtminstone inom högre utbildning, med att ha en lista över standardverk, men kanon har tyvärr utformats av de dominerande grupperna i samhället, det vill säga i stort sett av vita, europeiska män, som också valt ut verk av andra vita, europeiska män. Därför bör kanon vidgas för att innefatta skildringar av t ex kvinnors erfarenheter, alternativt kan den monolitiska kanon erättas av flera alternativa listor.

4. Kanonkonceptet är jättebra, men har fått dåligt rykte på grund av att ingen frågat den som vet bäst, nämligen mig!

Om vi har som hypotes att inställning nummer 4 är den mest sansade blir det lätt att definiera den västerländska kanon: Den består av de verk som fått högsta betyg i recensioner på Drömmarnas berg.

Här nedan presenterar jag med glädje, för första gången i världshistorien, den nyligen påbörjade västerländska kanon. Dessa verk är de som det är vår moraliska plikt att påtvinga barbariska folk sedan vi invaderat dem och lagt beslag på deras naturresurser infört fred, frihet och demokrati i deras hemländer.

Romaner:

Bakker, Scott: Neuropath

Benford, Gregory: Across the Sea of Suns

Chabon, Michael: The Yiddish Policmen’s Union

Joyce, Graham: Memoirs of a Master Forger

Lovecraft, Howard Phillips: Skuggan över Innsmouth

Mieville, China: The City and the City

Samuelsson, Tony: Jag var en arier

Noveller:

Sheldon, Alice: ”Ett ögonblicks kort smak av varande” (finns i nr 10-11 av Nova Science Fiction)

Sheldon, Alice: ”Parasitflugelösningen” (finns i nr 10-11 av Nova Science Fiction)

Icke-fantastik:

Díaz, Junot: The Brief Wondrous Life of Oscar Wao

Leve kanon! Leve oss!

/Olov L

Frukost i skymningen (2009) av KG Johansson

frukostomslag1Hela landet går och håller andan i väntan på att svininfluensan ska slå till på riktigt, samtidigt som jag drabbats av en helt vanlig förkylning. Störtlöjligt, som Baloo skulle ha sagt. I mitt omtöcknade tillstånd orkade jag iaf läsa färdigt Frukost i skymningen, som getts ut av det lilla entusiastiska förlaget Wela Förlag, som framför allt publicerar fantasy och science fiction för lite yngre läsare.

Frukost i skymningen är sf som enligt bokens baksida utspelar sig år 2068. Den ena huvudpersonen, Frank Dribble, är en ganska typisk nedgången-snut-figur, med begynnande alkoholproblem och ett stagnerat äktenskap. Det som är ovanligt är att han egentligen inte är snut, utan någon sorts handläggare på ett försäkringsbolag, vilka jobbar ungefär som privatdetektiver. I den framtid som beskrivs är det nämligen företagsvärlden som styr och den fysiska världen är uppdelad mellan tre enorma företag, varav ett är det som en gång var Katolska Kyrkan. Alla är uppkopplade till nätet via glasögon eller kontaktlinser och bombarderas av reklamjinglar och spam, när de inte ser på olika korkade dokusåpor vars största (enda , verkar det som) inslag officiellt är sex, men vars egentliga syfte är att sälja prylar med hjälp av produktplacering. Att lämna nätet är förbjudet  ”av säkerhetsskäl”.

Utanför nätet är det kvävande hett i Stockholm, där romanen inleds, på grund av klimatförändringarna. Oljan är slut,  så de solcellsdrivna tågen stannar efter att ha kört i mörker i några timmar och plast är ett minne blott.

Medan Frank Dribble drabbats av leda har den andra huvudpersonen, Selena Rashid, värre problem, då hennes hem just brunnit ned och det därför finns risk att det upptäcks att hon förskingrat mat åt sina föräldrar från äldreboendet där hon arbetar. Dribble skickas upp till Luleå, där Rashid bor, för att undrsöka försäkringsaspekterna av hennes fall. Sedan får vi följa deras försök att hitta en väg bort från det ytliga samhälle de lever i.

KG Johansson anges vara översättare av många av de klassiska sf-författarna och Frukost i skymningen infogar sig ganska lätt i den samhällskritiska delen av genren. Ibland lyckas den typen av sf-romaner nå någon sorts allmängiltighet, där naturligtvis Orwells 1984 är det bästa exemplet. Vid andra tillfällen är de mer tidsbundna. Frukost i skymningen tror jag hamnar i den senare kategorin. Om någon hade läst alla kvällstidningar och tittat på alla dokusåpor som vräks ut under, säg, 2008 och satt sig ned att skriva något som drar de tendenser som personen hittat till sin spets tror jag att resultatet skulle bli något i stil med denna roman. Ibland framstår Johansson som lite konservativ, ibland som mer sympatisk, men något han verkligen lyckas med är att skärskåda samhället han skriver om, liksom motståndet mot det, utan att det blir varken nattsvart eller blåögt. Han är ingen språklig virtuos, eller förenklar kanske språket för att det ska passa yngre läsare, men han inga misstag heller. Personteckningen är inte fantastisk, både Rashid och Dribble är mer av typer än personligheter, men samtidigt är de inte enbart stereotyper och dialogen flyter bra. Mina fördomar om svenska böcker utgivna på små förlag fick mig att under läsningen sitta och vänta på fadäser som aldrig kom. Dessutom blev jag åtminstone lite överraskad mot slutet.

Jag skulle säga att om den läses medan den ännu är aktuell är Frukost i skymningen en läsvärd satir över dagens samhälle. Kanske skulle den också vara en bra bok att sätta i händerna på unga bokslukare som är nyfikna på sf. Kanske tycker de att den är mossig, uppvuxna som de är med Internet och dokusåpor, men den väcker nog ändå en del tankar. Bara de står ut med det hemska omslaget.

Betyg 3/5

/Olov L