Läs om intressant science fiction!

Alice SheldonJa, mina vänner, det är bara att konstatera att detta inte varit världens mest aktiva blogg på sistone. Det har sina randiga skäl: Jag är inne i en lässvacka, Karl odlar sin trädgård, Peter pluggar till lagvrängare och Stefan har förts bort av utomjordingar.

Som tur är håller andra fanan högt. Feministbiblioteket tar sig denna helg an sf och skriver om Ursula Le Guin, Joanna Russ och Alice Sheldon. Feminism och sf känns som en naturlig kombination. Kärnan i feminismen (om jag ska komma med stora ord) är att samhället går att förändra och förändring är kärnan i science fiction. Genren har ju också haft turen att knyta till sig tre eminenta feministiska författare som de ovan nämnda. Det är bara att gå till inledningen och sen fortsätta därifrån. Ett av inläggen är ett gästspel av John-Henri Holmberg och på sin egen blogg har Anna Davour skrivit en text om feminism, science fiction och artificiella kvinnor. Mycket nöje!

/Olov L

P.S. Den som vill kan även läsa vår recension av Nova sf:s temanummer om Sheldon. D.S.

Oryx och Crake (2004) och The Year of the Flood (2009) av Margaret Atwood

Everybody knew. Nobody admitted to knowing. If other people began to discuss it, you tuned them out, because what they were saying was both so obvious and so unthinkable.
We’re using up the Earth. It’s almost gone. You can’t live with such fears and keep on whistling. The waiting builds up in you like a tide. You start wanting it to be done with.

– Margaret Atwood, The Year of the Flood

Ja, jag har läst första delen på svenska och den andra på engelska. Det blir så ibland när man väljer läsning efter vilka böcker som finns på bibliotek och loppisar. Båda finns dock på svenska, den senare som Syndaflodens år.

Oryx och Crake

I första delen hamnar vi i en nära framtid inte helt olik den som Octavia Butler skriver om i Parable of the Sower: De rika har isolerat sig i gated communities, medan situationen utanför blir alltmer förtvivlad pga resursbrist och klimatkaos. Skillnaden är att Atwood beskriver katastrofens framsmygande, medan Butler börjar skriva när det redan är för sent. Hos Atwood är inte de fattiga våldsamma kannibaler, åtminstone inte riktigt än, utan bara fattiga och outbildade konsumenter, och det är just i sin roll som konsumenter de är intressanta för de styrande företagen. Dessa i sin tur är Blackwater-liknande väktarfirmor som de facto har makten i samhället, i kraft av att vara de enda med tillräcklig beväpning för att kunna hålla ordning på kriminella, terrorister, miljöaktivister och andra orosmoln.

Vi får följa Jimmy, som växer upp mitt i eländet. Som tur är för honom är det i mitten som i stormens öga och han har en relativt skyddad uppväxt i ett av de finare områdena. Hans far är en av de forskare som tar fram nya djurarter med hjälp av genmanipulering, medan hans mor flyr ut i den fattiga världen för att försöka förbättra den. Genom Jimmys inte särskilt lyckade förhållande till sina föräldrar får vi följa samhällsutvecklingen. I ett andra berättelsespår får vi följa Snöman, som Jimmy kallas här, och hans liv efter den Stora Kollapsen. Gradvis får vi veta hur allt hänger ihop och vilken koppling katastrofen har till Jimmys stora kärlek, Oryx, och hans bästa vän, geniet Crake.

Jimmy själv är dock allt annat än ett geni. Faktum är att han är en väldigt typisk medelmåtta som haft turen/oturen att födas in i samhällets toppskikt utan större möjlighet att leva upp till de förväntningar som ställs på sonen till en framstående forskare. Detta är han blott alltför väl medveten om och hans inre förfaller i samma takt som omvärlden, tills han inte är till någon större nytta eller glädje för någon, inte ens sig själv.

Margaret Atwood

Att Atwood ändå skildrar honom med någon typ av förståelse är romanens styrka. Dessutom är den en någorlunda realistisk varning för vart världen kan vara på väg. Tyvärr känns det som om sf-inslaget inte är helt originellt. Atwood har vävt samman olika idéer på ett mycket bra sätt, men allt känns som sådant jag sett förr, och då har jag ändå enorma luckor i mitt sf-läsande. Dessutom retar jag mig på hur Atwood bildar produkt- och företagsnamn. Hon sätter alltid ihop två eller tre ord med stora bokstäver i mitten (Mo’Hair och AnnoYoo är några exempel). Det ger ett intryck av att Atwood fått sin uppfattning om hur framtidsskildringar ”ska” se ut någon gång på 50-talet och inte uppdaterat sig sedan dess. De delar som inte är 50-talsaktiga är väl, antar jag, det som fick henne att insistera på att hon minsann inte skrivit science fiction, utan något mycket finare. Synd bara att andra, t ex den redan nämnda Butler, förekommit henne och utvecklat genren, utan att för den sakens skull behöva rynka på näsan åt den. Nu har iofs Atwood slätat ut näsan igen, så jag ska inte klaga för mycket. Istället hoppar vi till nästa del:

The Year of the Flood

Här lossnar det rejält. Boken utspelar sig parallellt med Oryx och Crake och olika personer ur första delen dyker upp som bifigurer i den andra. Och, ja, jag tänker på dem som del ett och två även a) om den första går att läsa separat och b) Atwood kanske skulle rynka på näsan igen. Bokserier, det är väl något för de science fictionläsande massorna det? Men det var först när jag läst båda som jag tyckte att det var ett bra verk och den underliga tanken att helheten skulle vara mer än summan av delarna tedde sig inte alls särskilt orimlig.

Om Oryx och Crake handlade om den rika delen av världen, får vi här följa plebejerna utanför murarna. Vi får också följa två kvinnor och de speciella problem som ansätter dem i en genomkommersialiserad och allt fattigare värld. Plötsligt framstår Jimmys problem som lyxiga sådana och hans och hans likars nöjeskonsumtion med flytande gränser mellan spel, kultur och barnporr som ännu mer motbjudande.

Framtidsvisionen fylls ut och luckorna täpps igen. Dessutom har Atwood skapat en religion. Guds Trädgårdsmästare, en sekt som bara förekommer på nyhetssändningar i första boken, får här stort utrymme. Den är en blandning av vetenskap, survivalism, gammal hederlig kristendom och miljötänkande och består till stor del av sådant som, i den hårda framtiden, helt enkelt kan ses som sunt förnuft: Att förbereda sig inför kommande katastrofer, odla egen mat, samla överlevnadskunskaper, undvika konsumtionssamhället och vara strikt vegetarian (om man inte blir riktigt hungrig, och då börja längst ned i näringskedjan för att spara resurser) är väl sådant vi egentligen borde hålla på med istället för fåniga hobbies, som att läsa böcker och blogga… Till och med en sur ateist som jag tycker att religionen verkar hyfsat sympatisk, även om Atwood är allt annat än naiv och dels visar att det försiggår intrigerande och maktspel under den milda ytan, dels antyder att den religiösa biten kan vara en platonsk gyllene lögn för att få flocken att bete sig vettigt.

Något annat som är bra är huvudpersonerna. Vi får följa två kvinnor som är mycket olika i temperament, men som båda har mycket mer inom sig än vad omvärlden förmår uppskatta. Deras öden är både engagerande och trovärdiga och blir droppen som får läsglädjebägaren att rinna över. Jag kan alltså rekommendera båda böckerna om de läses som helhet. Oryx och Crake är långtifrån dålig och klart värd att ta sig genom för att sedan få läsa The Year of the Flood.

Betyg: 3/5 respektive 4/5

/Olov L

Min syn på science fiction

planetearth1Jag tänkte slänga ut några synpunkter på vad som gör sf till sf och se om någon håller med eller protesterar. Rubriken visar vad det handlar om: Min syn på sf, inte ett försök till objektiv eller slutgiltig beskrivning eller definition. Samtidigt är rubriken bedräglig. Det är nämligen inte några direkt originella tankar jag kommer att presentera, utan ett litet hopkok och sållning av andras åsikter i frågan. Eftersom jag inte helt och hållet minns varifrån jag fått allt, vill jag rekommendera den som är intresserad att läsa John-Henri Holmbergs böcker Drömmar om evigheten och Inre landskap och yttre rymd (den senare i två volymer). Inte bara har jag snott mycket från Holmberg själv, utan du kan säkert hitta referenser till andra skrifter i ämnet i dessa två böcker. I den förstnämnda finns en rolig beskrivning av alla försök att definiera sf, vilken förklarar varför jag inte ger mig in i det projektet.

Jag gör en liten checklista över egenskaper (om ett så prosaiskt uttryck tillåts om något så individuellt, svårgripbart och nästan organiskt som människors läsupplevelser). Om alla egenskaperna finns hos ett verk tycker jag att det tveklöst är sf. Om bara en egenskap finns är det tveksamt om det är sf, men det är åtminstone något som borde kunna intressera en del sf-fans. Sen finns det förstås allt däremellan och verk som inte är sf öht.

1. Sf bygger på idéer

bulb3Detta är så självklart att jag min vana otrogen kanske skulle försöka låta bli att babbla så mycket om det. Du får en idé av typen ”Tänk om…”, drar ut konsekvenser av detta tänk-omande och har därmed grunden till en sf-novell. Ibland föder idén nya idéer tills du har ett stort, sammanhängande idénät och då är det kanske dags att skriva en roman.

2. Sf tar teknik och vetenskap på allvar

babbage-difference-engine2De författare som helt bortser från teknik i sina verk gör ett lika stort misstag som viktorianerna, som uteslöt sex, skrev Kurt Vonnegut Jr (ungefär, originalet finns i svensk översättning i En man utan land från 2006). Sf har åtminstone delvis sitt ursprung i insikten att den vetenskapliga metodens inträde i världen är viktig och förändrar människans miljö, syn på sig själv och inte minst vardag. Även om berättelser som bara handlar om teknik lätt blir tråkiga, så finns det en poäng i att en modern människa inte låter sig beskrivas utan åtminstone ett erkännande av att denna människa måste förhålla sig till teknik.

3. Sf handlar om förändring

liberty_bSf is a literature of change, konstaterade Frederick Pohl i inledningen till Political Science Fiction (red Clyde Wilcox). Det kan röra sig om en förändring av samhället, av människan eller något annat, men ett grundläggande antagande inom sf är att förändringar kommer att ske. Jag antar att det hänger samman med punkt 1. Efter Darwin är inte ens människan att betrakta som statisk. Men samtidigt som den här inställningen ger en föränderlig bild av samhället och människan ger det också sf-författaren ett utmärkt, kanske unikt, verktyg för att utforska essensen i dessa företeelser. Genom att ge en trovärdig bild av vad som kan förändras ger sf-författaren också en implicit bild av vad som inte kan förändras. Hur mycket kan ett samhälle sammanfalla innan det inte är ett samhälle längre? Hur mycket kan människor förändras innan de egentligen inte är att betrakta som människor längre? Och om människorna är som de är idag, vilka begränsningar sätter det för hur mycket samhället kan förändras?

Sf:s förhållande till förändring är anledningen till att jag utan större problem placerar alternativhistoriska romaner bland sf. Klassisk sf beskriver en framtid utifrån att någon förändring inträffar strax efter nuet. I alternativhistorier görs samma sak, men författaren flyttar punkten där förändringen inträffar bakåt i tiden, så att datorn uppfanns under 1800-talet eller Tredje Riket vann andra världskriget, för att ta några klassiska exempel. Men samtidigt verkar det som om alternativhistoria, liksom fantasy en gång i tiden, är på väg att bli en egen genre. Om läsare, kritiker och förlag anser att alternativhistoria är en egen genre så är den det. Och den har ju t ex sitt eget pris numera. Men åter till listan!

4. Sf är rationalistisk

mariecurie_big2Nu kanske någon filosofistudent knäpper mig på näsan och säger att jag menar materialistisk (eller något annat, jag har inte så bra koll på terminologin), snarare än rationalistisk. Det jag vill säga är att sf dels beskriver fenomen som skulle kunna existera i universum som vi känner det idag, dels utgår från att universum är möjligt att förklara rationellt. Detta är vad som skiljer sf från fantasy, för även om en fantasyförfattare förväntas vara hyfsat konsekvent i beskrivningen av sin påhittade värld, så finns det i fantasy en möjlighet att föra in element som går stick i stäv mot det vetenskapen säger oss om hur verkligheten ser ut och fungerar. Sf-författaren kan iofs lägga fram extremt långsökta idéer i en tänkt framtid, men förväntas ändå ge en åtminstone pseudovetenskaplig förklaring till hur framtiden kan kopplas till nuet. Sedan kan det ju också hända att en del koncept som föreföll vara mer sf än fantasy för några decennier sedan framstår som mindre trovärdiga idag. Telepati är kanske det mest uppenbara exemplet. Men även i modern sf där telepati beskrivs tycks regeln om rationell förklaring gälla. I David Brins Uplift-böcker, t ex, förekommer fungerande telepati, men det beskrivs inte som någon mystisk förmåga, utan ett resultat av en för oss oupptäckt naturkraft, eller elementarpartikel, psi. Och implikationen är att om det går att bygga en neutronbomb går det även att bygga en psibomb…

Intressant nog finns det ju också mellanformer, som Miévilles Bas-Lagböcker, där magi fungerar, men beskrivs ungefär som psi i Brins böcker. Även magin i Discworldserien beskrivs ungefär så, men då kanske mest för att uppnå en komisk eller satirisk effekt.

5. I sf förekommer vissa yttre attribut.

robbie-the-robot-20020500Jag har full förståelse för att folk vill öka sf:s status genom att lägga tonvikten vid sådant jag nämnt i de fyra första punkterna, men på samma sätt som t ex ett mediokert brädspel kan lyftas av häftiga små plasttillbehör tycker jag att en relativt viktig del av sf är vissa yttre attribut, såsom rymdskepp, robotar, utomjordingar, tidsmaskiner, etc. Utan sådana ingredienser skule t ex en teknologisk thriller kunna räknas som sf, eftersom den, om den är bra, skulle kunna stämma in på punkterna 1-4.

6. En punkt som fylls med dina synpunkter.

questionmarkGår sf att sammanfatta i fyra punkter? Knappast, så vad har jag glömt? Vilken av punkterna tycker du är viktigast? Jag har tagit upp litterär sf, hur skiljer sig den från filmatiserad? Har du exempel på böcker som behandlar någon av punkterna extra bra? Jag vill veta, så skriv en kommentar!

 

/Olov L