Orphans of the Sky (1963) av Robert A. Heinlein

Orphans 1I dessa Star Wars-tider är det säkert många frejdiga ungdomar som drömmer om att själva en dag bli kejsare över ett härligt rymdimperium och få tillbringa sitt yrkesliv med spännande katt-och-råttalekar med robotbutlers, Viet Cong-nallebjörnar, muttrande smugglargubbar och annat löst folk. Problemet är förstås att ett sådant imperium ännu inte finns i Vintergatan, åtminstone inte ett som vi människor byggt upp. För att nå dit behöver vi kolonisera andra stjärnsystem än vårt eget, så att kolonierna kan frigöra sig från Jorden (i en karbonkopia på den amerikanska revolutionen) bara för att själva förfalla till tyranni och lägga hela galaxen under sig. Sen blir det till att jobba sig upp till positionen som kejsare med hjälp av strategiska allianser, lömska lönnmord och ett glatt humör.

Det första steget, koloniseringen, är det svåra, eftersom rymden är så löjligt stor och människor så kortlivade. En potentiell lösning är förstås generationsskeppet – att bygga ett så stort rymdskepp att ett helt samhälle av människor kan bo där, odla sin egen mat ombord och uppfostra sina barn till att ta över skeppet när de vuxit upp. Detta förfarande är nästan en kliché inom science fiction och på grund av detta (och även för att en av årets mest hypade böcker, Aurora av Kim Stanley Robinson, utspelar sig på ett sådant skepp) tänkte jag söka mig bakåt och läsa ett av de tidigaste verken på temat, skrivet av en av de största sf-författarna genom tiderna.

Orphans of the Sky av Robert A. Heinlein publicerades 1963, vilket kanske inte låter jättegammalt, men då ska man minnas att det är en sammanslagning av två kortromaner som först publicerades i magasinform 1941. Generationsskeppet där boken utspelar sig är vid romanens början mer eller mindre förarlöst, då människorna ombord glömt bort syftet med resan och hela sin kultur. Istället har de ett primitivt agrarsamhälle, där man tror att skeppet utgör hela världsalltet och man utför det som behöver göras för att hålla de livsuppehållande systemen igång som religiösa ritualer. Dessutom är det ett starkt patriarkat och ett samhälle under rigorös kontroll utövad av de högre samhällsklasserna, som fått namn efter olika yrkesgrupper hos ursprungsbesättningen.

De övre delarna av skeppet (i förhållande till den konstgjorda gravitationen ombord) har tagits över av kannibalistiska mutanter. Under en expedition i mutantland tillfångatas huvudpersonen av en ovanligt intelligent mutant och börjar långsamt förstå skeppets sanna natur och syftet med resan. Men kommer han att kunna övertyga resten av befolkningen?

Orphans 2

Omslaget till ett av de nummer av Astounding där Orphans of the Sky först publicerades. Bilden är faktiskt relativt korrekt i förhållande till berättelsens innehåll, men försök att inte döma.

Av Heinlein förväntar jag mig två saker. Först och främst fascinerande skildringar av framtida samhällen och människor, där jag förhoppningsvis får den svindlande känsla som brukar kallas sense of wonder – en plötslig insikt om rymdens oändliga vidd och framtidens fantastiska möjligheter. Dessutom hade han en fantastisk förmåga att ta ner dramerna till mänsklighetens nivå och helt enkelt dra en bra historia.

Den ena förväntningen infriades. Nog fick jag mitt lystmäte av filosoferande kring hur kulturen på ett generationsskepp skulle kunna te sig, inklusive funderingar kring vad som driver mänskligheten framåt. Å ena sidan var en nykter och realistisk syn på världen nödvändig om besättningen skulle kunna återta kontrollen över rymdskeppet – å andra sidan skulle de aldrig ha kommit tillräckligt långt utan kreativitet och storslagna drömmar. Sense of wonder!

Å andra sidan var berättandet inte mycket att hänga i julgranen. I början av Orphans of the Sky verkade Heinlein försöka koppla den större berättelsen till huvudpersonens liv och skildra skeppet genom dennes ögon, men efter några kapitel tycktes han ge upp och börja beskriva händelseförloppet ur den allvetande berättarens perspektiv. Lite klumpigt kändes det allt.

Jag nämnde förresten att skeppskulturen var ett patriarkat. Detta etablerades mycket tidigt med ett konstaterande att kvinnor inte tilläts tala i mäns närvaro, etc. Därefter försvann kvinnorna nästan helt ur berättelsen för att återkomma mot slutet, då huvudpersonerna (alla män) har sina fruar med sig och det görs stor sak av att berätta hur våra hjältar får fruarna att lyda genom att helt enkelt misshandla dem. Det är knappast något bevis i sig för att Heinlein förespråkar hustrumisshandel eller ens är särskilt sexistisk – han visade många gånger sin förmåga att skildra även samhällen som han inte själv såg som idealiska och en av de mest kompetenta mutanterna på rymdskeppet är en kvinna. Däremot finns det en sorts frejdighet i hur han berättar om det som gör att det blir klart obehagligt – och inte obehagligt som i avskräckande.

Sammanfattningsvis är Orphans of the Sky ett svindlande rymdäventyr med stora svagheter. Det rekommenderas till alla som är extra fascinerade av just flergenerationsskepp. Den som däremot mest är ute efter att läsa in sig på Heinlein kan gärna börja med något annat verk – detta är sannerligen inte hans bästa!

/Olov L

Betyg: 3/5

Hugobevakning 2015 – The Three-Body Problem av Cixin Liu (roman 5)

threebodyproblemDen sista romanen halkade in på ett bananskal – författaren Marko Kloos ville inte vinna en Hugo genom valparnas försorg och tackade nej till sin nominering. In kom nummer sex på listan, The Three Body Problem, som är något så ovanligt som en kinesisk roman som översatts till engelska. Översättaren är den förträfflige novellförfattaren Ken Liu, som själv vunnit Hugon ett par gånger.

Många amerikaner har gjort ett stort nummer av att det är en översättning, men för en svenne är det naturligtvis inget ovanligt att läsa översatta böcker, så strunt i det! Jag kan iofs nämna att en översättaren har lagt in en del fotnoter som förklarar vissa begrepp som kanske inte är så kända utanför Kina, vilket var mycket praktiskt.

Hyfsat känd även för oss européer är den period som kallas Kulturrevolutionen, då fraktionsstrider inom det kinesiska kommunistpartiet resulterade i att en mängd intellektuella stämplades som kontrarevolutionärer och utsattes för fruktansvärda övergrepp. Även i mer reguljära strider mellan olika politiska grupper dog en stor mängd människor.

Tydligen är det inte alltför känsligt att kritisera denna epok i Kinas moderna historia, för Cixin Liu låter den bilda bakgrund till sin berättelse och beskriver den som ett anfall av irrationalitet som höll tillbaka Kinas utveckling och kostade mycket i mänskligt lidande. Ett av offren för vansinnet är Ye Wenjie, en vetenskapskvinna som stämplas som politiskt suspekt och tvångsplaceras på en hemlig forskningsbas, där det antyds att hon kommer att spela en avgörande roll i en fråga som rör hela mänsklighetens framtid.

Handlingen växlar till en hyfsat närliggande framtid, där Wang Miao, en forskare som utvecklar nanomaterial, kommer i kontakt med en grupp högt uppsatta militärer som undersöker en rad självmord bland framstående forskare – de tycks ha drabbats av motsatsen till Lovecrafts vansinne, som kommer sig av att man ser det kalla kosmos som det verkligen är. Istället har de förlorat tron på att universum är begripligt eller konsekvent och har därför tagit livet av sig.

Den första tredjedelen påminner om ett ganska långsamt avsnitt av Arkiv X, med stora konspirationer och mäktiga grupper i bakgrunden. Jag är inte jätteförtjust i sådana upplägg, men Cixin Liu balanserar på rätt sida av tråkighetsgränsen. I den andra tredjedelen dras Wang in i ett virual reality-spel som tycks gå ut på att lösa gåtan om den märkliga värld det utspelar sig i – en gåta som har att göra med titelns trekropparsproblem. Till sist vidgas vyerna, allt får sin förklaring och mitt sinne drabbades av en explosion av sense of wonder och spreds långt ut i kosmos.

Detta är helt enkelt mycket, mycket bra science fiction av den typ som ibland kallas hård – berättelser där någorlunda vetenskaplig korrekthet eftersträvas och där handlingen kretsar kring vetenskap och ny teknologi. Nidbilden av hård sf visar att den brukar sakna välutvecklade karaktärer – tyvärr stämmer detta ganska bra på The Three-Body Problem. Ye Wenjie är cool och hennes agerande får sin förklaring i hennes bakgrund, men Wang Miao är desto plattare. Vill man vara snäll kan man säga att han är en Tintin-figur – en medvetet tråkig person som det mer karismatiska persongalleriet kan spegla sig i. Han har en fru och ett barn, men de dyker bara upp som hastigast för att sen försvinna. Måhända är de bara där för att det skulle vara orealistiskt att en man i Wang Miaos ställning skulle vara ogift, men det framstår ändå som ganska klumpigt skrivet.

Därför säger det en hel del om idéernas kraft att de väger upp romanens svagheter så väl. Om jag blev småkär i The Goblin Emperor så är The Three-Body Problem mer som en stor upplevelse i livet, något man minns för all framtid. Den står stadigt på egna ben, men jag kommer definitivt att läsa uppföljaren. Det var skönt att Hugo-eländet fick avslutas med något så fantastiskt bra. Tack för det, herrar Liu, Liu och Kloos!

/Olov L

Betyg: 4/5

Hugobevakning 2015 – ”The Triple Sun: A Golden Age Tale” av Rajnar Vajra (långnovell 1)

The Triple Sun publicerades först i juli/augustinumret av Analog, år 2014.

The Triple Sun publicerades först i juli/augustinumret av Analog.

Ett av Sad Puppies-kampanjens (ursäkta att jag tjatar om den, men det är svårt att skriva om årets Hugo-lista utan att kommentera dess skapare) mål var att återföra genren till den gamla goda tiden, då en intressant historia stod i fokus, utan irriterande inslag som politiska budskap eller språkliga experiment. Förutom att den historieskrivningen har lite för många undantag för att jag ska tycka att den är relevant kan man ifrågasätta om det verkligen är så att en bra historia hämmas av politiska budskap eller av att författaren har en medveten stil. För att ta ett exempel: En författare som jag tycker är riktigt, riktigt bra på att dra av en medryckande historia full av berättarglädje är Orson Scott Card och allt jag läst av honom har varit extremt politiskt. Men han lutar åt höger, så valparna kanske inte identifierar Cards politik som politik, utan tycker att det bara är sunt förnuft? Nu när sf-författarna är tillräckligt många och genren tillräckligt utvecklad för att det ska finnas sådana som både presenterar intressanta idéer och är duktiga stilister, tar upp moraliska och politiska frågor, etc, så är det väl onödigt att ta ett steg tillbaka?

Hur som helst hoppades jag att åtminstone några av valpkandidaterna skulle uppvisa den gamla skolans idérikedom och bjuda på hederlig sense of wonder. ”The Triple Sun” kommer någorlunda nära. Några grovarbetare hamnar i gruff på en bar och skickas som straff till en mänsklig koloni på en annan planet, där de ska hjälpa till att packa och flytta. Trots att mänskligheten befunnit sig på planeten i många år har man inte lyckats lösa gåtan med de mystiska utomjordingarna på plats. Är de intelligenta, självmedvetna varelser eller ej?

Det är ett halvintressant mysterium som får en halvintressant lösning, skriven utan någon särskild språklig finess. Hade det förekommit i en antologi av sf-noveller från 50-talet hade jag ryckt på axlarna och smålett åt den gammaldags charmen. År 2015 är den småtrevlig läsning, men inte mer.

/Olov L

Betyg: 3/5

Hugobevakning 2014 – långnovellerna

Dags att ta sig an verk som är mellan 7500 och 17500 ord långa!  Här finns det fem nominerade att välja mellan.

The Waiting Stars av Aliette de Bodard

Handlingen växlar mellan ett spännande räddningsuppdrag i omloppsbana kring en främmande planet och en kvinnas uppväxt i en kultur som räddat henne från otäcka maskiner, vilka använder mänskliga kvinnors kroppar för att föda fram nya artificiella intelligenser. Läs mer

Hövding (2011) av Johannes Nilsson

HövdingDen genre som ibland kallas paleofiction, dvs historiska berättelser från För Väldigt Länge Sen, är en genre som man ibland diskuterar om den egentligen hör hemma bland fantastiken. Argumentet att den liknar fantasy, i synnerhet om urmänniskornas tro och vidskepelse ges stort utrymme, köper jag inte riktigt, även om man kan anta att genrerna i viss mån läses av samma personer. Däremot kan jag se vissa filosofiska likheter med science fiction, åtminstone när författaren är ordentligt påläst. Man kan säga att både sf-författaren och paleoförfattaren tittar på ledtrådar i samtiden och föröker tänka sig in i en annan tid, med skillnaden att den ena rör sig framåt och den andra bakåt.

Jag har själv dock aldrig fastnat för genren. Jag kände ingen större entusiasm för den vanliga inkörsporten, Grottbjörnens folk, när den var populär och mitt ganska svaga historieintresse är mer inriktat på tiden efter 1792. Dock kan jag tänka mig att för första och sannolikt sista gången recensera ett paleoverk, som en vänlig nick till fantastikens avlägsna kusin, inte minst som boken ifråga tycks mig skriven av en riktigt påläst person. Enligt egen utsago är detta boken som Nilsson skrev efter att ha plöjt allt han kunnat hitta i genren utan att finna boken han letade efter och blev tvungen att skriva den själv.

Boken utspelar sig under den senaste istiden och följer en liten stam ledd av titelns hövding, vilken också är berättare. Det är ett hårt liv man lever och det är på väg att bli hårdare, då nya människor som kan tämja vargar och skjuta pilar börjar tränga sig in på stammens jaktmarker. Man bestämmer sig för att börja gå.

En av styrkorna i boken är att författaren med ett enkelt men uttrycksfullt språk och stor inlevelse faktiskt lyckas förmedla hövdingens tankar och världsbild på ett trovärdigt sätt. Man irriteras ibland av hans tjurskallighet, samtidigt som man oftast måste sympatisera med honom, bara för att hans uppdrag är så överväldigande svårt och priset för ett misslyckande så fruktansvärt högt. Här kan jag ibland känna samma sense of wonder som jag ibland känner när jag får identifiera mig med en utomjording eller artificiell intelligens.

Samtidigt använder författaren på ett förtjänstfullt sätt bokens karga miljö, långt innan kärror och liar, för att inte tala om smartphones och sociala medier, till att ställa frågor om människans livsvillkor på sin spets. Hur bör man reagera på en kris? Är det bättre att hålla fast vid det gamla och riskera att bli omsprungen eller är det bättre att försöka anpassa sig och riskera att förlora sin sammanhållning och identitet? Detta är svåra frågor för oss, men oändligt mycket svårare för en outbildad, ensam hövding för tusentals år sen.

Till slut vill jag säga att det även finns en del humor i boken, som imponerande nog smälter in i berättelsen utan att göra den det minsta tramsig.

Om nu detta är min enda recension av en bok i genren kan jag väl få komma med följande uppmaning: Ska du läsa en enda paleofictionroman så välj Hövding!

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas