Left Behind: Eternal Forces

Det här blev ett ovanligt långt inlägg, men ni får väl se det som extra söndagsläsning, alternativt ett rättmätigt straff från Gud.

Vi gillar ju postapokalyptiska berättelser i största allmänhet här på Drömmarnas Berg, så varför inte tipsa om ett spel som bygger på, om inte originalet, så åtminstone en av de äldsta och mest inflytelserika varianterna av undergångsberättelser, den kristna Apokalypsen från Uppenbarelseboken? Säga vad man vill om kaktusvarelser, stridsflamingos och VR-fjädrar, men den som letar efter en bisarr, och samtidigt suggestiv, fantasivärld har mycket att hämta hos kristna fundamentalister och deras heliga bok.

Det är inte utan anledning som bibeln är och förblir en av de största inspirationskällorna för författare i västvärlden. Betänk, och rys njutningsfullt av, repliken ”Innan tuppen gal ska du ha förnekat mig tre gånger.” Psykologi, drama och ödesmättnad på samma gång! Eller kanske vi ska ta upp det som kan vara världens bästa retoriska punchline: ”Tro, hopp och kärlek, och störst av dem är kärleken!” Inte undra på att de kristna är så många även sedan t ex skapelseberättelsen och annat visat sig vara felaktig, med en sådan kärnfull och slagkraftig presentation av deras budskap! Och ett kristet budskap är just precis vad Left Behind: Eternal Forces vill förmedla.

Med det sagt är det troligen bäst att lägga in en liten brasklapp om att den världsbild som du hittar i detta pc-spel är en som verkligen inte alla kristna delar. I Sverige torde den här typen utgöra en försvinnande liten minoritet och det kan vara vettigt att påminna om att det till och med finns verkliga fundamentalister som gärna kritiserar hela Left Behindkonceptet, även om det då ofta handlar om hur-många-änglar-per-knappnålshuvudfrågor. Spelet bygger på en premilleniaristisk och dispensionalistisk eskatologi (det senare är alltså läran om den yttersta tiden), så innan du börjar ifrågasätta och kritisera någon stackars oskyldig kristusdyrkare utifrån vad du lärt av Left Behind, bör du ställa frågan ”Är du dispensionalistisk premilleniarist?”. Det kanske inte känns som någon riktig partyhöjare till replik, men kom ihåg att det var du som sänkte stämningen genom att börja tjafsa om religion till att börja med.

Själar lämnar jorden

Vad är då detta Left Behind (LB), som spelet bygger på? Först och främst är det en serie böcker, som jag skulle vilja beskriva som teologisk science fiction. Här har författarna (en spänningsförfattare och en predikant, typ) utgått från att den kristna världsbilden som beskrivs i Bibeln är sann, och därefter skrivit böcker om en nära framtid (japp, nära framtid. En undersökning utförd av Associated Press 1997 visade att 24% av USAs befolkning trodde att Jesus skulle återkomma inom deras livstid) där Uppenbarelsebokens profetior förverkligas. Jag har själv inte läst LB-böckerna och ska inte säga alltför mycket om dem, men litteraturvetare och liknande människor brukar klaga på att de är ytliga, har usel prosa, dålig karaktärsteckning, etc. Samtidigt har de blivit extremt populära bland gräsrötterna och sålts i miljoner exemplar världen över. De tycks mao vara ganska typiska bestsellers. Åtminstone några av dem ska finnas på svenska, och tydligen vara riktigt, riktigt dåligt översatta. I en recension från Btj konstaterades t ex att ”armed guards” hade översatts med ”armerade vakter”.

Just Left Behind: Eternal Forces (LBEF) är alltså ett dataspel som bygger på böckerna. Upplägget är ganska typiskt för realtidsstrategi såsom Age of Empires-spelen eller Starcraft. Dock skiljer sig LBEF från många andra liknande spel genom att det utspelar sig i stadsmiljö. Alltså bygger du inte egna baser, utan gör om befintliga byggnader till något som passar dina syften. I det framtida New York som spelet utspelar sig i finns det gott om övergivna byggnader att lägga rabarber på, eftersom bakgrunden är följande:

Gode Gud, berätta igen varför det här är viktigt.

Genom alla tider har människor valt en av tre vägar (säger speakerrösten under introt): det finns de som söker efter Gud (bild av snälla, vita barn som ber aftonbön), icke-troende och troende som inte söker efter Gud (bild av anonym folkmassa på lika anonym gata) och (rösten mörknar) de som väljer att ignorera Gud (bild av grovhuggna typer med lortiga ansikten som hänger under en bro). Redan här kommer första invändningen, då kategori två tycks mig bestå av två distinkta grupper med skilda liv och motiv, men det får nog passera. Som otrogen har jag inget emot att klumpas ihop med ljumma kristna, vilka brukar vara trevliga typer. Kanske är det värre för dem att hamna med mig. Hur som helst har alla i kategori ett råkat ut för Hänryckningen, dvs de har ryckts upp till himlen, medan alla vi andra blivit kvarlämnade (Left Behind, alltså) för att genomlida Prövningens Tid, då Antikrist anländer till jorden för att, bokstavligen, jävlas med mänskligheten.

Detta förklarar varför du har så många byggnader att ta över. Spelmakarna antar, med beundransvärd optimism, att Hänryckningen innebär att miljontals goda kristna plötsligt försvinner från jorden, oavsett om de var i färd med att landa en fullsatt 747a, desarmera en bomb eller bara hålla ett städ utanför fönstret på tjugonde våningen. Rökmoln, tomma hus och samhälleligt kaos uppstår, något som Antikrist, i form av FNs nye generalsekreterare, utnyttjar. Han har förresten det otroligt skurkiga skurknamnet Nicolae Carpathia.

"Här står vi och ignorerar Gud."

När du spelar kampanjen måste du vara den goda sidan (annars skulle man ju kunna hindra profetian från att uppfyllas), och du börjar med en ensam enhet vid namn Leonard, en tidigare ljummen kristen som nu insett sanningen och rest hem till New York för att rädda människors själar. Det gäller alltså att få folk i det postapokalyptiska (eller egentligen bara apokalyptiska, utan prefix) att bli goda kristna. För att vara en tvåtusenårig världsreligion med anspråk på att innefatta ett etiskt system presenteras kristendomen något onyanserat: Varje karaktär har en liten andlighetsmätare som går från 0 till 100. Den som har en andlighet på mindre än 35 eller så är Antikrists villiga hejduk, den vars värde är mer än 65 är det godas förkämpe och övriga är neutrala.

För att höja sin egen andlighet kan dina enheter be (något som praktiskt men vanvördigt nog kan göras medan de springer längs gatan), eller influera varandra på olika sätt. Dels har du andliga sångare, som höjer andligheten på alla som står i närheten när de sjunger, dels har du missionärer, som kan omvända enskilda personer. Rent spelmässigt är det missionerandet som är LBEFs styrka. Det är helt enkelt ovanligt kul att smyga omkring längs gatorna och leta upp off – ehm, förlorade lamm att rekrytera. Det gäller bara att passa sig för onda rockmusiker (!) och andra som försöker sänka din andlighet. Javisst, Antikrist har enheter motsvarande dina, med onda byggnader som t ex Universitetet, vilket spottar ut fruktansvärda motståndare som Aktivisten och Sekularisten. Jag undrar om spelmakarna öht vet vad ett sekulärt samhälle innebär och att protestantismen är en av de religioner som passar bäst i det? Många idag verkar tro att ”sekulär” betyder samma sak som ”ateistisk”. Nåväl.

En annan styrka hos spelet är de små presentationer du får se genom att klicka på karaktärerna. Varje person du ser på gatan har en egen bakgrundshistoria av typen första-gången-en-ny-person-dyker-upp-i-en-vanlig-roman, och även om det är fråga om ganska enkla beskrivningar är det riktigt imponerande. Tänk dig att du spelar Starcraft och kan klicka på en SVC och läsa om just den arbetarens barndom, vad som ledde den att ta steget ut i rymden, etc! Dessutom erbjuder det en fascinerande inblick i den LBEFska världsbilden, genom att det görs tydlligt varför varje karaktär hamnat på den goda eller onda sidan. Någon har t ex hamnat i den hemska skateboardkulturen och därmed blivit en av Hin Håles hejdukar. Någon annan har varit en god medmänniska och familjeförsörjare, men samtidigt svurit hela jävla tiden. Fy fan vad han svor! Alla dessa satans svordomar ledde förstås till att han hamnade bland de neutrala. Sen har vi så klart de som är kristna, men inte riktigt på rätt sätt. På spelets hemsida dementeras att andra religioner öht omnämns i spelet (det skulle ju vara intolerant, gubevars). Istället har spelmakarna  nästan slagit knut på sig för att förklara vad en mexikansk person i spelet egentligen gjort för fel, utan att någonsin nämna ordet katolik. Roligare har jag inte sett sedan en obekvämt stönande och stånkande Siewert Öholm skulle leda en tv-debatt om homosexuella (jag minns inte exakt vilken grundläggande mänsklig rättighet de uppnosiga bögarna begärde den gången) utan att kunna förmå sig att ta vare sig ”homosexualitet” eller någon synonym i sin heliga mun. Detta leder oss till den egentliga anledningen att spela spelet: Humor.

Redan under det första uppdraget (av 30? 40? Jag har inte spelat hela än), som alltså enbart går ut på att styra en kristen människa längs gatan och övertyga folk, dyker den ofrivilliga humorn upp. Missionären måste alltså stå och prata med varje offer en stund medan andlighetsmätaren kryper upp mot en acceptabel nivå. När du är klar får du höra en liten replik till tecken på att du lyckats (alla röster verkar förresten göras av samma person, apropå ofrivillighet). Det är väl gott så, men tyvärr ser det hela ut såhär: Missionär ser potentiell allierad på trottoaren. Missionär går fram till människan och hejdar denne. Missionären gör vaga gester i kanske en halv minut. Sen, när karln stått där och laddat upp sitt retoriska krut ett bra tag, kommer en mördande replik som t ex ”The government’s explanation doesn’t make any sense!”, eller min personliga favorit ”Why don’t you follow me down to the church and we’ll talk more”. Det var när jag hörde det fantastiska argumentet som jag insåg vad LBEF egentligen är: En sektsimulator. Du lär dig att bygga din egen sekt.

När jag gick i gymnasiet fick klassen en gång besök av en person från Hare Krishna. Han berätade att en viktig del av deras livsåskådning var att varje person skulle ha sin speciella plats och göra det den var bra på. Som exempel tog han sig själv, som var en duktig pedagog och alltså fick åka runt i skolor och berätta om Hare Krishna, och en kompis till honom som var stor och stark och därför fick gräva diken. Här brast förstås stora delar av klassen ut i skratt.

”Hej, är du den nye medlemmen?”

”Ja, Stormästarn!”

”Har du något emot att gräva diken?”

”Njäääej, det skulle väl ku-”

”Bra! Här är din spade/livsuppgift! Mat serveras om åtta timmar! Utgå!”

Bob under en välbehövlig glasspaus.

En motsvarighet till den kraftiga men livegna kompisen finns även i LBEF, i form av en byggjobbare som dyker upp tidigt i spelet. De enheter som gör om byggnader till kapell, caféer och annat nödvändigt är alltså byggare, varav en har status som ”hjälte”, dvs en av de enheter som du inte får förlora (antagligen pga att de figurerar i handlingen längre fram). Som de flesta anställda i byggbranschen heter han Bob, och en typisk briefing i början av ett uppdrag låter ungefär såhär:

”Okeeej, vi står här i gathörnet och rekryterar folk, ni två sjunger lite gospel och du, Bob, bygger om de här fyra husen till en kyrka, en bank, ett café och ett flerfamiljshus!”

Det är iaf väldigt pedagogiskt upplagt. Bob är den av hjältarna som lättast blir rekryterad av ondingarna; han har inte tid att be eftersom han är den i gruppen som utför det egentliga arbetet.

Jag skulle kunna fortsätta såhär i all evighet, som den som läst ända hit nog har märkt, men den som, i likhet med mig, främst vill spela spelet för att skratta åt det kan slippa få sin spelupplevelse förstörd av mina spoilers. Och om det inte vore för att vi är så många som är så tragiskt generation X-iga att vi lägger våran tid på sådant här skräp skulle nog inte LBEF ha någon publik alls. Åtminstone har inte min facebookgrupp ”I play Left Behind: Eternal Forces” lyckats locka fler än sex medlemmar, varav en har slutat och en är jag.  Den som är djupt troende uppfattar sannolikt och med rätta spelet som oseriöst och den som inte är troende ser nog spelet som tröttsam propaganda. Och visst är det propaganda. Efter varje avklarat uppdrag belönas spelaren med en ”ledtråd”, ett kort stycke text som talar om hur fantastiskt välbevarad bibeln är och liknande. Den allra första ”ledtråden” förklarar att evolutionsläran är en bluff…

Det går dock att bortse från propagandan, med ett undantag: Figurerna i spelet kan föreställa män eller kvinnor, och arbeten som soldat och byggjobbare är stängda för de kvinnliga karaktärerna. Detta är en så påtaglig nackdel att jag kom på mig själv med att tänka ”Neeeeej, vad värdelöst, bara kvinnor!” när mina rekryterare inte hade hittat några män på ett tag. Mycket obehagligt, på min ära. Det är ju inte ens fråga om den vanliga, hederligt svenska vardagssexismen av separate-but-equaltyp (eller apartheidmodellen, för att inte försköna alltför mycket), dvs uppfattningen att män och kvinnor är jämlika, men ska ha olika roller (usch!) och komplettera varandra (blä!). Nej, här är det verkligen så att män kan allt, och kvinnor kan ungefär 60-70 procent av allt. Utan män, säger LBEF, skulle vi inte ha några bostäder, men i ett samhälle med bara män skulle allt flyta på som vanligt. Jag undrar vad Siewert Öholm skulle tycka om det.

Ett problem för den som, mot förmodan, blivit intresserad av att spela LBEF är förstås att ingen vettig människa vill stödja eländet ekonomiskt. Nå, där kan jag inte hjälpa er, suckers, eftersom jag passade på att skaffa spelet när de gav bort en miljon exemplar gratis, förmodligen i en kombinerad propagandakampanj och lagerrensning. Dock tog de ut en misstänkt hög ”nedladdningsavgift” av oss som skaffade ett digitalt exemplar av spelet, vilket vi icke-amerikaner hade som enda alternativ. Kanske har en liten del av min disponibla inkomst medfinansierat ett kreationistmuseum någonstans i Staterna. Faktum är att det gnager lite på samvetet.

Sammanfattningsvis är detta ett spel för inbitna ironiker och rättrogna retrospelare. Och dessutom extremt kultigt. Det finns en uppföljare, varför vet jag inte.

Något betyg vågar jag inte sätta.

/Olov L