Kraken (2010) av China Miéville

Nu har jag äntligen läst Kraken, bara ett halvår efter alla andra, och det är med viss lättnad jag kan konstatera att jag inte tycker att den är lika bra som hans tidigare verk. Den här personkult vi oavsiktligt odlat här på Drömmarnas Berg har börjat kännas ohälsosam, och om någon ställer den klassiska frågan Följer du efter om Miéville hoppar utför ett stup? vill jag inte höra mig själv svara ja. Dock kan det ju hända att andra är mer lättsnärjda (eller understår sig att ha annan smak än mig) och därför istället vill kasta mig utför det där stupet för att jag smädar deras idol, så jag ska försöka motivera min åsikt, något som praktiskt nog ändå är vad en recension går ut på.

För det första har Kraken en ganska lång startsträcka. Mycket av det som sker under de första hundra eller tvåhundra sidorna visar sig iofs vara väsentliga för intrigen, men samtidigt är det liiite tråkigt ibland. Sedan blir det bättre; för den som inte vet så börjar Kraken med att en jättelik tioarmad bläckfisk (en squid på engelska, vilket lägger avund till de känslor jag upplever under läsningen – varför har engelskan alla coola ord, som fortnight och squid, medan vi återanvänder de gamla vanliga tioarmad, bläckfisk, fjorton och dagar?) blir stulen från ett museum i London, varefter Billy Harrow, den unge museiarbetaren som varit den som konserverat bläckisen, dras in i mysteriet. Detta tycks kretsa kring en bläckfiskkult, som är en del av det dolda London, där olika magiker, väsen och skumma religiösa samfund har sin egen värld vid sidan av den vanliga. Och det är när vi presenteras för allt detta som det börjar lossna ordentligt. Miéville har som vanligt en massa idéer av varierande knäpphetsgrad och för mig, som tycker att just knasiga religioner är något av det roligaste som finns, är andra halvan av boken rena julafton.

Det som skiljer Kraken från Miévilles tidigare verk är, enligt min mening, helheten. Medan den övergripande berättelsen alltid varit lika intressant som miljön och detaljerna i Miévilles tidigare böcker, särskilt de som utspelar sig i Bas-Lag, är skrönan om den stulna jättebläckfisken inte alls särskilt engagerande. Jag förstår att det varit just en rejäl skröna som Miéville velat dra, kanske för att kunna låta fantasin spela fritt ett tag (det måste vara ett helsike att vara sådär kreativ), men resultatet ger mer känslan av en pytt-i-panna på de idéer som blivit över i kylskåpet än en middag i sin egen rätt. Som tur är handlar det om Miévilles kylskåp, så det är rester från en femstjärnig restaurang vi talar om här.

Alltså: Bra, men inte jämfört med hans tidigare verk.

Betyg 4 restaurangstjärnor av 5 – rekommenderas

/Olov L

Filmklipp från http://www.youtube.com/watch?v=c0VuQvFBUHM

Annonser

Svavelvinter av Erik Granström

Nu när jag skriver min tredje bokrecension på bloggen kanske någon undrar om jag bara ska recensera gammal skåpmat. Som ren konsumentupplysning betraktad är recensioner naturligtvis bäst om de antingen behandlar väldigt nya verk, som ingen hunnit läsa, eller riktigt gamla, som de flesta glömt bort. Att, som jag, recensera sådant som gavs ut för 4-5 år sedan kan tyckas vara det sämsta möjliga förfarandet. Anledningen till att jag ändå gör det beror helt enkelt på att jag recenserar det jag läser allt eftersom och att jag, såvitt jag kan förstå sedan födseln, ligger ca 4-5 år efter resten av världen.

För den som betraktar recensionen som en form av underhållning i sig är däremot min metod idealisk, eftersom det alltid är roligast att läsa recensioner av böcker som man redan läst. Den som håller med recensenten kan tänka något i stil med ”Ja, det var ju ett sätt att formulera det jag redan vetat i flera år. Pffft, vilken sucker!”, medan den som inte håller med kan tänka ”Det där puckot har ju fattat noll och intet! Sicken nolla!”. En lagom gammal recension lockar fram och suger åt sig det sämsta i läsaren så att omvärlden slipper utsättas för den!

svavelvinter_72dpi1Svavelvinter av Erik Granström kom ut 2004 och torde ha lästs av de flesta som tillhör målgruppen. Nu ska den tydligen vara välförtjänt slutsåld från förlaget, men den går att låna som e-bok från e-lib, bara du har ett lånekort från något av de anslutna biblioteken. Annars går det ju att fråga efter ett fysiskt exemplar på ett fysiskt bibliotek, om du är en fysisk person.

Har du inte läst boken än är det dags att göra det, eftersom författaren enligt uppgift (från Kontext 2008) nu kommit en bit på vägen i del 2 i trilogin och dessutom börjat skriva på heltid (lite aktuell är den ändå, denna recension). Om du lyder det rådet får du stifta bekantskap med Trakorien, ett rike lätt inspirerat av Italien. Baksidestexten talade om en längre båtresa för att försvara rikets svavelmonopol, vilket verkade lovande. Ångfartyg och socioekonomiska intriger tycker jag gärna får ingå i fantasy, trött som jag är på det gamla vanliga Tolkien-questandet. Vad gäller ångkraften blev jag besviken (här är det segel som gäller), men vad gör det när jag ändå fick läsa en lätt cynisk svärd-och-svartkonstaktig skröna, där personerna inte delas in i hjältar och skurkar utan snarare i ”hjältar”, som försöker öka sin makt och rikedom, och ”vanligt folk”, som bara försöker överleva furstarnas hjältenycker?

Men romanens allra största styrka är språket. Här har vi äntligen en författare som inte tänker på engelska och sedan skriver en halvtafflig svensk översättning utan som står fast förankrad i hemspråket från första början. Jag hade hört att Granströms språk var något extra och även imponerats av minst en kortare text av honom (det kan ha varit i Enhörningen eller Minotauren jag läste den), men blev ändå positivt överraskad. När Granström broderar ut språket gör han det inte genom att fläska på med adjektiv eller andra anglosaxiska metoder, utan vet att använda sig av svenskans särdrag (främst detta att vi sätter samman ord lite hur som helst) för att piffa upp anrättningen.

Dessutom går den redan nämnda resan till Marjura, vars geografi snarast påminner om Island och Granström väver här in mer nordiska element i sin skröna. (Måhända överanvänder jag ordet skröna, men detta är verkligen en skröna i ordets allra mest positiva bemärkelse.) Det är helt enkelt ett vinnande drag att använda sig av det man har på hemmaplan istället för att snegla för mycket över Atlanten eller mot de där öarna som invaderats så ofta.

Lägg till allt detta ett varierat persongalleri, vars öden knyts ihop ovanligt smidigt (även om lite lämnas öppet till uppföljaren) och att Granström som sagt kommer ihåg att låta ekonomiska förhållanden påverka berättelsen och du har en riktigt bra svensk fantasyroman, vilket är ytterst välkommet!

Ska jag ta upp något som kan sänka betyget så är det kanske att det trots allt handlar om vanlig fantasy. Granströms originalitet ligger i språket och engagemanget, inte i att han flyttar fram gränserna för vad som ingår i genren. Men det är som med pasta och tomatsås: Du har ätit det så många gånger i så många taffliga, framstressade former att det är lätt att glömma att det faktiskt kan vara en riktigt, riktigt god maträtt bara den tillagats enligt konstens alla regler.

Granström är en skicklig kock med förstklassiga råvaror, så om du förstår svenska och gillar fantasy har du ingen anledning att inte läsa Svavelvinter.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L