Hugo-romanerna, del 4 av 5 – Grimnoirböckerna av Larry Correia

Warbound

Ja, det är alltså tredje delen i Grimnoir-krönikan, Warbound, som är nominerad, men förlaget skickade generöst nog med de två tidigare delarna i röstarpaketet. Jag, min idiot, föresatte mig att läsa dem alla.

Jag Idiot

Böckerna utspelar sig under den hårdkokta mellankrigstiden, ca 1929-33, men i en verklighet där magiska förmågor började dyka upp hos mänskligheten runt 1850. Vi får framför allt följa Jake Sullivan, krigshjälte och nyligen frigiven fånge med förmåga att ändra gravitationens styrka och riktning. Böckernas andra huvudperson är Faye Vierra, en ung tjej från landet som kan teleportera. Dessa två viljestarka personer hamnar i ett skeende som tvingar dem att samarbeta med de mystiska Grimnoir – en organisation som arbetar för magikers rättigheter samtidigt som de vill skydda allmänheten från att skadas av mindre nogräknade magiker. Deras främsta fiende är The Imperium, som är namnet på det japanska kejsardömet, vilket i denna verklighet erövrat en stor del av Asien.

De magiska förmågorna är av blandad fantasifullhet, men de mer intressanta, som till exempel gravitationskontrollen, är finurligt använda i striderna och dokumenterade med föredömlig nördighet. Under läsningen slog det mig att ett gäng duktiga designers skulle kunna göra ett jätteroligt dataspel av den här kompotten. Tyvärr brukar det inte vara något gott betyg för en bok när man sitter och tänker på vilka medier den egentligen skulle ha passat till. Ett gäng roliga magiska förmågor och lite standardplock ur den alternativhistoriska gottepåsen räcker inte långt när de lååånga striderna tillåts ta över på det här viset. Det är lite som att läsa ett Asterix-album där nio av tio sidor är sådana där helsidor där byborna springer runt och spöar romare.

Larry Correia

Larry Correia

Den stora behållningen är Faye, den enda figuren som förutom Sullivan presenteras lite närmare. Hon är en jordnära, stark och egensinnig ung tjej som inte ber om ursäkt eller låter sig trampas på. I Correias världsbygge, där våld alltid är en självklar lösning på alla problem, blir en sådan figur en komplett vettvilling som älskar att ta sina medmänniskor av daga på olika kreativa sätt.

Men som sagt räcker det inte långt. Under läsningen var jag tvungen att pressa mig genom ett begränsat antal sidor i taget och infoga läsning av andra nominerade verk för att få lite respit.

Det ska dock sägas att böckerna (jag har förresten bara läst de första 120 sidorna eller så av tredje delen i skrivande stund, men hittills är den exakt likadan som de två första) inte är lika tråkiga eller illa skrivna som vissa andra verk på The Sad Puppy Slate (se inlägget om långnoveller för lite bakgrund). Jag kan förstå att Correia har många fans. De gillar att läsa om hårdföra karlakarlar med stora bössor som räddar världen. De älskar att läsa om frejdiga bondjäntor som slåss mot japanska fascistkommunister. De fullkomligt avgudar en handling som ligger farligt nära alla episoder av X-Men. Om dessa fans nominerar Correia på hans uppmaning så står det dem fritt och jag önskar dem långa och underbara liv. Det jag inte förstår är varför Correia var tvungen att lusa ner kortlistan med en massa annat skräp, som Vox Days aptråkiga novell, Brad Torgersens galloperande inkompetens och Dan Wells studie i meningslöshet.

Nåväl, jag skulle rekommendera Grimnoir-böckerna till alla som gillar superkrafter och skjutvapen, men inte till någon annan.

/Olov L

Betyg: 2/5 – knappt godkänd

Annonser

Nation av Terry Pratchett (2008)

natJag läste en hel del av Discworld böckerna när jag var 11-13 år och fattade nog aldrig humorn. Det jag gillade handlade om typ att troll är dumma och dvärgar har hårt bröd. Nation är första boken av Pratchett som jag har läst på väldigt länge och det var trevligt!

Nu handlar då Nation inte om Discworld, boken utspelar sig i vår värld. På en liten liten ö mitt ute i havet lever en pojke med sitt fredliga folk.  Maus värld krossas på samma kväll som han är ute på havet för att genomgå en mandomsritual. Under natten slår en Tsunami in över öriket och alla utom Mau stryker med. Efter ett tag hittar Mau en spökflicka utan tår och med konstiga kläder som ger Mau en pinne som man kan göra upp eld med. Flickan har kraschat på ön i en jättelik kanot av trä och metall.

Det är en väldigt trevlig och varm bok där mycket kretsar kring kulturkrockar och bara för att saker alltid har varit på ett sätt behöver det inte vara rätt. Det blev inte några direkt gapflabb utan det hela puttrade mest på i ett lätt lustigt tempo. Jag tycker nog att det här är den bästa av Pratchetts böcker som jag har läst. Jag behöver nog läsa om nån av Discworld böckerna nu i vuxen ålder för att se hur mycket av skämten som jag förmodligen inte fattade i slutet på 90-talet.

Den största behållningen är den mysiga stämningen och de fina tankarna kring vad som är rätt och fel. Boken passar nog bäst för ungdomar och barn men Pratchetts fans blir nog inte besvikna.

4/5 -Rekommenderas.

/karl