Lilla stjärna (2010) av John Ajvide Lindqvist

Om någon hade satt sig ned runt år 2000 och skrivit en lista över egenskaper som en författare skulle behöva för att göra skräck mer populär i Sverige hade denne till slut suttit där med en beskrivning av John Ajvide Lindqvist. Hans stil är ungefär densamma som Stephen Kings, en författare som folk känner till och redan förknippar med skräck; efter flera års erfarenhet av manusförfattande hade han en förmåga att skapa dramatik redan från första romanen; inte minst har han en förankring i den svenska myllan, och även den svenska betongen. Kanske är det hans tv-bakgrund som gör att till och med en filmatisering av en av hans böcker blivit bra?

Jag var på ett sådant där ”träffa författaren”-evenemang där Ajvide Lindqvist intervjuades av Mattias Alkberg från The Bear Quartet (av alla människor) och fick veta att Lilla stjärna föddes som en vision av en av de sista scenerna, det omtalade blodbadet på Allsång på Skansken, varefter AL helt enkelt satte sig ned och funderade hur i hela friden det kunde gå så illa. Sen slängde han in del gamla idéer på vägen.

En av dessa var karaktären Lennart, en misslyckad och bitter dansbandsmusiker, som hittar ett spädbarn i en plastpåse i skogen, upptäcker att hon har en närmast övernaturlig förmåga att sjunga rent och tar hem henne för att hon ska ge honom den framgång och rikedom han tycker att han förtjänar. Ungen får en klassisk Fritzl-uppfostran, inlåst i en källare med bara Lennarts musikundervisning och sin småkriminelle styvbror som sällskap.

Samtidigt växer en annan flicka upp under mer normala förhållanden. Tyvärr är det ändå en uppväxt med få vänner, låg status och svårigheter att anpassa sig till omvärldens krav och förväntningar. Mitt i den vansinnigt vanliga, svenska småstaden är hon näst intill lika osynlig som flickan i källaren.

Naturligtvis korsas deras vägar så småningom och tillsammans med andra outsiders bestämmer de sig för att, tja, inte ta någon mer skit. Och vid det laget, när det gått så långt att de blir otäcka, har jag som läsare börjat förstå varför de gör som de gör.

Ajvide Lindqvists prosa är enkel, nästan journalistisk, och jag får ibland känslan av att läsa ett brev från en bekant som försöker beskriva ett händelseförlopp så sakligt som möjligt. Detta är effektiv bruksprosa, kan man säga, men långt ifrån min favoritstil. Jag läste mig mätt på Stephen King under de tidiga tonåren. Ajvide Lindqvists storhet ligger på ett annat plan. Dels är boken en sådan där som det är svårt att lägga från sig, men framför allt märker man att författaren bryr sig om sina karaktärer. Han skapar dem och ser rätt in i deras hjärtan utan att förminska vare sig deras ynklighet och förmåga att orsaka skada eller deras förmåga till medkänsla och hjältedåd mitt i vardagen. Det är talande att den enda som under lång tid verkligen bryr sig om och hjälper flickan i källaren är hennes vuxne styvbror, en riktigt patetisk och självisk typ.

Genom att ta musiken, något av det som påverkar oss människor allra starkast, och utforska vårt förhållande till musikindustrin lyckas dessutom Ajvide Lindqvist med något så svårt som en samtidsskildring som känns äkta och relevant. Jag har ingen aning om hur det är att vara tonårstjej idag, men det känns som om detta är en bok som skulle kunna vara viktig för unga tjejer idag, på det där sättet som bara kultur kan vara för en tonåring som hör en låttext, läser en bok eller ser en film och tänker ”detta handlar ju om mig”. Att döma av mitt ytterst ovetenskapliga svepande med blicken över publiken på författarträffen har AL många kvinnliga läsare i åldern 17-25. Hur det än är med det har han i och med denna bok flyttats upp på min lista, från att ha haft omdömet kul att det är någon vettig som blivit ansikte för ”den svenska skräckvågen” till en riktigt bra författare.

Jag vill rekommendera denna bok varmt, även till den som vanligtvis inte gillar skräck. Och om det inte vore för den där bruksprosan skulle jag fundera starkt över att ge den högsta betyg.

Betyg: 4/5 – rekommenderas varmt

/Olov L

Annonser

Cirkeln

Vår blogg-kompis Sara Bergmark Elfgren har tillsammans med Mats Strandberg skrivit en ungdomsroman, skräckig sådan! I april får vi dödliga läsa resultatet, det låter onekligen spännande. Läskigheter i skolmiljö..

”Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner. Sex tjejer har just börjat gymnasiet. De har inget gemensamt – förutom att en uråldrig ondska jagar dem.

Höstterminen har just börjat när en elev hittas död på en av gymnasieskolans toaletter. Alla förmodar att det var ett självmord. Alla utom de som vet sanningen.

En natt då månen färgats mystiskt röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De vet inte hur de har kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva.

De får veta att de är häxor. De Utvalda, som nämns i en uråldrig profetia. Plötsligt är gymnasiet på liv och död – bokstavligt talat. De måste lära sig samarbeta trots sina olikheter, och kontrollera de magiska krafter som vaknat till liv inom dem. Tiden håller på att rinna ut. De måste hitta och besegra ondskan som jagar dem, innan ondskan hittar dem.”

Det finns en boktrailer också, dataanimerade läskigheter i skolmiljö..

 

/karl

 


Disciple of the Dog av Scott Bakker (2010)

Älskvärt rövhål?

Tokigt hur det kan vara så känsligt att förknippas med fantasy, jag ”känner” Bakker som R. Scott Bakker och inte Scott Bakker. Jag undrar om det är förlaget eller författaren själv som väljer att skriva under ett annat namn? Nu är det inte så stor skillnad men ändå! Disciple of the Dog är inte en fantasybok, det går med nöd och näppe klämma in den under fantastisk, skräck-spänning kanske jag vågar kalla boken. Bakker skriver riktigt tunga och ibland provocerande fantasyböcker där svärtan ligger tät över hela hans serie om The Second Apocalypse. Nu har han även skrivit den ypperliga Neuropath som är en av de absolut läskigaste böckerna jag har läst. Nu hade jag med Disciple of The Dog hoppats på ytterligare en bok i samma psykologiska skräck genre, men Bakker har valt att förnya sig igen.

Den här senaste boken har hans mest lättillgängliga verk än så länge, men det är fortfarande svart och smart men inte alls lika nattsvart som i hans andra böcker. Disciple of the Dog är utöver det här en väldigt rolig bok också! För mig var det lite oväntat, även om det finns lite humor i Neuropath också.

Vi får följa privatsnoken Disciple Manning som i terapisyfte har fått skriva ner sina minnen i textform. Manning är klippt ur samma mall som en mängd älskavärda karaktärer till rövhål. Constantine, Hank Moody i tv-serien Californication och Spider Jerusalem är andra tölpar som vi trots allt de hittar på ändå gillar,eller varför inte ta valfri korrupt suput med en gnutta hjärta kvar. Det som gör Manning speciell är att han minns precis allting, han kan inte glömma. Det kan tyckas ganska så praktiskt eftersom han minns precis allt, men tänk er då att ni även kommer ihåg allt det tråkiga, hemska och precis alla gånger du har vaknat upp med en sprängande huvudvärk. För att bedöva det här så super och knarkar Disciple Manning väldigt mycket, han ligger med en massa kvinnor, är extremt cynisk och på det rejält bitter. Han har ju sett allt! Romanen i sig är inget göttande i snusk och supa, det blir mest ett brus som ligger och gnager konstant i tankarna hos huvudkaraktären. Det kan räcka med speciell lukt för att minnet ska rusa tillbaka i åren, tänk då hur disträ du skulle vara om du hade extremt mycket att minnas!

Nåväl, Manning är som sagt ett riktigt rövhål som finner stort nöje i att jävlas med folk, kanske inte så smart men det är ju ack så svårt att låta bli. Han hankar sig fram i livet som privatdetektiv, det är dyrt med knark och ciggaretter (snart 100 000 rökta!). När ett par kommer in för att få hjälp med att hitta sin dotter bestämmer sig Manning snabbt för att ta så mycket betalt han bara kan. Dottern har gått med i en domedagssekt och är nu försvunnen. Vår anti-hjälte tar sig an jobbet och tar sin Golf, kör till hålan där sekten finns och börjar nysta. Saken är att Manning är extremt kaxig och har på det en extremt vass tunga som han gärna använder för att på mer eller mindre subtila sätt förolämpa alla han träffar. Kul för oss men det är inte alltid så bra för honom själv.

Det blir en härlig soppa av sektmedlemmar, redneck-nazism och udda minnen. Det fladdrar förbi en lång rad med intressanta karaktärer, hårt och roligt beskrivna av Manning.

Det är en kort men naggande god bok som bjuder på en hel del skratt och spänning. Det är en väldigt lättsmält bok om du jämför med hans tidigare böcker och det märks att Bakker har haft det väldigt roligt när han har skrivit boken. Jag läste nyss att Bakker har två till böcker med Disciple Manning  i huvudet och jag hoppas att folk utanför fantastikkretsar kan få upp ögonen för författaren.

4/5 Rekommenderas!

/karl

Djävulens Märke av Magnus Nordin (2009)

Saken är sådan att jag har läst en hel hög med Nordins böcker under de senaste veckorna i förberedelse för att prata med ungdomar i Västerås om hans böcker. Magnus Nordin skall komma till Västerås Stadsbibliotek och prata med högstadieelever om hans författarskap, mitt jobb är då att prata med eleverna innan så att de får en chans att läsa nån av hans böcker. Nordin skriver nästan bara spänningsromaner och gärna med övernaturliga och skräckfyllda inslag. Det har varit riktigt kul att få gotta ner sig rejält i en enskild författares verk. Jag tänkte dela med mig av mina intryck av hans, enligt mitt tycke, absolut bästa bok.

Djävulens märke kom nu i höstas och har fått ett gott mottagande och jag blev absolut inte besviken. Bokens målgrupp är unga vuxna men jag skulle säga att den absolut också passar för vuxna som gillar skräck och spänning. Handlingen kretsar kring klass 9c i en skola på söder i Stockholm. Det är en riktigt stökig och tjatig klass som betar av lärare efter lärare, deras senaste lärare Hannah fick psykbryt under en lektion och är nu sjukskriven. Nästa vikare som hoppar in är en ung,snygg och cool tjej från USA, närmare bestämt Salem, massachusetts. Hon lyckas med det omöjliga att på rekordkort tid få ordning på den stökiga klassen. Till och med klassen stora buse Jonathan börjar sköta sig och blir nästan en mönsterelev, man kan säga att hon trollbinder alla i sin närhet med sin charm.

Men det är självklart något skumt med vikarien, hennes ögon skiftar ibland färg och eleverna hör ibland hennes röst som peppar i bakhuvudet. Saken är också så att hela klassen går med på att lägga ner hela sin själ mot att hon skall få de att lyckas i skolan.

De få som börjar ana oråd på skolan råkar ut för diverse hemska olyckor, den enda som verkar stå emot Malin Lärkas charm är Ella, en blyg tjej i klassen. Mot slutet av boken har Ella nästan alla emot sig..

Det är en riktigt bra ungdomsroman och en helfestlig skräckbok. Bra inblickar i skolans värld samsas med skräck och häxor. Det flyter på fint och är helt klart min favorit av Nordins böcker. Det är en riktig bladvändare och en guldklimp att sätta i näven på läshungriga ungdomar. Sen som grädde på moset avslutas boken i sant skräckfilms manér på skolbalen! Väldigt underhållande.

4/5 rekommenderas.

/karl