Lilla stjärna (2010) av John Ajvide Lindqvist

Om någon hade satt sig ned runt år 2000 och skrivit en lista över egenskaper som en författare skulle behöva för att göra skräck mer populär i Sverige hade denne till slut suttit där med en beskrivning av John Ajvide Lindqvist. Hans stil är ungefär densamma som Stephen Kings, en författare som folk känner till och redan förknippar med skräck; efter flera års erfarenhet av manusförfattande hade han en förmåga att skapa dramatik redan från första romanen; inte minst har han en förankring i den svenska myllan, och även den svenska betongen. Kanske är det hans tv-bakgrund som gör att till och med en filmatisering av en av hans böcker blivit bra?

Jag var på ett sådant där ”träffa författaren”-evenemang där Ajvide Lindqvist intervjuades av Mattias Alkberg från The Bear Quartet (av alla människor) och fick veta att Lilla stjärna föddes som en vision av en av de sista scenerna, det omtalade blodbadet på Allsång på Skansken, varefter AL helt enkelt satte sig ned och funderade hur i hela friden det kunde gå så illa. Sen slängde han in del gamla idéer på vägen.

En av dessa var karaktären Lennart, en misslyckad och bitter dansbandsmusiker, som hittar ett spädbarn i en plastpåse i skogen, upptäcker att hon har en närmast övernaturlig förmåga att sjunga rent och tar hem henne för att hon ska ge honom den framgång och rikedom han tycker att han förtjänar. Ungen får en klassisk Fritzl-uppfostran, inlåst i en källare med bara Lennarts musikundervisning och sin småkriminelle styvbror som sällskap.

Samtidigt växer en annan flicka upp under mer normala förhållanden. Tyvärr är det ändå en uppväxt med få vänner, låg status och svårigheter att anpassa sig till omvärldens krav och förväntningar. Mitt i den vansinnigt vanliga, svenska småstaden är hon näst intill lika osynlig som flickan i källaren.

Naturligtvis korsas deras vägar så småningom och tillsammans med andra outsiders bestämmer de sig för att, tja, inte ta någon mer skit. Och vid det laget, när det gått så långt att de blir otäcka, har jag som läsare börjat förstå varför de gör som de gör.

Ajvide Lindqvists prosa är enkel, nästan journalistisk, och jag får ibland känslan av att läsa ett brev från en bekant som försöker beskriva ett händelseförlopp så sakligt som möjligt. Detta är effektiv bruksprosa, kan man säga, men långt ifrån min favoritstil. Jag läste mig mätt på Stephen King under de tidiga tonåren. Ajvide Lindqvists storhet ligger på ett annat plan. Dels är boken en sådan där som det är svårt att lägga från sig, men framför allt märker man att författaren bryr sig om sina karaktärer. Han skapar dem och ser rätt in i deras hjärtan utan att förminska vare sig deras ynklighet och förmåga att orsaka skada eller deras förmåga till medkänsla och hjältedåd mitt i vardagen. Det är talande att den enda som under lång tid verkligen bryr sig om och hjälper flickan i källaren är hennes vuxne styvbror, en riktigt patetisk och självisk typ.

Genom att ta musiken, något av det som påverkar oss människor allra starkast, och utforska vårt förhållande till musikindustrin lyckas dessutom Ajvide Lindqvist med något så svårt som en samtidsskildring som känns äkta och relevant. Jag har ingen aning om hur det är att vara tonårstjej idag, men det känns som om detta är en bok som skulle kunna vara viktig för unga tjejer idag, på det där sättet som bara kultur kan vara för en tonåring som hör en låttext, läser en bok eller ser en film och tänker ”detta handlar ju om mig”. Att döma av mitt ytterst ovetenskapliga svepande med blicken över publiken på författarträffen har AL många kvinnliga läsare i åldern 17-25. Hur det än är med det har han i och med denna bok flyttats upp på min lista, från att ha haft omdömet kul att det är någon vettig som blivit ansikte för ”den svenska skräckvågen” till en riktigt bra författare.

Jag vill rekommendera denna bok varmt, även till den som vanligtvis inte gillar skräck. Och om det inte vore för den där bruksprosan skulle jag fundera starkt över att ge den högsta betyg.

Betyg: 4/5 – rekommenderas varmt

/Olov L

Annonser

Patient Zero av Jonathan Maberry

PZ

Patient Zero är en spänningsroman i samma anda som böcker av Ludlum, Forsyth och Clancy. Det är en superhård och tuff huvudkaraktär som får axla ansvaret att rädda världen. Joe Ledger är veteran från armén,kampsportsexpert och jobbar nu som polis i Ocean City, Maryland. Hela boken utspelar sig under ett par dagar runt den 4 juli och vår hjälte har precis fått lite tjänstledigt då han var med om en dödskjutning på jobbet. Om några dagar planerar Ledger att ansöka till F.B.I, men för stunden ligger han på stranden och räknar thongs. Det som händer är att Joe Ledger blir mer eller mindre shanghaiad till den nystartade och superhemliga organisationen DMS, Department of Military Science. USA och världen står inför ett ohyggligt hot från terrorister som använder sig av biologiska vapen.

Sen öser det på i ett fruktansvärt tempo när Ledger kastas in i handlingen, det är väldigt drivande och underhållande. Joe Ledger påminner om en blandning mellan Jason Bourne och kaxigheten hos Spindelmannen. Författaren är väldigt insatt i kampsport och har skrivit en hel del böcker om olika ämnen, det märks väl på de många scenerna när Ledger kickar rumpa. Hela boken känns väldigt trovärdig och väl insatt i hur det skulle kunna fungera med terrorister som försöker släppa ut Zombiesmittan. Det här är en agentbok för nördar, istället för atombomber och araber så får Ledger tampas med Zombies och galna araber. Boken liknar på en del punkter Del Toros the Strain, men där The Strain ofta blir väldigt fånig och tråkig så lyckas Patient Zero vara både spännande och underhållande genom hela boken.

Hela Zombiebiten är välskriven och lyckas vara lagom läskig, det är också bra att hela vår uppfattning om zombies finns med i boken. Det namedroppas både Marvel zombies och 28 dagar senare, vetenskapsmännen (som leds av en tjock asiat, såklart!) behöver inte klura på hur det funkar, alla har ju sett Night of the Living Dead.

En välskriven och spännande agenthistoria som hade funkat även utan Zombies. Men för oss nördar är det en väldigt givande och mycket underhållande idé när Jason Bourne möter de gamle hjärnsmaskarna. Det ska bli kul att läsa nästa del om Joe Ledger.

En fin bok med ett fint omslag som jag sträckläste, det får bli en fyra.

4/5 rekommenderas!

/karl