Kraken (2010) av China Miéville

Nu har jag äntligen läst Kraken, bara ett halvår efter alla andra, och det är med viss lättnad jag kan konstatera att jag inte tycker att den är lika bra som hans tidigare verk. Den här personkult vi oavsiktligt odlat här på Drömmarnas Berg har börjat kännas ohälsosam, och om någon ställer den klassiska frågan Följer du efter om Miéville hoppar utför ett stup? vill jag inte höra mig själv svara ja. Dock kan det ju hända att andra är mer lättsnärjda (eller understår sig att ha annan smak än mig) och därför istället vill kasta mig utför det där stupet för att jag smädar deras idol, så jag ska försöka motivera min åsikt, något som praktiskt nog ändå är vad en recension går ut på.

För det första har Kraken en ganska lång startsträcka. Mycket av det som sker under de första hundra eller tvåhundra sidorna visar sig iofs vara väsentliga för intrigen, men samtidigt är det liiite tråkigt ibland. Sedan blir det bättre; för den som inte vet så börjar Kraken med att en jättelik tioarmad bläckfisk (en squid på engelska, vilket lägger avund till de känslor jag upplever under läsningen – varför har engelskan alla coola ord, som fortnight och squid, medan vi återanvänder de gamla vanliga tioarmad, bläckfisk, fjorton och dagar?) blir stulen från ett museum i London, varefter Billy Harrow, den unge museiarbetaren som varit den som konserverat bläckisen, dras in i mysteriet. Detta tycks kretsa kring en bläckfiskkult, som är en del av det dolda London, där olika magiker, väsen och skumma religiösa samfund har sin egen värld vid sidan av den vanliga. Och det är när vi presenteras för allt detta som det börjar lossna ordentligt. Miéville har som vanligt en massa idéer av varierande knäpphetsgrad och för mig, som tycker att just knasiga religioner är något av det roligaste som finns, är andra halvan av boken rena julafton.

Det som skiljer Kraken från Miévilles tidigare verk är, enligt min mening, helheten. Medan den övergripande berättelsen alltid varit lika intressant som miljön och detaljerna i Miévilles tidigare böcker, särskilt de som utspelar sig i Bas-Lag, är skrönan om den stulna jättebläckfisken inte alls särskilt engagerande. Jag förstår att det varit just en rejäl skröna som Miéville velat dra, kanske för att kunna låta fantasin spela fritt ett tag (det måste vara ett helsike att vara sådär kreativ), men resultatet ger mer känslan av en pytt-i-panna på de idéer som blivit över i kylskåpet än en middag i sin egen rätt. Som tur är handlar det om Miévilles kylskåp, så det är rester från en femstjärnig restaurang vi talar om här.

Alltså: Bra, men inte jämfört med hans tidigare verk.

Betyg 4 restaurangstjärnor av 5 – rekommenderas

/Olov L

Filmklipp från http://www.youtube.com/watch?v=c0VuQvFBUHM

Annonser