The WWW trilogy: Wake, Watch & Wonder (2009-2011) av Robert J. Sawyer

9780441018536_large_wake_pocketJag har länge varit fascinerad av Kanada. Vad det beror på är svårt att säga – på något sätt tror jag att det har att göra med svårigheten att hitta något att fascineras av. Kanada framstår för mig som en sorts mellanting mellan Europa och Amerika, som ett USA utan galna pastorer och pistolviftande milisfolk, eller ett Frankrike utan svårbegripliga, postmodernistiska filosofer med baguetter i armhålan. Istället har de helyllemänniskor som William Shatner och Jason Priestley. Kanada är extremt icke-extremt.

Efter den något fördomsfulla och potetiellt anstötliga inledningen kanske jag ska förklara att jag egentligen vet ganska lite om Kanada (eller Frankrike eller USA). Och vem gör det, egentligen? Det verkar vara något av en nationell neuros, åtminstone om alla är som Robert J. Sawyer och har svårt att nämna ett kanadensiskt varumärke, en kanadensisk person eller en kanadensisk uppfinning utan att nämna att den är just kanadensisk. Detta är något jag antar att många svenskar kan identifiera sig med, åtminstone förvandlas jag till ett vandrande uppslagsverk över svenska nationella bedrifter så snart jag pratar med någon stackars icke-svensk.

WWW-böckerna handlar passande nog om en tonåring från Texas, Caitlin Decter, som flyttar till Kanada med sin genialiska ekonom till mamma och sin något aspiga pappa, vilket ger tillfälle att utforska skillnaderna mellan hennes nya sammanhang och USA. Hon nämner bland annat just att kanadensarna gärna talar om för henne vilka uppfinningar som är kanadensiska.

9780441020164_large_watch_pocketFörutom att hon är något av ett mattegeni (hennes internet-alias är Calculass, vilket ger mig tillfälle att utfärda en varning: den som mår dåligt av ordvitsar och -lekar av Calculass-typen bör undvika dessa böcker, då både berättarrösten och flera av huvudpersonerna är hejdlöst förtjusta i ordvitsar) är hon även blind från födseln. Det som från början fick mig att läsa böckerna var just att de skulle handla om hur Caitlin blir den första blinda som får synsinnet genom ett medicinskt ingrepp och hur detta påverkar henne. Det var något av en chansning och jag tänkte att läsupplevelsen skulle hänga på hur väl författaren lyckades gestalta och beskriva en sådan omvälvande upplevelse. Jag kan meddela att han lyckas ganska bra, genom att han fokuserar på att beskriva hur mycket som vi seende tar för givet är helt nytt och främmande för Caitlin.

Det skulle finnas en parallell handling också, om hur Caitlin upptäcker att en intelligent, självmedveten personlighet börjar formas på internet. Genom en oförutsedd bieffekt av sättet som Caitlin får synpå kan hon bokstavligt talat se nätet, med länkar som ser ut som streck, hemsidor som ser ut som punkter, etc.

En intelligens på nätet lät mer än lovligt klyschigt och orealistiskt, men det visade sig att Sawyer förklaring av hur det skulle kunna hända är lika enkel som elegant och baserad på en hypotes (förvisso helt obevisad) om hur det gick till när vi människor blev självmedvetna.

9780575095083_large_wonder_haftadJag köper alltså författarens förklaringar, åtminstone tillräckligt för att jag skulle kunna ge mig hän åt berättelsen. Detta är en serie ungdomsböcker som är väldigt lättläst, utan att de idéer som diskuteras är överdrivet förenklade. En annan anledning till att jag flöt genom böckerna som en delfin i en såpad vattenrutschbana är att författaren är så jämrans vettig. och med vettig menar jag att han har ungefär samma åsikter som jag, eller åtminstone ett yngre, mindre cyniskt jag. Hans världsbild är tryggt förankrad någonstans mellan socialliberalism och socialdemokrati, med en passion för sådant som vetenskap, jämställdhet, antirasism, yttrandefrihet, demokrati och en tro på att saker blir bättre och bättre och att vi faktiskt i grund och botten är kapabla att vara snälla mot varandra. Författaren känns som en person man väldigt gärna skulle ta en öl med. Då snackar vi om en öl – han skulle aldrig göra något så destruktivt och oförnuftigt som att supa, men att vara nykterist skulle förmodligen vara för extremt.

Det är lite störande. Det känns som om jag inte blir utmanad. Möjligen kan jag tycka att Sawyer har en väl naiv syn på hur ökad övervakning kan påverka samhället positivt. Samtidigt är det på något sätt skönt att för ett tag befinna sig i en värld där mänskligheten inte är på väg mot avgrunden och där hat och krig är övergående barnsjukdomar. I slutändan är trilogin en mycket trevlig och intressant läsupplevelse.

Betyg: 4/5

/Olov L

Annonser

Parable of the Sower (1993) av Octavia Butler

När min hemstad äntligen fick en plats i riksnyheterna utan att det hade med skidsport att göra var det tyvärr i ett ännu mindre muntert sammanhang: En parasit vid namn Kryptosporidium hade hittat ner i det kommunala dricksvattnet. Detta är naturligtvis inte så roligt, men det gäller att se något positivt med utbrottet: När en livsviktig resurs som vi är vana att få serverade plötsligt inte finns där, åtminstone inte lika lättillgänglig som vanligt,  går det att lära sig något om vårt moderna samhälles sårbarhet. Efter några dagars kraftigt illamående och sprängande huvudvärk började jag dock undra om den lärdomen var värd besväret.

Ett bättre sätt att få insikt om hur viktigt det är att ha friskt vatten är att läsa den postapokalyptiska romanen Parable of the Sower av Octavia Butler. Den tar sin början i Kalifornien år 2024 (om fjorton år; sug på den), när den globala uppvärmningen och oljekrönet börjat påverka världen på allvar. Som bekant kommer vi, såvida vi inte gör enorma tekniska landvinningar väldigt snart, att tvingas leva i ett samhälle där det du behöver för att överleva i stort sett produceras inom några kilometer från ditt hem. Man kan fråga sig hur det kommer att gå, vilket alltså är vad Octavia Butler gjort, för att sedan svara med en roman.

I just södra Kalifornien, som jag, utan att vara jättebra på geografi, har för mig är något av en uppodlad, konstbevattnad öken är det färskvatten som är en av de stora bristvarorna, vilket vi i Sverige åtminstone har gott om, ja, utom i Östersund just nu, förstås. Samtidigt finns det en massa c-vitaminkällor, typ apelsiner, och nötter som vi i norra Sverige bara kan drömma om den dagen våra kompisar i Mellanöstern bestämmer sig för att strypa oljeexporten. Och, ja, Parable of the Sower är en sådan där framtidsskildring som är så levande och realistisk att det är omöjligt att läsa den utan att fundera över var man själv kommer att vara och hur man skulle klara sig. Butler är cynisk som tusan, utan att för den delen vara det minsta nihilistisk, och inser bland annat att den som vill överleva i hennes hårda framtid gör bäst i att vara beväpnad. Detta är en annan fördel med att bo i Sverige: Om samhället kollapsar kommer inte 90 % av befolkningen att slentrianmässigt gripa efter sina handeldvapen. Faktum är ju att de händer som faktiskt börjar famla efter vapen inte kommer att ha några att greppa hemmavid, ja, utom här i Jämtland, förstås.

Jag svamlar, vilket är lätt hänt efter några dagars urlakning, men framför allt efter en sådan omtumlande läsupplevelse som Parable of the Sower faktiskt är. Den har allt man kan begära: En stark hjältinna, ett språk som är perfekt avvägt för att passa berättaren, en stenhårt realistisk men samtidigt visionär grundsyn på mänskligheten samt en handling som gör att man glider genom boken i ett nafs och riskerar att missa busshållplatser och lunchrasters avslutande för att den är så spännande. Den anbefalles snarare än rekommenderas!

Betyg: 5/5

/Olov L

Farthing av Jo Walton

farthingcoverRudolf Hess, den gamle nassen, genomförde som bekant en soloflygning till Skottland år 1941, enligt vad han själv påstod för att försöka åstadkomma fred mellan Tredje Riket och Storbritannien. Någon fred ville Churchill och gänget inte veta av, utan Hess burades in fram till krigsslutet, då det bestämdes att han skulle hållas inburad för gott. Men tänk om det verkligen hade blivit fred 1941? Om Churchill blivit utmanövrerad och en liten klick av mäktiga britter istället gått samman för att förhandla fram ett slut på kriget? Även om fredsavtalet innebar att Hitler i princip fick oinskränkt makt över det europeiska fastlandet?

Där har vi bakgrunden till Farthing av Jo Walton, en skrämmande roman som lyckas mycket bra med att frammana ett alternativt förflutet, där Storbritannien långsamt sjunker ner i fascistträsket.

Men det börjar som en deckare. Jag har svårt att förklara varför, men jag har aldrig riktigt förstått mig på deckargenren. Om man vill läsa om brott begångna i samtiden, varför plockar man inte bara upp en dagstidning? Jag kan förstå att det finns folk som vill både skriva och läsa om polisarbete, men hur gick det till när det blev den mest populära underhållningsgenren av dem alla? Kanske har jag bara försökt med fel författare, men sisådär 40 sidor in i Henning Mankells Mördare utan ansikte slog jag fast att poliser måste ha ett av de tråkigaste jobb som finns, och då har jag ändå ett par års erfarenhet av städbranschen! Och även om man kan tycka synd om de stackarna undrar jag hur det kan komma sig att man alltid oreserverat ska heja på snuten i den där genren?

Den sista frågan fick jag något oväntat en sorts svar på i Farthing: Eftersom snutarna, när de sköter sig, upprätthåller principen om likhet inför lagen! Även om det, som kommissarie Carmichael säger i boken, ”alltid kommer att finnas en lag för rika och en annan för fattiga” är det polisens jobb motverka den tendensen genom att finna den skyldiga utan att ta hänsyn till om den skulle vara luffare eller lord, konservativ eller socialist. Eller jude.

churchill_main1Men jag går händelserna i förväg! Boken inleds som en sådan där småputtrig mordhistoria på ett gods ute på den engelska landsbygden, där den småcyniske kommissarien tvingas tampas med inkompetent landsortspolis, en ärlig och uppmärksam men lätt fördomsfull assistent och adelsmänniskor som är YTTERST upprörda över att bli kvarhållna av polisen som om de vore VANLIGA människor. Men den alternativhistoriska miljön gör sig snart påmind. Det är 1949, åtta år sedan krigsslutet och den mördade är ingen mindre än Sir James Thirkie, huvudförhandlaren bakom fredsavtalet med Nazityskland, och han hittas med en gul davidsstjärna fastsatt på bröstet…

Det verkar alltså som om brottet har politiska implikationer och allteftersom mordutredningen fortskrider målas en skrämmande bild av hur Storbritannien är på väg mot ett allt hårdare politiskt klimat. Perspektivet alternerar mellan kommissarie Carmichael och dottern i adelsfamiljen som äger godset, Lucy Kahn, som, i stort sett mot den övriga familjens vilja, gift sig med en judisk man.

Walton har en fantastiskt bra känsla för att portionera ut bakgrundsinformation i lagom stora mängder och vid rätt tillfällen, en egenskap som jag antar är viktig för att kunna skriva en bra pusseldeckare. Det är ju också något som sf och deckare har gemensamt, detta att gradvis avslöja något okänt, hos deckaren vad som hände vid tillfället för brottet, hos sf-romanen vad som hänt mellan nuet och den skildrade framtiden. Walton ger oss iaf två mordgåtor, dels den om mordet på Sir James, dels den om det långsamma mordet på demokratin. Det är oerhört kusligt att läsa om hur personer i romanen slänger ur sig nedlåtande kommentarer om judar, med tanke på att man känner på sig varthän det barkar och vilka fasor som lurar bakom de ogenomtänkta orden. Kanske är det därför vissa av oss (när vi törs) är så jävla politiskt korrekta? För att det inte behövs särskilt djupa historiekunskaper för att tänka att den som inte ens ids byta namn på ett bakverk när vi bor i ett välmående, fredligt samhälle inte kommer att vara mycket att räkna med om (när?) det gäller att stå upp för andra folkgruppers rättigheter, i en framtid där ett sådant ställningstagande kanske belönas med en kula i nacken?

Förutom att vara tankeväckande innehåller boken vältecknade och sympatiska huvudpersoner. Särskilt mycket gillar jag hur Walton, utan att säga det rakt ut, gör det tydligt att Lucy Kahn är en ytterst modig, intelligent och handlingskraftig kvinna, men att de egenskaperna förminskas av det omgivande samhället, där hon själv ingår.

Nu ska jag inte skriva mer, för du ska ta en paus i bloggläsandet för att istället ägna dig åt Farthing. Påminner din smak det minsta om min kommer du inte att ångra dig.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L

Tanks, del 1 av Jesper Nordqvist

tanks-1Svenska serier i mangastil ser vi bara fler och fler av, men de flesta verkar behandla hästar, fotboll och liknande normisintressen. Tanks, däremot, utspelar sig i en värld där ”ogrerna” och människorna levt i fred i många långa år, innan de förra plötsligt blev galna och blodtörstiga och omvandlade världen från en pre- till en postapokalyptisk sådan. Som titeln antyder är de fyra huvudpersonerna utrustade med tanks, vilka är en av de få rester av den högteknologiska eran som återstår. Dessa maskiner använder de i sitt sökande efter nya vattenrenare till sin hemstad, men uppdraget får snart större dimensioner, när det börjar antydas att ogrerna kanske inte enbart är de våldsamma monster man trott.

Måhända tycker någon att det låter klyschigt och då har denne tolkat klangen rätt. Jag fick verkligen en känsla av att serien byggde på formuläret Postapokalyptisk Historia 1B. Det som piggar upp en del är de relativt färgstarka karaktärerna. Truppen består av tre stridsvana kvinnor, som har tre olika personligheter, men som alla är uppfriskande starka, och en manlig rookie. Den senare får kämpa för att bli tagen på allvar och tänker vid ett tillfälle något i stil med ”jag ska visa dem att en kille också kan vara en stridis”. Lite enkelt och pekpinneaktigt, kanske, men det skulle ju faktiskt kunna läsas av någon 11-åring med sexistpotential, vilket skulle kunna väcka tankar hos honom eller henne om fördomar och förväntningar och kanske till och med inspirirera till att motverka dessa i vardagen. Så jag ska inte raljera för mycket över detta.

Nordqvist nämner i efterordet att ungefär allt är inspirerat av Dominion, en serie jag inte läst, så kanske brister även persongalleriet i originalitet. Men de övriga bristerna, särskilt den stereotypa bakgrunden, minskar allt eftersom och Nordqvist slänger in antydningar om att det pågår en hel del bakom kulisserna. Så även om första delen inte imponerar alltför mycket, utom möjligen vad gäller teckningarna, har serien potential att fördjupas, och det vore ett misstag att avfärda den redan nu. Uppföljaren är aviserad att komma ut under 2009, så den som lever får se.

Betyg: 2/5 – knappt godkänd

/Olov L

Millennium av John Varley

En av mycket få irrationella skräckkänslor som jag aldrig drabbats av är dc-10flygrädsla och det kändes mycket lämpligt när jag började läsa Millennium, eftersom den första person vi möter arbetar med att ureda orsaken till flygkrascher. Mindre lämplig var en gnagande känsla av att ha läst detta förr, men det berodde inte på att romanen brast i originalitet, utan på att den bygger på en novell som gick i den första versionen av Nova Science Fiction (från 1980-talet), som jag läst. Om någon inte känner till Nova sf så är den Sveriges enda tidskrift som enbart inriktar sig på att publicera science fiction och som dessutom gör det bra. Den kom ut under några år på 80-talet innan den lades ner och har nu återuppstått och hållit på i några år. Att läsa den är ett måste för alla som vill ha sig ny, översatt sf till livs. Jag rekommenderar alla att leta efter den första inkarnationen på antikvariat och andra ljusskygga inrättningar och att teckna en prenumeration på den nuvarande, inte minst eftersom den ges ut helt idéellt som en sorts kulturgärning (och vilken kulturgärning sen!).

Det var hur som helst ingen nackdel att ha läst Air Raid, som novellen heter, även om det kanske minskar spänningsmomentet en del under romanens första tredjedel eller så. Den dramatiska ironin ökar desto mer för den som vet vad som försiggår. Faktum är att jag skulle rekommendera en läsning av novellen innan romanen, eftersom jag tror att det fungerar åt andra hållet, dvs romanen spolierar novellen och det är fråga om en fantastisk sf-novell som inte bör missas.

7471Men vad handlar det hela om, undrar läsekretsen otåligt. Jo, vår kära kraschutredare, en man med det prosaiska namnet Bill Smith, kallas till utredning av en kollision mellan två flygplan i luften och börjar ana att något är konstigt. Dels är det sådana saker som att alla passagerarnas klockor stannat exakt en timme innan kraschen, dels är det den söta, men plötsligt uppdykande, kvinnan som ingen vet vem det är.

Berättarperspektivet växlar mellan Smith och just den kvinnan, vars märkliga beteende (kan jag berätta utan att avslöja för mycket) till stor del beror på att hon kommer från framtiden och är i högsta grad inblandad i flygkraschen.

Det hela utvecklar sig, något oväntat, till en blandning mellan en tidsreseparadoxhistoria och en romantisk komedi (eller möjligen romantiskt drama, helt sockersött är det inte alltid). Låter det som den ultimata luta-sig-tillbaka-och-låta-sig-underhållaskombinationen? Javisst, det är extremt underhållande och engagerande.

Den främsta anledningen till engagemanget är att historien är skriven i första person (vilket jag alltid är en sucker för) och att Varley lyckas mycket väl med att ge sina två huvudpersoner varsin distinkt röst, som framhäver deras olika personligheter. I efterhand läste jag att Varley, när han fick sitt genombrott, blev känd för sina kvinnoporträtt, även om det tydligen var fråga om något så, för den tidens science fiction, radikalt som att ha med kvinnor i berättelserna öht. Men det här är fråga om wikipediakunskap och jag är inte särskilt insatt i perioden, så anse dig fullklistrad av brasklappar. I vilket fall har vi i Millennium turen att få möta en stark och stenhård kvinnlig huvudperson, samtidigt som hon visar tillräckligt med känslor och svagheter för att bli mänsklig. Faktum är att hon påminner mig om snuten i Richard Morgans Altered Carbon.

Till råga på allt lyckas Varley med det som Stross hade problem med i Accelerando: att kombinera en storslagen (och ganska mörk) vision av mänsklighetens öde med en engagerande berättelse om individerna som befinner sig i händelsernas mitt.

Att det inte blir högsta betyg beror mest på att den grundläggande idén iofs är briljant men presenterades redan i novellen och att inte mycket nytt i idéväg tillförs. Men Varley gör verkligen det mesta av handlingen utan att för den sakens skull dra ut på handlingen längre än vad den håller för, vilket är nog så föredömligt i vår tid av 800-sidors böcker (Millennium är avklarad på drygt 200 pocketsidor).

Boken har också filmats, vilket för en gångs skull verkar vara en bra idé, med tanke på romanens mycket filmiska upplägg. Men jag har inte sett filmen och kan inte uttala mig närmare om den.

Jag rekommenderar Millennium varmt till den som vill läsa en snabbt och väl berättad tidsresehistoria med stort känslomässigt engagemang och en bra grundidé. Den skulle nog även funka bra som inkörsport för den som inte läst så mycket sf tidigare.

Betyg 4/5 – rekommenderas

/Olov L