Färjan (2015) av Mats Strandberg

FärjanGod jul på er, eller vad ni nu firar. Om ni firar.

Mats Strandberg är inte helt okänd, som varande medförfattare till Engelsforstrilogin. Ni vet, den där serien av ungdomsromaner som börjar med att ett gäng ungdomar som hämtade ur en klyschig high schoolfilm (med en mobbare, en mobbad, en pluggis, en gothare, en cowboy, en byggjobbare, etc) upptäcker att de är häxor, för att sen visa sig vara en romanserie som verkligen går på djupet med figurernas personligheter och motiv samtidigt som den lägger an skarp samhällskritik, så att den växer till något alldeles fantastiskt och helt underbart? Den trilogin.

Lite orolig blev jag allt när jag fick veta att Sara Bergmark Elfgren skulle skriva filmmanus utan Mats. Hur skulle det gå för honom nu? Vad skulle hända? Skulle han bli Piff utan Puff, eller Bull utan Bill? Alltså, jag vet ju att han skrivit tre romaner på egen hand innan Engelsfors, men tänk om han vant sig vid samarbete och glömt hur man gör på egen hand? Jag hade inte behövt oroa mig, för han har kommit på världens bästa idé – att skriva skräck som utspelar sig på en finlandsfärja! Det är verkligen en sådan där idé som är så bra att den bara måste ha använts förr! Har den inte det? Det borde rimligen finnas sju romaner, nittio noveller (varav åttiosju publicerade som ”mysrysare” i olika veckotidningar), tre långfilmer och minst tre säsonger av en tv-serie, samproducerad av SVT och YLE. Gör det inte det?

Mats Strandberg

Mats Strandberg

Hur som helst är Färjan en bra bok. Strandberg lyckas fånga stämningen på en kortkryssning med en färja som sett sina bästa dagar. Han presenterar verkligen sina karaktärer på ett fint och trovärdigt sätt och precis, alltså exakt, när jag på riktigt börjat bry mig om hur det ska gå för dem börjar blodbadet! Det är också en riktigt slafsig bok, faktiskt en av de blodigaste jag läst, i synnerhet som den aldrig framstår som en roman som frossar i fysiska hemskheter för sakens skull.

Färjan påminner mig starkt om en bok av Stephen King, Staden som försvann (Salem’s Lot). Det ska ses som starkt beröm. Salem’s Lot var nog den första vuxenskräcken jag läste och satte för mig standarden för hur en bra vampyrroman ska se ut. Dessutom läste jag om den i våras och blev förvånad över hur bra den faktiskt håller! Mats Strandberg gör samma sak som King när han släpper in fasan i ett litet, isolerat samhälle, med skillnaden att samhället, alltså färjan, dels är mycket mer fysiskt isolerad, dels består av 1200 personer varav de flesta är främlingar för varandra.

Staden som försvann - ett starkt barndomsminne för mig och en sannolik inspirationskälla för Mats Strandberg

Staden som försvann – ett starkt barndomsminne för mig och en sannolik inspirationskälla för Mats Strandberg

Skräckelementet är alltså bra, även om det bygger lika mycket på blod som på psykologi. Den vanliga, litterära delen funkar också bra, med ett enkelt men klart språk och väl utvecklade personliga dramer bland passagerarna. Men för oss nördar är naturligtvis kartan lika viktig som miljöbeskrivningarna. Hur funkar det som dagens ungdom brukar kalla loren? Det släpps information i lagom takt under resans gång. Strandberg har vävt ihop en varelse som låter honom använda de blodigaste delarna av vampyrer, zombies och slasherpsykopater – och otroligt nog funkar det! Jag tror lika mycket på hans vampyrer som på hans dysfunktionella familjer och unga män med relationstrassel.

Slutsatsen blir alltså att Mats Strandberg har lyckats skapa det som John Ajvide Lindqvist kallar ”bästa sortens underhållningslitteratur”. Jag kan också rekommendera Färjan till den som hamnat i en lässvacka – den är underhållande, snabbläst och engagerande! Vem behöver inte det ibland?

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

P.S. Det ser ut som om Färjan ska filmatiseras. Det skulle kunna bli hur bra som helst! D.S.

 

Annonser

Främling. Inkräktare (2014) av Hans Olsson

1f56d2f805-Främling-Inkräktare-framsida-Hans OlssonVem blir inte glad av ordet novell? Svar: Alldeles för många. Problemet med noveller är eventuellt att de används som skrivövningar av författare som värmer upp inför det som anses vara Den Riktiga Karriären som romanförfattare. Naturligtvis är det bra att öva sig, men det är också lämpligt att sortera bort de noveller som inte håller måttet, något som inte alltid görs.

Därför är det med viss bävan jag öppnar en novellsamling av en svensk skräckförfattare som jag inte läst förr. Men jag älskar välskrivna noveller och vem vet var nästa guldkorn står att finna?

Som vanligt väljer jag att recensera novellerna en och en, för att inte förminska det enskilda verket. Det finns förstås vissa problem med den metoden, men mer om det senare.

I lindormens grepp

Samlingen börjar lugnt med en berättelse om en ung flicka och hennes morfar som är ute på vandring i naturen. Som alla vet är naturen farlig och bör undvikas, i synnerhet om mytologiska djur visar sig vara verkliga. Morfaderns funderingar kring sitt barnbarn och hans starka oro för henne är det som lyfter berättelsen hjälpligt från bagatellnivån, då själva händelseförloppet inte känns särskilt intressant eller nyskapande.

Betyg: 2/5

Lisas hunddagis

Udda figurer är ett vanligt inslag i skräcklitteratur och här får vi möta en ”crazy dog lady”, som föredrar hundars sällskap framför människors. Även hon gör misstaget att bege sig ut i naturen och börjar där påverkas av någon typ av väsen som tycks på väg att välla fram ur själva jorden. Faktum är att det börjar kännas som om episoden är en del av en större mytologi. Är det i själva verket en episodroman jag läser? Mer om det senare.

Novellen känns iaf mer genomarbetad än den första och man kommer ganska nära Lisa och hennes liv på några få sidor.

Betyg: 3/5

En på miljonen

Ett litet gäng småkriminella bryter sig in i en villa, som visar sig ha otäcka hemligheter. Huvudpersonens känslor och stigande panik skildras ganska bra och novellen känns väldigt inspirerad av Stephen King. Mysterierna får ingen förklaring, men här tycker jag att det funkar någorlunda bra. Det sänker kanske känslan av mytbyggande, men gör skräckinslagen desto läskigare. Det okända skrämmer, som bekant.

Betyg: 2/5

Sommargatt

En riktigt kort novell om en familj som köper ett sällskapsdjur, en ”gatt”. Även om svaret på gattens natur kändes uppenbar väldigt tidig så tycker jag att novellen funkar bra, inte minst då den är precis lagom lång.

Betyg: 3/5

Främling. Inkräktare

Samlingens titelnovell är mycket längre än de övriga och bjuder på en överraskning – den är nämligen en direkt fortsättning på ”I lindormens grepp”. Morfadern ger sig ut på en lång färd för att finna hjälp till sitt barnbarn och Olsson tar här och bygger upp en mycket stämningsfullt skildrad parallell värld, där allsköns oknytt lever sida vid sida med människorna. Stämningen är dock skitig och hård snarare än vacker och eterisk och bland annat får vi möta kanske världens oartigaste pyssling.

Det ska nämnas att det finns ett starkt irritationsmoment, nämligen de utdrag ur gamla texter som förekommer i novellen inte är trovärdiga, till exempel att formen ”äro” används fel. Den som inte vet hur äldre svenska används tycker jag kan låta bli att använda den, eller översätta den varsamt till modernt språkbruk. Jag frågar mig var redaktören håller hus, och när jag besöker Zakuli Förlag, som gett ut boken kommer svaret: Det är ett enpersonsförlag och Hans Olsson är redaktör, utgivare, ensam författare, domare, bödel, etc.

Trots smärre invändningar och trots lite väl utdragna äventyrsscener tycker jag att novellen hör till de bästa i samlingen och jag skulle gärna läsa mer om den mytologi som Olsson målar upp. Det finns dessutom vissa vinkar om att det som händer i den underjordiska världen hänger samman med och påverkar vår värld, vilket kanske kan vara förklaringen till märkliga händelser i andra noveller, till exempel ”Lisas hunddagis”. Kommer allt att hänga samman på slutet? Och hur ska jag nu förhålla mig till ”I lindormens grepp”, som framstår som en prolog till denna novell? Kanske är det bättre att läsa dem som en sammanhållen berättelse, men hela samlingen framstår i slutändan inte, som vi ska se, som en helhet.

Betyg: 4/5

Pegasushov

Även detta är en lite starkare novell, som har fördelen att Olsson använder skräckmomentet till att driva med vår fixering vid sociala medier och de alternativa personligheter vi skapar åt oss där. Han gör det dessutom med en blandnig av humor och skärpa som jag tycker är tilltalande. En av hans starkaste sidor verkar vara förmågan att låta det övernaturliga ta plats i vardagen, utan att vardagsskildringen får spela andrafiol. Återigen för det tankarna till Stephen King.

Betyg: 4/5

Två små

Just vardagsskildringen är som starkast i denna novell, om några unga pojkar som tar sig in i ett övergivet hus. Ibland är det inte det övernaturliga som står för det största obehaget, utan den värld vi människor skapar, i vilken barn släpps ner utan de verktyg som behövs för att navigera i den.

Betyg: 4/5

Skatroulette

Denna novell kan man kalla en fristående fortsättning på ”Främling. Inkräktare”. Huvudpersonen är en småkriminell person från Alby som författaren verkligen försökt krypa in i huvudet på och även om jag inte vet hur realistisk skildringen är så tycker jag att det funkar ganska bra. Återigen känner jag igen ett drag av Stephen King. Att skapa obehag genom att låta läsaren se genom ögonen på en obehaglig person, men fokusera mer på den vardagliga sjaskigheten än på någon mer metafysisk ”ondska” är ju ett gammalt trick. Själva händelseförloppet känns dock ointressant, förutom i förhållande till ”Främling. Inkräktare”.

Betyg: 3/5

M/S Gertis Silvro

Ett barndomsminne från en estlandsfärja där det försiggår något mystiskt. Även denna känns som en bagatell, men jag gillar beskrivningen av själva båten, dess säregna rörelser och barnets nyfikenhet och upptäckarglädje.

Betyg: 3/5

I obeliskernas skugga

Plötsligt blir det skräck i science fiction-miljö. En rymdkoloni drabbas av att en enorm obelisk skjuter upp ur marken och alla som närmar sig den dör ögonblickligen. Återigen känns novellen bagatellartad, men jag börjar ana att det kanske mest har med mina preferenser att göra. Olsson satsar på att skapa en känsla av utsatthet och skräck inför en miljö där människan inte är mer än en smutsfläck som kan torkas bort när som helst. Han gör det riktigt bra, men jag hade gärna sett mer science fiction (dvs förklaringar) även om det skulle innebära mindre skräck.

Betyg: 2/5

Kvinnan som blev begravd med ansiktet neråt

År 1752 passerar en lärare på resa genom en landsända där något obehagligt försiggår. Är en mördare på fri fot, eller är det något mycket större, äldre och mörkare som har drabbat byarna? Detta är en av de noveller som jag gillar mest i samlingen. Framför allt skapas känslan av att det finns en mytologi bakom händelserna, att detta bara är en episod i en lång rad av skräckinjagande händelser i en trakt som kanske till och med är förbannad. Det är exakt samma stämning som H.P. Lovecraft frammanar när han är som bäst, men utan Lovecrafts överlastade prosa.

Betyg: 4/5

Doktor Pollobus vision

Novellen börjar lovande med ett par grovarbetare som tycker att det är något skumt med företaget de arbetar för och beger sig ner i ett underjordiskt utrymme för att undersöka saken. Jag gillar beskrivningarna av miljöerna de hittar, men handlingen bjuder inte på några större överraskningar.

Betyg: 2/5

En torkad ros

Innan det är dags att lämna Hans Olssons värld får vi veta hur det gick för flickan och morfadern från den inledande novellen. Den känns inte alls som en självständig berättelse, men det är förstås trevligt att få veta hur det som jag tänker på som huvudberättelsen slutar.

Betyg: 3/5

Sammanfattning

Som synes har jag blandade uppfattningar om de olika novellerna. Trots att jag är novellälskare önskar jag ofta att berättelserna fått vara längre, eller att de knutits ihop till kapitel i en längre historia. Det känns som om Olssons styrka ligger i hans stämningsfulla världsbygge och hans förmåga att skildra människor i vardagliga situationer. Detta skulle, tror jag, komma mer till sin rätt i en roman, där karaktärerna kan utvecklas mer och läsaren kan få en mer episk upplevelse. Jag har nämnt Stephen King och H.P. Lovecraft, som ju är två självklara referenser inom skräcklitteratur, men jag vill påpeka att Olsson faktiskt kommer upp i deras nivåer när han är som bäst. i synnerhet för den som verkligen gillar King kan Främling. Inkräktare vara väl värd att kolla upp.

/Olov L

Dr Sleep – Nu med vampyrer.

För några månader sen skrev jag ett inlägg om Stephen Kings planerade uppföljare till The shining. Där drog jag slutsatsen att boken antagligen inte skulle komma ut. Jag hade fel. Jag har lite nyheter åt er. Vill ni ha de bra eller dåliga först? Ok. Vi börjar med de bra nyheterna.

Dr sleep har blivit verklighet. Vi får veta vad som händer Danny Torrance efter att The Overlook exploderar.

De dåliga nyheterna: Det är vampyrer med i boken.

Jo ni läste rätt. Vampyrer. Storyn kretsar som King tidigare sagt om den vuxne Danny som arbetar på ett hospice där han använder sina psykiska gåvor för att lotsa döende in i den sista vilan. På fritiden använder han gåvorna för att spela på hästar på det sätt som Dick Hallorann lärde honom. Det låter som om det kunde bli en mogen meditation över liv, död och överlevande eller hur? Kanske skulle vi få träffa Overlooks ondska och Jack Torrance ande igen? Glöm det. Någonstans på vägen brann det i huvet på Big Steve och han bestämde sig för att det bästa sättet att fortsätta The shining var att slänga in ett gäng kringflackande ”psychic vampires” som kallar sig för the tribe. The tribe livnär sig på psykisk energi från människor med gåvor som Dannys. Vet ni vad det bästa är?  “They all have these kinda pirate names, because pirates is sort of what they are.” Vampyrer, med piratnamn….

Nu skakar ni på huvudet och hoppas att jag bara sitter och hittar på allt det här men tyvärr så gör jag inte det. Allt kommer från King själv. Han höll en föreläsning på George Mason university för några dagar sen där han avslöjade allt detta. Det har även bekräftats på hans officiella hemsida. Här har ni två videoupptagningar från föreläsningen. Den första handlar om boken i allmänhet och den andra är ett tio minuter långt utdrag ur den. Tyvärr är bild och ljudkvalitén inte den bästa.

 

I ärlighetens namn så är kapitlet han läser inte alls dåligt. En bok om kringströvande vampyrer på de amerikanska motorvägarna är ingen dum idé. Konceptet funkade ju fint i Kathryn Bigelows underskattade film Near dark. Problemet är att det känns mer som om det skulle vara en uppföljare till Salems lot än The shining. Vi får se om det är den här boken som får mig att göra slut med Stephen King.

//Stefan

Våga vägra valfriheten!

Nu har jag bara 4 ynka dagar kvar tills jag får gå på ledighet, det kommer bli gött. Viktigt är nu då att välja ut några titlar som passar att ha med i resväskan. Jag tar hellre med mig en eller ett par rejält tjocka böcker än en trave med noveller, risken är att jag råkar ta med mig bara en tjock men usel bok. Svårt, men lika svårt är det att uthärda bussar, tåg och flygplatser utan något (bra) att läsa! Bubblare i min resväska just nu är:

Vilken kom först? Boken eller Simpsonsfilmen?

Under the dome av Stephen King. Riktigt riktigt tjock, en tegelsten av rang. Det enda orosmolnet är att Stephen King i mitt tycke är extremt ojämn. Jag gillade verkligen Salem’s lot, It och novellsamlingen Nightshift, Pestens tid däremot gillade jag inte alls. Ett plus är att mitt pocket exemplar är väldigt fint med en skruttig gubbe på framsidan, eh, ja, det är ju viktigt med snygga böcker.

Lättsmält rymdsåpa?

 Min svagaste genre är SF men jag försöker förstå mig på det här med rymden, aliens och laservapen ibland. När jag väl ger mig på SF så blir det oftast något åt det såsigare hållet, gärna med inslag av spänning, intriger och en del pang-pang. Spaceopera, eh, vad heter det på svenska? Rymd-olov hjälp mig.  Seeds of Earth av Michael Cobley verkar lovande, galaktiska imperier, kolonier i knipa och tuffa svenska(!) kolonisatörer. Kanske blir det lagom ansträngande som semesterbok?

Någon som har några bra sista-minuten tips?

/karl

Kings nya tjockis.

Stephen King kommer med en ny bok nu i dagarna, det skall vara en tjock bok i samma anda som Det och Pestens tid.

”On an entirely normal, beautiful fall day in Chester’s Mill, Maine, the town is inexplicably and suddenly sealed off from the rest of the world by an invisible force field. Planes crash into it and fall from the sky in flaming wreckage, a gardener’s hand is severed as ‘the dome’ comes down on it, people running errands in the neighboring town are divided from their families, and cars explode on impact. Dale Barbara, Iraq vet, teams up with a few intrepid citizens against the town’s corrupt politician. But time, under the dome, is running out….”

Det låter som om King har lånat lite från Simpsons filmen, kraftfältet, eller bubblan över staden. Roligt.

 

 

Hemsida

 

Huggtänder och sexskjutare…

skinner_sweet

Skinner Sweet

…är inte något som Kapten Haddock brukar säga, utan ingredienser i Stephen Kings nya projekt. De senaste dagarna har vi kunnat läsa i diverse notiser att den gamle skräckmästaren ska skriva manus till en serie vid namn American Vampire. Den ska handla om ”Amerikas förste vampyr”, en bankrånare vid namn Skinner Sweet. Illustrationerna ska tillhandahållas av Rafael Albuquerque, vars verk det går att få smakprov på här.

Jag vet inte riktigt hur stora förväntningar jag ska ha. Å ena sidan skrev Stephen King den vampyrroman som mer eller mindre fick in mig i genren, nämligen Staden som försvann (Salem’s Lot), en trevlig småstadsskildring där småstaden ifråga just är på väg att bli smörgåsbord åt ett ondskans kreatur. Japp, ondskans kreatur. [enter gubbgnäll mode] Det här var på den tiden då vampyrer, denna fantastiska symbol för aristokratins förtryck och människoförakt, ansågs vara onda, inte någon sorts sexiga halvgudar som vi vanliga döda förväntas sträva efter att själva bli. Å andra sidan kan det ju hända att även King fallit för denna trend. På min tid, dagens ungdom, bättre för, mummelmummel, osv, osv, ad infinitum. [exit gubbgnäll mode] I vilket fall som helst har King alltid varit bra på att skapa myt av Amerika, samtidigt som han kan ta ner myterna på jorden. Och vilken myt är mer ur-amerikansk än den om den ensamme revolvermannen?

/Olov L

P.S. Den som vill gnälla, alternativt dissa de som gnäller, över vampyrromantik kan med fördel göra det i denna tråd på forumdelen av fandom.se. Det är ett alldeles utmärkt forum, med tillräckligt många medlemmar för att det ska bli intressant, men inte så många att det är svårt att hänga med i diskussionerna om man är borta ett par veckor. Och alla medlemmar är garanterat besatta av åtminstone en av genrerna sf, fantasy och skräck. D.S.