Borde vara död (2013) av Pål Eggert

Pål Eggerts författarskap är som en provkarta över svensk fantasyutgivning: Hans första roman, Ars moriendi – Konsten att dö, kom ut på Paradishuset, ett pyttelitet entusiastförlag som hade råd att ge ut en handfull böcker innan det lades ner. Nästa bok, De döda fruktar födelsen, gavs ut av Järnringen, ett rollspelsföretag som under en tid pysslade med romanutgivning vid sidan av. Nu finns det, som George Lucas skulle ha sagt, Ett Nytt Hopp, i och med att Styxx Fantasy etablerat sig som ett seriöst förlag med inriktning på framför allt urban fantasy och bland mycket annat publicerat Eggerts senaste roman, Borde vara död. Möjligen skulle han också ha skrivit en tioböckers serie åt, typ, Wahlströms för att bilden skulle vara komplett. Sagan om Dödien?

Hur som helst är Borde vara död, precis som Eggerts förra roman, en blandning mellan socialrealism och mörk urban fantasy. Sebastian arbetar på ett boende för missbrukare och hemlösa i Göteborg, en miljö som Eggert uppenbarligen känner väl till från sitt yrkesliv. Hit kommer Isa, en modern variant av skogsrået, och folk börjar omedelbart dö där hon drar fram. Sebastian är den ende som förstår vad som pågår och får ta till såväl sin kunskap om den magiska sidan av verkligheten som all sin erfarenhet av socialarbete. Under romanens gång vidgas perspektivet till att bli en skarp och kritisk skildring av det globala system vi lever i. Eggert använder magin för att säga något väsentligt om samhället, samtidigt som han använder sin skildring av livet på samhällets botten till att bygga upp en häftig fantasykosmologi, med socialarbetaren som det godas förkämpe. Och konstigt nog funkar det hela vägen, förmodligen för att det personliga engagemanget i huvudpersonerna aldrig tillåts komma i skymundan. Jag var inne i en rejäl lässvacka när jag läste Borde vara död, men här fanns plötsligt en bok som jag hade svårt att lägga från mig.

Adjektivsjukan i De döda fruktar födelsen, som jag gnällt lite om tidigare, är som bortblåst och det finns egentligen ingen ursäkt att inte läsa Borde vara död.

Betyg: 4/5 – rekommenderas starkt

/Olov L

Annonser

De döda fruktar födelsen (2010) av Pål Eggert

Det är inte ofta jag skrattar högt när jag läser en bok, men det skedde faktiskt under läsningen av De döda fruktar födelsen. Som titeln antyder handlar boken om livet efter döden och, som den som av någon anledning läst sådant jag skrivit tidigare här på DB säkerligen märkt, är jag inte direkt troende. Det Eggert gör i början av sin nya roman är precis vad jag önskar att jag kunde: Driva med hela den nyandliga det-måste-finnas-något-högreinställningen utan att det blir plumpt eller bara vulgärt och okunnigt. Det första man som avliden möts av i efterlivet är, enligt Eggert, fruktansvärt irriterande ljusguider, som beter sig precis som jag tänker mig att alla dessa författare av böcker om positivt tänkande gör. Därav skrattet.

Desto mer imponerad blir jag när det visar sig att Eggert inte nöjer sig med att göra en himmelsk rundtur á Kapten Stormfields besök i himlen, utan bygger upp en hel kosmologi, tydligen med kabbalamystik som grund. Även om han inte drar sig för att retas med religiösa avarter har han ändå respekt för och, verkar det som, en hel del kunskap om den skönhet som finns i en mytisk världsbild. Ibland känns det lite som om Terry Pratchett och Ursula Le Guin stått och läst manuset över Eggerts axlar och diskret lett honom i rätt riktning varje gång det riskerat att bli lite för allvarligt eller lite för respektlöst.

Att jag skriver i sådana här allmänna ordalag beror på att det känns som om det är lätt att säga för mycket om den här boken. Den är inte en sida längre än den behöver vara och mycket av underhållningen ligger just i att få kosmologin presenterad för sig. För att förklara vari dess charm ligger ska jag istället använda mig av bilder (aaah, det börjar lukta grafisk recension…). Betänk först denna bild, ett elschema över en bil:

Kopplingar, tydlighet, ordning och reda, intressanta symboler och en liten bit av världen beskriven i siffror! Är det inte trevligt på ett ganska nördigt vis? Jo, tänkte väl det. Snart kommer dock verkligheten ikapp och man inser att appliceringen av schemat inbegriper oljiga händer, långa diskussioner med griniga elhandelsbiträden och ett ändlöst knåpande bara för att kunna sätta sig i sin dammiga låda och åka till sitt själsdödande jobb. Ack, så vardagligt och tråkigt det blir!

Här behövs något högre, något stimulerande och vackert, en bit av de himmelska sfärerna, kanske något transcendent som tillåter oss att, om så blott för ett ögonblick, höja oss över vårt vardagliga strävande och skåda skönheten i Skapelsen. Något som kanske förmedlas av denna bild:

Ungdomlig skönhet och skäggig vishet ger oss en glimt av det som finns ovan oss, hur vår strävan en dag ska ge oss tillträde till högre sfärer och fly detta bräckliga kött för ungdom utan naivitet och vishet utan kroppsligt förfall!

Sedan slår verkligheten till igen och det blir omöjligt att inte tänka på att bakom detta eviga liv står en avundsjuk och grinig gud som mer än gärna lägger sig i allt du säger och gör.  Dessutom är det ju så flummigt. Var ligger himlen? Bortom molnen? Östan om sol och västan om månen?

Nej, den bild vi istället ska studera är denna:

Det kabbalistiska livsträdet! Din personliga karta över andevärlden, skapad av judiska mysticistnördar för hundratals, kanske tusentals, år sedan! Här har vi den perfekta blandningen av de två första bilderna, samt en nyckel till något av det som gör fantasygenren så attraktiv. Det finns en sorts inre logik i sagovärldarna, så att både din inre flummare och din inre revisor kan sluta käbbla, ta varandra i hand och låta dig avnjuta din konstupplevelse i fred. Äta kakan och ändå ha den kvar är ett uttryck som gärna dyker upp i sammanhanget.

Och det är alltså här Eggert lyckas. Han skapar en hel värld, eller rättare sagt världsbild, som tar mig tillbaka till den tid då jag läste Tolkien, Moorcock och andra (för mig) tidiga fantasyförfattare och häpnade över deras förmåga att antingen skapa en egen värld eller förmedla en världsbild. Eggert släpper dessutom bakgrundsinformationen i rätt ordning och i lagom mängder för att det inte ska bli sådär tråkigt som det lätt kan bli i världsbildförmedlingssammanhang.

Sen vill jag påpeka att jag, när jag läste baksidestexten, tyckte att ”den blodiga skärningspunkten mellan fantasy, skräck och socialrealism” var ett av de mest tillkämpade sätten att beskriva en bok jag någonsin sett. Såhär i efterhand tycker jag fortfarande att beskrivningen är lite överlastad (men med tanke på ordet världsbildförmedlingssammanhang ska jag kanske inte säga så mycket om den saken), men jag måste erkänna att den stämmer ganska bra. Dock vill jag påstå att jag hellre skulle rekommendera den här boken till fantasyfantaster än till älskare av skräck eller socialrealism. Visst blir det lite blodigt ibland, eftersom vi bitvis att göra med djävlar och demoner. Nog tycker jag att också att Eggert kopplar samman himmel och helvete med vår värld på ett snyggt sätt. Förutom att han har ett visst socialt patos klarar han av att beskriva ett möte mellan två personer och de händelser som, så att säga, blir en del av vänners och älskares gemensamma mytologi, sådant man gärna talar om med inledningen ”Minns du den gången när vi…”, en sorts vardaglig motsvarighet till ”Det var en gång…”. Men Eggert förlorar aldrig fantasyperspektivet utan låter en av lära-kännaritualerna bli en bokstavlig ritual. Och den stora behållningen ligger som sagt i sådant som jag även uppskattar i fantasyromaner.

Till sist något om språket: Ibland blir det lite väl många adjektiv, men Eggert är ändå långt mycket bättre än vad jag, något fördomsfullt, väntar mig av en svensk fantasyförfattare. Han har en otrolig förmåga att komma med sjyssta punchlines och kluriga citat (i betydelsen ”sådant man gärna tar ur sitt sammanhang och citerar”) och om han utnyttjar den förmågan ännu mer kan vi vänta oss mästerverk i framtiden. Berättelsen är dessutom lagom lång och, till skillnad från hans förra bok, som var lite spretig, väl sammanhållen.

Jag känner mig mer och mer hoppfull när det gäller svensk fantastik och hoppas att det inte dröjer länge till nästa gång Eggert bidrar till den.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L

Ondvinter av Anders Björkelid

ondvDet var länge sedan jag läste svensk fantasy som jag gillade, Niklas Krog för några år sedan och givetsvis Astrid Lindgren. Men nu har jag fått läsa Ondvinter av Anders Björkelid och den gillar jag skarpt! Äntligen har det kommit något fräscht på svenska inom genren. Boken är klassad som en ungdomsroman, men även äldre rävar kan finna stort nöje i Ondvinter.

Boken handlar om Wulf och Sunia, tvillingar som bor med sin far i utkanten på en by. Far är mystisk och pratar inte villigt om sitt förflutna och håller sig på sin kant. En dag dyker det upp en främling på gården och barnen kastas in i obehagligheter! Barnen har Blodet och ställs mot kvarlevorna av ett utdött Imperium.

Björkelid har ett väldigt fint språk som känns både nytt och gammalt på samma gång. Vi får ta del av Ondvintern, galgmän, hirdjägare, bergsfruar och kist-maja. Det är spännande och väldigt stämningsfullt, Kylan är obehaglig och det riktigt kryper i skinnet när barnen hamnar i klistret. Jag kommer på mig själv med att läsa om meningar och stycken samt verkligen smaka på orden och miljöerna.

Det är första delen av fyra i Berättelsen om Blodet och det verkar väldigt lovande! Det är bara att tacka och bocka för en fin bok och ett välbehövligt vitamintillskott i en något trög genre.

4/5 rekommenderas!

/karl

Svavelvinter av Erik Granström

Nu när jag skriver min tredje bokrecension på bloggen kanske någon undrar om jag bara ska recensera gammal skåpmat. Som ren konsumentupplysning betraktad är recensioner naturligtvis bäst om de antingen behandlar väldigt nya verk, som ingen hunnit läsa, eller riktigt gamla, som de flesta glömt bort. Att, som jag, recensera sådant som gavs ut för 4-5 år sedan kan tyckas vara det sämsta möjliga förfarandet. Anledningen till att jag ändå gör det beror helt enkelt på att jag recenserar det jag läser allt eftersom och att jag, såvitt jag kan förstå sedan födseln, ligger ca 4-5 år efter resten av världen.

För den som betraktar recensionen som en form av underhållning i sig är däremot min metod idealisk, eftersom det alltid är roligast att läsa recensioner av böcker som man redan läst. Den som håller med recensenten kan tänka något i stil med ”Ja, det var ju ett sätt att formulera det jag redan vetat i flera år. Pffft, vilken sucker!”, medan den som inte håller med kan tänka ”Det där puckot har ju fattat noll och intet! Sicken nolla!”. En lagom gammal recension lockar fram och suger åt sig det sämsta i läsaren så att omvärlden slipper utsättas för den!

svavelvinter_72dpi1Svavelvinter av Erik Granström kom ut 2004 och torde ha lästs av de flesta som tillhör målgruppen. Nu ska den tydligen vara välförtjänt slutsåld från förlaget, men den går att låna som e-bok från e-lib, bara du har ett lånekort från något av de anslutna biblioteken. Annars går det ju att fråga efter ett fysiskt exemplar på ett fysiskt bibliotek, om du är en fysisk person.

Har du inte läst boken än är det dags att göra det, eftersom författaren enligt uppgift (från Kontext 2008) nu kommit en bit på vägen i del 2 i trilogin och dessutom börjat skriva på heltid (lite aktuell är den ändå, denna recension). Om du lyder det rådet får du stifta bekantskap med Trakorien, ett rike lätt inspirerat av Italien. Baksidestexten talade om en längre båtresa för att försvara rikets svavelmonopol, vilket verkade lovande. Ångfartyg och socioekonomiska intriger tycker jag gärna får ingå i fantasy, trött som jag är på det gamla vanliga Tolkien-questandet. Vad gäller ångkraften blev jag besviken (här är det segel som gäller), men vad gör det när jag ändå fick läsa en lätt cynisk svärd-och-svartkonstaktig skröna, där personerna inte delas in i hjältar och skurkar utan snarare i ”hjältar”, som försöker öka sin makt och rikedom, och ”vanligt folk”, som bara försöker överleva furstarnas hjältenycker?

Men romanens allra största styrka är språket. Här har vi äntligen en författare som inte tänker på engelska och sedan skriver en halvtafflig svensk översättning utan som står fast förankrad i hemspråket från första början. Jag hade hört att Granströms språk var något extra och även imponerats av minst en kortare text av honom (det kan ha varit i Enhörningen eller Minotauren jag läste den), men blev ändå positivt överraskad. När Granström broderar ut språket gör han det inte genom att fläska på med adjektiv eller andra anglosaxiska metoder, utan vet att använda sig av svenskans särdrag (främst detta att vi sätter samman ord lite hur som helst) för att piffa upp anrättningen.

Dessutom går den redan nämnda resan till Marjura, vars geografi snarast påminner om Island och Granström väver här in mer nordiska element i sin skröna. (Måhända överanvänder jag ordet skröna, men detta är verkligen en skröna i ordets allra mest positiva bemärkelse.) Det är helt enkelt ett vinnande drag att använda sig av det man har på hemmaplan istället för att snegla för mycket över Atlanten eller mot de där öarna som invaderats så ofta.

Lägg till allt detta ett varierat persongalleri, vars öden knyts ihop ovanligt smidigt (även om lite lämnas öppet till uppföljaren) och att Granström som sagt kommer ihåg att låta ekonomiska förhållanden påverka berättelsen och du har en riktigt bra svensk fantasyroman, vilket är ytterst välkommet!

Ska jag ta upp något som kan sänka betyget så är det kanske att det trots allt handlar om vanlig fantasy. Granströms originalitet ligger i språket och engagemanget, inte i att han flyttar fram gränserna för vad som ingår i genren. Men det är som med pasta och tomatsås: Du har ätit det så många gånger i så många taffliga, framstressade former att det är lätt att glömma att det faktiskt kan vara en riktigt, riktigt god maträtt bara den tillagats enligt konstens alla regler.

Granström är en skicklig kock med förstklassiga råvaror, så om du förstår svenska och gillar fantasy har du ingen anledning att inte läsa Svavelvinter.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L