Bruce Branit och hans datorkonst

Det kan hända att ni redan har sett den här kortfilmen av Bruce Branit (han har bland annat gjort special effekter åt serier som Lost och Pushing Daisies) men ifall nån har missat den så tänkte jag visa upp den här.   Jag tycker att den visar en möjlig framtid där vetenskapen kring virtuell verklighet utvecklats till mer praktiskt användbara ändamål.  Sen är jag svag för den teknologin som använts för att skapa den här filmen redan nu^^

/AndreasG

Annonser

Antropolis av Lennart Svensson

Jag fegar lite och börjar med att berätta att den här boken är mycket svår för mig att recensera. Sifferbetyg är förstås ett väldigt stelt sätt att beskriva en läsupplevelse, men det hjälper vissa recensenter (läs: mig) att samla tankarna. I det här fallet kommer det dock till korta. Jag vill inte ge ett högt betyg, eftersom jag helt enkelt inte tycker att Antropolis är lika bra som andra böcker som fått det, men eftersom jag gillar vissa delar av boken är ett lågt betyg inte heller rätt. Den skenbart uppenbara lösningen vore att ge ett mittenbetyg, men det har konnotationer av slätstrukenhet, vilket är orättvist mot romanen ifråga. Ha detta i åtanke när du ser betyget i slutet av detta inlägg!

Antropolis, alltså staden som romanen utspelar sig i, kallas för ”staden som är alla städer” och en stad där ”allt är symbol”. Som det är fråga om en, med författarens ord, ”filosofisk roman” är det lätt att bli orolig för att den kommer att vara väl symbolisk, så att det inte blir en berättelse, eller karaktärerna försvinner bland diagrammen. Så är dock inte fallet, mycket pga att huvudpersonen och berättaren,  Jenro Klao, är synnerligen närvarande och ger en personlig klang till hela berättelsen.

Huvudpersonen är staden Antropolis grundare, i en framtid efter en icke särskilt tydligt beskriven omvälvning, en omvälvning som tycks ha påverkat såväl det sociala som det fysiska landskapet. Denna stad har utvecklats till en demokratisk liten stadsstat, som ska vara en mer människovänlig variant av stad än ”Metropolis”, den typ av stad som vi känner. När berättelsen börjar har en konflikt blossat upp mellan Teknoron, den stadsdel och ideologiska fraktion som förespråkar vetenskap och teknik som lösning på människans problem, och Elysia, som är mer inriktad på andlighet. Huvudpersonen bor på en ö i floden som rinner mellan de två stadsdelarna och eftersom allt är symboler innebär det förstås också att han i viss grad sympatiserar med båda ideologierna och tar sig an uppdraget att medla mellan dem. Detta är han ovanligt lämpad för, eftersom han verkligen är den mellanvägsfetischistiska, Svenska Kyrkanaktiga människa som är en av få typer som det är värt besväret att reta sig på. Samtidigt lyckas Svensson driva med honom (på ett kärleksfullt sätt) genom att visa att han är något av en dilettant, vars forskningsgren ”metahistoria” tycks vara nästan rent humbug och att han fått sin höga position vid stadens universitet enbart för att han disputerade innan det fanns tillräckligt många människor i staden för att någon skulle säga emot honom. Ibland är han obehagligt lik mig själv, vilket kanske är en anledning till att jag både retar mig på gubben och gillar honom.

Något liknande kärleksfull satir använder Svensson också mot företrädarna för de båda fraktionerna. Vetenskaparen låter som en predikant när han pratar om vetenskap och den andliga ledaren är blind för konstnärlig skönhet. Jag vet inte om Svensson låtit sig inspireras av den pågående debatten mellan ateister och troende, där sådana skriftställare som Daniel Dennett, Christopher Hitchens och Richard Dawkins varit fräcka nog att föra en dialog om religionernas sanningsanspråk, medan de stackars andliga offren bara ägnat sig åt sitt, som t ex att kräva att deras bisarra fantasier ges samma status som etablerad vetenskapliga teorier i undervisningen, piska sexuella minoriteter, köra in flygplan i kontorsbyggnader, motsätta sig kvinnors rätt att bestämma över sin kropp och annat som andligt upplysta brukar hålla på med (ni kanske anar var jag själv står i den här konflikten). I vilket fall påminner mig Svenssons skildring av de två ledarna om något som de ovan nämnda debattörerna nämner i filmen Four Horsemen: Det var inte några sekulära humanister som försökte förbjuda julfirandet i Storbritannien, utan Oliver Cromwell, den kanske frommaste kristna politiska ledaren av dem alla. Jag antar att Svensson är medveten om sådana avvikelser från schablonbilderna, eftersom det visar sig i hans karaktärer.

Hur som helst är det, som synes, lätt att börja recensera huvudpersonen snarare än själva verket. Om jag ska vara rättvis måste jag erkänna att särskilt första delen av boken, där huvudpersonen går runt i staden och äter ovanligt noggrannt beskrivna måltider med konstnärer, politiker och andra och diskuterar allt möjligt med dem tilltalar mig mycket. Sen kommer vissa övernaturliga inslag, när huvudpersonen ger sig ut på en ”andlig resa”, som syftar till att förändra staden för alltid. Jag har naturligtvis inget emot övernaturligheter i skönlitteratur, men tycker ofta att de blir för utdragna och mystiska, när författaren försöker beskriva det obeskrivbara i detalj. Den fällan undviker Svensson lyckligtvis.

En annan fördel hos romanen är språket, kanske inte så mycket själva prosan som de otaliga referenser som smidigt stoppas in i nästan varje mening. Författaren har en stor allmänbildning och tvekar inte att använda den.

Det jag irriterar mig på är istället det ideologiska. Utan att, som sig bör, skämma ögonen ur sig häver huvudpersonen ur sig sådant som ”Det gällde att inte tvivla, inte oroa sig, inte ifrågasätta. Det var en prövning av min esoteriska världsbild” (s 109). Det är den hej-kom-och-värva-mig-till-sekten-attityden som under läsningen fick mig att misstänka att allt inte står riktigt rätt till i Antropolis, att maten de mumsar i sig kommer från enorma farmer där slavar och oliktänkande (t ex de som drabbats av lungcancer av att röka den ”giftfria” tobak som odlats fram genom att, typ, be till tobaksplantans ande) och att Jenro Klaos andliga färder utspelar sig enbart i hans huvud men att hans vansinne gör honom till en användbar galjonsfigur för de tyranner som egentligen styr i staden. Till slut visste jag inte om jag hoppades på att jag skulle visa mig ha rätt eller inte.

Hur som helst hade jag trevligt när jag läste Antropolis och varje gång jag tänkte ”Ånej, nu kommer x…”, där x är något typiskt misstag som författare gör, visade sig x lysa med sin frånvaro. Svensson har alltså åstadkommit en bra sf-bok av filosofisk/religiös art, kanske tom en bok som är (nästan) så bra en sådan kan bli. Det är bara det att jag inte riktigt gillar den typen av bok. Men åsikter är som ändalykten, eller hur det nu hette. Karl har anmält intresse av att läsa boken, så kanske kan han ge en mer nyanserad bild av den (känn ingen press, Karl). Tills dess kan jag gärna rekommendera Antropolis till alla som är intresserade av den andliga delen av tillvaron, eller bara vill läsa om folk som för filosofiska resonemang över en bit mat.

Betyg: 3/5 – helt okej

/Olov L

P.S. Som författaren själv påpekat i kommentarerna går det att läsa om hur du köper boken på http://lennart-svensson.blogspot.com/search/label/Antropolis . Läsvärd svensk sf är vi knappast bortskämda med, så det bör stödjas, kom ihåg det. Svensson har även skrivit en novellsamling som tydligen börjar ta slut, så passa på! D.S.

vad skulle Ripley säga?

Alltså.. då menar jag inte hon ifrån Alien-serien, jag menar den här Ripley.  Nu för tiden kan man hitta ”riktiga” sjöjungfruar i Nya Zeeland då  en kvinna i Aukland har nu utrustats med en fungerande fiskstjärt med hjälp av modern teknik.  Hon miste sina underben vid en tidig ålder men hade en dröm om att simma.   Två år sedan tog hon kontakt med Weta Workshop (som bland annat gjort effekter till ”Sagan om Ringen”-filmerna och bad dom om hjälp med att göra sin dröm sann.  Länken till ursprungsartikeln är här. Tyvärr har jag inte hittat nån videoklipp av det hela men enligt artikeln fungerar stjärten utmärkt.

Om nån nu bara kunde uppfinna ett par fungerande vingar skulle jag vara riktigt lycklig:)

/AndreasG

har nu hittat lite video-snuttar som handlar om henne.  Här kommer del ett och del två🙂

Min syn på science fiction

planetearth1Jag tänkte slänga ut några synpunkter på vad som gör sf till sf och se om någon håller med eller protesterar. Rubriken visar vad det handlar om: Min syn på sf, inte ett försök till objektiv eller slutgiltig beskrivning eller definition. Samtidigt är rubriken bedräglig. Det är nämligen inte några direkt originella tankar jag kommer att presentera, utan ett litet hopkok och sållning av andras åsikter i frågan. Eftersom jag inte helt och hållet minns varifrån jag fått allt, vill jag rekommendera den som är intresserad att läsa John-Henri Holmbergs böcker Drömmar om evigheten och Inre landskap och yttre rymd (den senare i två volymer). Inte bara har jag snott mycket från Holmberg själv, utan du kan säkert hitta referenser till andra skrifter i ämnet i dessa två böcker. I den förstnämnda finns en rolig beskrivning av alla försök att definiera sf, vilken förklarar varför jag inte ger mig in i det projektet.

Jag gör en liten checklista över egenskaper (om ett så prosaiskt uttryck tillåts om något så individuellt, svårgripbart och nästan organiskt som människors läsupplevelser). Om alla egenskaperna finns hos ett verk tycker jag att det tveklöst är sf. Om bara en egenskap finns är det tveksamt om det är sf, men det är åtminstone något som borde kunna intressera en del sf-fans. Sen finns det förstås allt däremellan och verk som inte är sf öht.

1. Sf bygger på idéer

bulb3Detta är så självklart att jag min vana otrogen kanske skulle försöka låta bli att babbla så mycket om det. Du får en idé av typen ”Tänk om…”, drar ut konsekvenser av detta tänk-omande och har därmed grunden till en sf-novell. Ibland föder idén nya idéer tills du har ett stort, sammanhängande idénät och då är det kanske dags att skriva en roman.

2. Sf tar teknik och vetenskap på allvar

babbage-difference-engine2De författare som helt bortser från teknik i sina verk gör ett lika stort misstag som viktorianerna, som uteslöt sex, skrev Kurt Vonnegut Jr (ungefär, originalet finns i svensk översättning i En man utan land från 2006). Sf har åtminstone delvis sitt ursprung i insikten att den vetenskapliga metodens inträde i världen är viktig och förändrar människans miljö, syn på sig själv och inte minst vardag. Även om berättelser som bara handlar om teknik lätt blir tråkiga, så finns det en poäng i att en modern människa inte låter sig beskrivas utan åtminstone ett erkännande av att denna människa måste förhålla sig till teknik.

3. Sf handlar om förändring

liberty_bSf is a literature of change, konstaterade Frederick Pohl i inledningen till Political Science Fiction (red Clyde Wilcox). Det kan röra sig om en förändring av samhället, av människan eller något annat, men ett grundläggande antagande inom sf är att förändringar kommer att ske. Jag antar att det hänger samman med punkt 1. Efter Darwin är inte ens människan att betrakta som statisk. Men samtidigt som den här inställningen ger en föränderlig bild av samhället och människan ger det också sf-författaren ett utmärkt, kanske unikt, verktyg för att utforska essensen i dessa företeelser. Genom att ge en trovärdig bild av vad som kan förändras ger sf-författaren också en implicit bild av vad som inte kan förändras. Hur mycket kan ett samhälle sammanfalla innan det inte är ett samhälle längre? Hur mycket kan människor förändras innan de egentligen inte är att betrakta som människor längre? Och om människorna är som de är idag, vilka begränsningar sätter det för hur mycket samhället kan förändras?

Sf:s förhållande till förändring är anledningen till att jag utan större problem placerar alternativhistoriska romaner bland sf. Klassisk sf beskriver en framtid utifrån att någon förändring inträffar strax efter nuet. I alternativhistorier görs samma sak, men författaren flyttar punkten där förändringen inträffar bakåt i tiden, så att datorn uppfanns under 1800-talet eller Tredje Riket vann andra världskriget, för att ta några klassiska exempel. Men samtidigt verkar det som om alternativhistoria, liksom fantasy en gång i tiden, är på väg att bli en egen genre. Om läsare, kritiker och förlag anser att alternativhistoria är en egen genre så är den det. Och den har ju t ex sitt eget pris numera. Men åter till listan!

4. Sf är rationalistisk

mariecurie_big2Nu kanske någon filosofistudent knäpper mig på näsan och säger att jag menar materialistisk (eller något annat, jag har inte så bra koll på terminologin), snarare än rationalistisk. Det jag vill säga är att sf dels beskriver fenomen som skulle kunna existera i universum som vi känner det idag, dels utgår från att universum är möjligt att förklara rationellt. Detta är vad som skiljer sf från fantasy, för även om en fantasyförfattare förväntas vara hyfsat konsekvent i beskrivningen av sin påhittade värld, så finns det i fantasy en möjlighet att föra in element som går stick i stäv mot det vetenskapen säger oss om hur verkligheten ser ut och fungerar. Sf-författaren kan iofs lägga fram extremt långsökta idéer i en tänkt framtid, men förväntas ändå ge en åtminstone pseudovetenskaplig förklaring till hur framtiden kan kopplas till nuet. Sedan kan det ju också hända att en del koncept som föreföll vara mer sf än fantasy för några decennier sedan framstår som mindre trovärdiga idag. Telepati är kanske det mest uppenbara exemplet. Men även i modern sf där telepati beskrivs tycks regeln om rationell förklaring gälla. I David Brins Uplift-böcker, t ex, förekommer fungerande telepati, men det beskrivs inte som någon mystisk förmåga, utan ett resultat av en för oss oupptäckt naturkraft, eller elementarpartikel, psi. Och implikationen är att om det går att bygga en neutronbomb går det även att bygga en psibomb…

Intressant nog finns det ju också mellanformer, som Miévilles Bas-Lagböcker, där magi fungerar, men beskrivs ungefär som psi i Brins böcker. Även magin i Discworldserien beskrivs ungefär så, men då kanske mest för att uppnå en komisk eller satirisk effekt.

5. I sf förekommer vissa yttre attribut.

robbie-the-robot-20020500Jag har full förståelse för att folk vill öka sf:s status genom att lägga tonvikten vid sådant jag nämnt i de fyra första punkterna, men på samma sätt som t ex ett mediokert brädspel kan lyftas av häftiga små plasttillbehör tycker jag att en relativt viktig del av sf är vissa yttre attribut, såsom rymdskepp, robotar, utomjordingar, tidsmaskiner, etc. Utan sådana ingredienser skule t ex en teknologisk thriller kunna räknas som sf, eftersom den, om den är bra, skulle kunna stämma in på punkterna 1-4.

6. En punkt som fylls med dina synpunkter.

questionmarkGår sf att sammanfatta i fyra punkter? Knappast, så vad har jag glömt? Vilken av punkterna tycker du är viktigast? Jag har tagit upp litterär sf, hur skiljer sig den från filmatiserad? Har du exempel på böcker som behandlar någon av punkterna extra bra? Jag vill veta, så skriv en kommentar!

 

/Olov L